Vi vet hur det när livet fört oss samman med någon man har något alldeles extra gemensamt med.
Plötsligt behövs det så mycket mindre ord och ändå så förstår man vad som menas och vad som ska göras.
Hur härligt var det inte när man som barn sprang på en sådan vän.
Vilka lekar öppnade sig inte av sig själv, vilka äventyr och vilka strapatser?
I förälskelsen når man ett liknande samförstånd.
Tiden stannar.
Man ser bara varann och Gud vad vi är unika.

Och så händer det där som hör alla relationer till – något gör att man glider isär.
Det kan vara att man utvecklas olika, man börjar spreta åt olika håll.
Plötsligt är det inte lika kul att vara tillsammans längre.
Något i den ene vill vidare. Något i den ene – eller båda – säger att situationen har förändrats.
Ibland finns ingen återvändo och inte heller någon hållbar väg framåt.
Ibland är det rätt att bryta upp.

För så är det. Livet skiljer oss åt, ibland.
Ja varje möte, varje förälskelse, varje stund tillsammans med någon som står en nära innehåller också fröet till ett framtida avsked.
Det mest oundvikliga skälet till en separation är förstås döden.
Men även andra omständigheter; som att man växer isär – man får jobb på olika håll – man får olika intressen och därmed kommer i kontakt med andra människor som gör att man utvecklas åt olika håll.

Att hålla fast i något som är på väg att gå sönder är är motigt och blir ofta fel. Och när man så till slut släpper taget kommer insikten att ja, nu har ett kapitel tagit slut – och ett nytt ska till att börja. Även om det där nya ännu är höljt i dunkel.
Och kan vara skrämmande

Vi är olika känsliga för livets skiften.
Att ta farväl av sin barndom, som för tonåringen ofta kräver en hel del krumbukter och hårda ord är ofta kämpigt. Att ta farväl av sin ungdom som för den som passerar de 25 leder inte sällan till en period av deppighet och rastlöshet. 40 åringens vånda över att man nu definitivt är medelålders är bekymmersam för många. Vi män kan bli gubbsjuka till exempel.
Barn som flyttar hemifrån är en annan kris eller att man inte längre är sådär eftertraktad på arbetsmarknaden man var tidigare, kroppen orkar inte lika mycket längre och det har blivit en del sjukskrivningar genom åren. Och pensioneringen som närmar sig, och plötsligt infinner sig, och ålderdomen som nu sakta börjar att spår på kroppen. Bryta ned den.

När folket i dagens evangelietext säger till Jesus att hörru Jesus, är det här inte dina bröder och detta din mor så ville de placera Jesus i ett sammanhang som han i någon mån lämnat.
Och i Jesu svar kan vi utläsa att ja, ja detta var visst en gång mitt sammanhang, men idag är ett nytt sammanhang för handen. Och det är det jag vill berätta för er om. Guds rike. Där är alla bröder och systrar och där är släktband inte så väsentliga. Det väsentliga är snarare att vi ser på varann som jämbördiga individer; att vi ser på varann med kärlek och förlåtelse – att vi vill varandra väl. Att vi friar hellre än att vi fäller.

Jesus undervisar med andra ord att vi ska vara snälla mot varann.
Och är det så pjåkigt?
Nej inte!
Det är ju skönt att bli snällt bemött och det är faktiskt skönt att vara snäll tillbaka också.
Livet blir enklare då.
Samtidigt är det mycket i oss som har svårt för det där med hygglighet
För man kan ju bli lurad.
Och det vill man ju inte.
Så kanske är det bäst att lura först, så att man slipper bli lurad sist – och så står vi lätt där – i en gemenskap där vi är på vår vakt eftersom alla är rädda för att bli lurade.
Och det är ju så trist.
Det är som det där med när jag pratar illa om någon.
När jag fokuserar på någons tillkortakommanden och ojjar mig om dessa utan att samtidigt se dennes företräden.
När jag då möter den människan som jag pratat illa om.
Då skäms något i mig.
Och det blir då så långt till den där gemenskapen som vi alla vet är möjlig att uppnå, även med sådana som är helt olika en själv.

Det finns ett ordspråk – den som talar illa om någon i din närhet talar illa om dig i din frånvaro.

Det ligger något i det.
En grundtanke i det kristna är att man ska försöka att inte döma.
Att sträva efter att få en så hel bild som möjligt. Och hellre fria än fälla.
De människor som är onda, det är faktiskt väldigt ont om dem.
De finns, ja, men de är ont om dem.
De flesta av oss vill väl men så blir det inte alltid så.
Vi är ju så komplexa vi människor.
Och det är så mycket som boxar och stångas där inne i hjärtat, magen och njurarna.

Vad rätt Du tänkt vad Du i kärlek vill,
vad skönt Du drömt, kan ej av tiden härjas
Det är en skörd, som undan honom bärgas
ty den hör evighetens rike till
diktade Wictor Rydberg;

Här finns en annan grundtanke i det kristna.

Att jordelivet är så mycket mer än det vi ser och kan ta på.
Att jordelivet är som en skola, vi ska helt enkelt lära oss att bry oss om vår nästa, att inte luras.

Och det är ju inte alltid så lätt.
Vaka och bed, sa Jesus till lärjungarna.
Och med det menade han att det är så lätt att åren bara går och att mycket av det vi är här för att lära – i livets skola – kan gå oss förbi.
Vaka och bed, ja var på hugget, ta ansvar för ditt inre liv och dina relationer och öppna upp dig för den andliga verkligheten. Det lärde Jesus oss. Bland annat.

Vi ska snart fira nattvard.
Jesus sa att ni som öppnar er för mig, er ska jag beskydda och bära ända fram till Guds fötter. I nattvarden får vi vara alldeles särskilt nära den som inget hellre vill än att lotsa oss till ett bra liv.
Och det enda som krävs av var och en av oss är ett tyst ja.
Ja Jesus, jag vill.