Texten kommer från Johannesevangeliet.
De flesta bibelkännare, exegeter som de kallas inom religionsvetenskapen, menar att Johannesevangeliet är det yngsta av de fyra evangelierna och att lärjungen Johannes, Jesus älskade lärjunge, Sebedaios son inte rimligen kan ha något med detta evangelium annat än möjligen indirekt, att sådana som hört Johannes delgett brottstycken av vad Johannes skulle ha sagt.

Ett starkt skäl som anges att Johannes inte kan ha skrivit Johannesevangeliet är att han var ju en enkel fiskare och evangeliets originaltext är från en som behärskar språket, sannolikt utbildad i eller kring templet.

Samtidigt vet vi hur det är med vetenskap. Det som är tvärsäkert ena dagen kan andra dagen vara tvärosäkert. Jag har alltid känt i maggropen att Johannesevangeliet står verkligheten, det som hände kring Jesus väldigt väldigt nära. Och nog kom jag under min studietid att vara ganska ensam om en sådan uppfattning.

Men så har det på sistone kommit forskning som visar på att såväl Johannesevangeliet som Johannesbreven mycket väl kan vara författade av Johannes, Sebedaios son, Jesus älskade lärjunge. Forskningen har konstaterar att Sebedaios var en rik man som ägde en flotta av fiskebåtar och att kutymen bland sådana företagare var just att de sände sina barn till avancerad bildning i och kring templet. Inklusive skrivandets konst.

Så låt oss för en stund utgå från att dagens text verkligen är skildrad, skriven av någon som var med. Och inte bara det, av någon som kanske stod Jesus allra närmast och därigenom hade kanske den största förståelsen av Jesu undervisning.

Temat i dagens text återkommer i Johannesevangeliet; Jesus som kommer att lämna Jorden men från andra sidan – i skapelsen – i tillvaron fungera som en magnet, en kompass, en riktningsgivare – en kom till mig – vandra min väg – vandra kärlekens och medtjänandets väg för jag finns hör och stöder dig som en levande realitet.

Och låt oss nu utgå ifrån att det här – det är inte bara ord utan det är allvar och det handlar om en kamp mellan en kraft som vill att allt ska vara förgjort, ja inte bara det utan också ont och själviskt och självdött – en kraft som hyllar det hårda skrattet, de hårda orden, de hårda omdömena och så en kraft som vill omfamna, lyfta, försvara och helga och vara rädd om allt det mänskliga, det lilla, det sårbara, det ömtåliga. Den kraft som vill stärka detta i oss och det nu på ett sätt – genom Jesus – som är helt nytt för mänskligheten.
Och det sker genom det offer som Jesus i texten snart ska genomgå, det öde han går mot. Och han gör detta för oss här. Oss här idag. För att vi, när vi knäpper våra händer och vill kärlek, vill endräkt, vill mod och ljus inte bara ska bli bönhörda utan även erfara att våra önskningar, våra ambitioner har sanktioner, är sanktionerade, har ett mandat som sträcker sig långt långt långt bortom allt det vi ser här på Jorden – och så lätt tar för givet. Men inte. Utan precis som Johannes citerar från Jesus: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”.

Detta tema återkommer som sagt i Johannesevangeliet.
Vågar vi tro på det?
Att Jesus verkar här och nu och kallar var och en av oss vid namn och vill ha med oss – dig, mig, ja alla här – att göra?
För Johannes fanns inget tvivel, han var ju med, han såg ju Jesus, ljuset som strålade kring honom, människor som blev helade och friska och – ja otroligt men det hände – till och med återuppväckta från döden.
Johannes visste.
Han visste att Jesus menar det han säger när han säger att han ska dra oss till sig, som en magnet.
Men vågar vi tro på detta idag.
Och vad får det för konsekvenser om vi nu vågar detta, om än bara lite grand? Och allt detta är upp till vara och en av oss – svaret finns inom ramen för vår fria vilja, vi bestämmer vilken konsekvens den kärlek som Jesus skänker oss – genom sin närvaro – genom att finnas – för oss – här och nu – ska få. Och ingen kan rimligen säga att han eller hon inte visste vad som förväntades, eller hur? Älska din nästa som dig själv. Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.

Jesus säger i dagens text att den som älskar sitt liv ska förlora det medan den som hatar det ska vinna det. Älska betyder i sammanhanget egennytta och hatar oegennytta. Dvs. en som lever sitt liv inte bara för sig själv utan lika mycket för andra – genom oegennyttan – han vinner det – livet – medan den som lever sitt liv i självkärleken, självupptagenheten riskerar att gå vilse. Väldigt vilse.
Och det tror jag de flesta kan hålla med om. Vi ser detta gestaltas dagligen.

Men vad väljer vi då?
I vad mån kan vi låta den vittnesbörd som strålar mot oss genom Johannes penna fylla våra liv, ge oss modet att gå ut vapenlösa i Världen och förändra den, förädla den, genom inte det i oss utan genom den höjd, det flöde som skänks oss genom den som gick före, han från höjden, från den andliga verklighet där den här världens furste är en mask, en grimas, en lort, ett ingenting?
Vågar vi leva i det flödet, i den kärleken, i den glädjen?
Och vad får det för konsekvenser om vi gjorde det mer nu och här?
Vad fick det för konsekvenser om vi vågade leva mer i Jesu anda och inte bara i ordet utan i allt vi gör?
Det är så mycket som behöver helas, som är trasigt, så många relationer som blöder, så många känslor som är komplicerade och förgjorda och Jesus upprättande kärlek, Jesus flöde behövs som aldrig på Jorden och vi är kallade att vara hans instrument, han utposter på Jorden och vi har ett val; vi har en möjlighet att vara detta, att finnas som hans lärjungar precis som Johannes och leva i detta, finnas i detta och det enda som krävs av oss är modet att våga älska, våga leva i kärleken och att våga lita på detta erbjudande Jesus ger oss, skänker oss genom döden och återuppståndelsens och som nu sträcks mot oss genom kosmos – ja lyssna ditt namn är kallat, uppräknat, stavat; han vill att vi ska gå ut och göra hans vilja och finnas i den och gode Gud ge oss nu modet att göra det, gå i din älskade sons namn. Amen