Det här med under och helanden väcker mycket frågor.
Enklast är förstås att ha en hållning där man anser att under faktiskt inte äger rum. Öppnar man upp sig för möjligheten att under faktiskt kan ske, ja då kommer en intrikat följdfråga på posten – och det med rätta – men varför skedde det inte ett under, ett helande då och då och då. Ja vi vet ju alla händelser och situationer – i det egna livet och i andras – då under och helanden uteblivit. Varför ska den ena bli hjälpt men inte den andre? Vad är det för Gud?
Samma frågor kan väckas ibland vid t.ex. en trafikolyckor. Den ene råkar ut för en snarlik olycka som den andre, men den ene dör ögonblickligen och den andre får knappt en skråma. Hur var det möjligt egentligen?
Jag tror det är vanligt att många drar slutsatsen att döden därför skulle vara förutbestämt. Allt är redan beslutat och klart. Gud som en slags envåldshärskare som ned på den nivån ändar vars och ens liv efter behag.
Ibland kanske man inte ens blandar in Gud utan det blir en form av ödestro. Men vem ordnar med det om inte en kraft – och den kraften är väl något som isåfall ligger den här gudsbilden nära. Gud som envåldshärskare, diktator.
Men vad är det för Gud som styr sin skapelse på det viset? Och framför allt – överensstämmer den bilden med den Gud som Jesus påvisar – vill visa oss på?
De här frågorna behöver ställas då vi tittar på dagens evangelietext. Ja i dagens text kan vi ju ana att det den romerska officeren sett Jesus och hans handlingar och verkligen blivit övertygat.
Och vi kan läsa utifrån mannens ödmjuka hållning – hans tro som också imponerar på Jesus – ja sannerligen säger Jesus inte hos någon i Israel har jag funnit en så starkt tro – ja vi kan läsa att han verkligen är tagen av Jesu gärningar.
Medans vi här, i Östmark – i Sverige – i Världen 2000 år efteråt – och som inte lever i den tiden nu ofta har svårt att känna romarens oerhörda tillit i våra liv, in i våra situationer. Och är det så konstigt?
Jesus finns ju inte bland oss som han fanns då detta utspelas. Då kunde man ju se med sina egna ögon – det kan vi inte idag.
Samtidigt visste Jesus att vi skulle vara många så många som skulle sitta och förundras över Jesu liv och gärningar i efterhand . Ja det var inte för inte Jesus uttryckte att Salig är den som tror utan ha sett till Thomas tvivlaren då Thomas ville se Jesus händer och sår efter återuppståndelsen.
Men är det fel att vara skeptisk och avvaktande och ta olika påståenden om under och helanden med en nypa salt?
Nej jag tror inte det.
Jag tror det kan vara bra.
Vi har förstås fått vårt förstånd, vår skepticism och vår urskillningsförmåga just för att kunna göra bedömningar. Men i vissa tider i vår historia har det varit lättare att tro och i vissa tider – kanske vår tid är en sådan – så är det lätt att den skeptiska hållningen blir så stark att man liksom fastnar i den. För vi lever i en skeptisk tid. Och Jesus levde i en tid då människor hade lätt att tro. Ja i princip alla trodde på Gud och under men man hade olika tolkningar.
Som präster måste vi ha, som jag ser det, en respekt för den skeptiska hållningen. Ja som kyrka måste vi ha det rent generellt, som jag ser det. Och vi måste vara beredda att mötas i dialoger, att tillsammans utforska det här med Gud och Guds löften och inte minst Jesus roll och liv och löften. Och det är viktigt att jag som präst har en tillit i att det pågår någonting mellan alla människor och det vi kallar Gud. Även om detta någonting just nu landat i ett förnekande, ett nej, så är det någonting som pågår och detta är alltid större än man kan se.
Jag har två konfirmandgrupper.
Och det är min erfarenhet i konfirmandarbetet att många unga är skeptiska till det här med Gud. Det är inte så konstigt, ibland är ju konfirmandledarna de första en konfirmand möter som hävdar Guds existens och att Jesus var Guds son och att Jesus liv och gärningar i allra högsta grad har relevans för oss människor. I vårt omgivande samhälle – på teve – i radio – i tidningar – så är ju detta inte dagens sanning direkt. Och i skolan är det länge sedan kristendomsundervisningen upphörde. Och hur skulle vi kunna undersöka det här med Gud och vi inte då börjar just där. I tvivlet och ifrågasättandet.
Den här veckan har flera konfirmanderna ett uppdrag. De ska då och då stanna upp, i tysta situationer och be en tyst bön.
Den är väldigt enkel och den lyder. Hörru Gud, prästen säger att du finns men jag är skeptisk, om han har rätt, låt mig veta det på något vis.
Jag repeterar: Hörru Gud, prästen säger att du finns men jag är skeptisk, om han har rätt, låt mig veta det på något vis.
Och i uppdraget ligger också att vara uppmärksam på bönesvar – på vilket sätt de nu kan komma.
Som en del i konfirmationsundervisningen ser vi i den ena gruppen vidare på en film som heter Jesus från Nasaret, det är en långsam 70 tals film helt olik sådant som produceras nu för tiden men man blir i regel helt tagen av filmen. Den är bra. Och i filmen – som följer nya testamentets berättelser – gestaltas just de former av tillfrisknanden som skildras i dagens text i Matteus. I torsdags fick vi ta del av när den lame mannen sänktes ned genom taket och som Jesus helade och bl.a. sa till att ta nu din säng och gå. Och vi fick ta del av återupplivandet av Jairus dotter. Jesus väcker en död flicka till liv.
Givetvis är de flesta skeptiska mot dessa helanden. Och givetvis kommer frågan, om de nu hände då, varför inte nu och om det nu kan hända under idag, varför så oerhört sällan. Och även jag själv som den präst pendlar mellan att tro på dessa helanden och att ifrågasätta dem.
Låt oss nu återvända till de två frågor vi lämnade hängande i luften för en liten stund sen – dvs om döden och den om under – för hur är det; är vars och ens tid utmätt och hur är det med helandena, vad är det för Gud som tycks agera så nyckfullt i frågan om helande att det i princip verkar ske slumpvis?
Om jag skulle kunna svara klockrent på dessa två frågor så skulle jag vinna kyrkans motsvarighet till nobelpriset – om det nu funnets något – men låt mig ändå försöka.
Vi lever i en skapelse som har sina naturlagar och här är vi mycket ömtåliga organismer, ja våra kroppar går lätt sönder och vi åldras och vi har en inneboende skröplighet och känslighet.
Såhär se själva betingelserna för mänskligheten ut.
Och vi ska alla dö.
Inte en enda av oss slipper undan det provet, den övergången i livet.
När döden inträffar har inte – som jag ser det – att göra med när tiden är utmätt utan när de olika betingelserna blev på det viset så att det sårbara livet inte längre kunde hållas vid liv.
Livet är ju som sagt från början oerhört sårbart.
Jag har väldigt svårt att tro på en Gud som från början bestämt att x antal barn ska förolyckas i den brinnande bussen, i den bomben, i den tsunamivågen. Utan det är de sårbara betingelserna på jorden som gör att livet avslutas, ibland i förtid.
Kan underverk ibland påverka de här skeendena?
Ja jag tror det men jag vet inte hur och jag står lika frågande som alla andra inför varför det händer så sällan att under inträffar…. Ja om de nu gör det.
Ibland kan man svara på en fråga genom att ställa en motfråga. Låt mig göra det.
Om det nu finns en Gud, som skapat allt, då måste det ju finnas ett syfte med all denna oerhörda sårbarhet som finns inbyggd i skapelsen.
Vad ska den tjäna till? Och varför??
Ja skulle det kunna vara så att vi som mänsklighet är här för att lära oss någonting centralt och viktigt och för mänskligheten gemensamt. Att vi är på en resa tillsammans genom universum. Och att vi har möjlighet att lära oss någonting nytt och viktigt.
Vad skulle det i så fall kunna vara vi ska lära oss som mänsklighet? Ett bra tips för att svara på den frågan det är ju att ta del av vad Gud låter oss veta genom sina budbärare – profeterna – och inte minst genom den profet som också förkroppsligar en del av Gud; Jesus. Här är svaret ganska entydigt. Ni ska lära er att älska och Ni ska vara trogna Gud och Guds bud till Er.
Hur gör man – om man som Jesus kommit till Jorden för att sprida budskapet om kärlek och lyhördhet mot Gud för 2000 år sen. Jo man får förstås ta till knep så att folk stannar upp. Ett sådant knep var – som jag ser det – helande och under. Helandet i sig var inte Jesus huvudbudskap utan det användes för att få folket att stanna upp. Jesus visade med detta att skapelsen inte är så förutsägbar som vi tror, inte heller det mänskliga är det. Och helandena illustrerade, påvisade, underströk Jesus budskap. Dvs. att vi alla – i någon mån – lever i himmelriket, att det är mitt ibland oss, bara öppnar oss för det. Hur: genom att tro.
Och vad är det som den romerske officeren just gör som kommer till Jesus i dagens text, jo han tror. Och han har en tro som är starkare än alla Israeliter som Jesus mött och det vill ju inte säga lite.
Är det så att det är i tron på det gudomliga, i tron på Jesu erbjudande – att detta är något för mig relevant och närvarande här och nu på jorden – är så att att det är genom att öppna sina hjärtan för detta som den himmelska närvaron på något vis kan bli transparent, gå hand i hand med vår jordiska – och att det sårbara här då, ibland – för en stund – kan bli mindre sårbart. Till och med så mycket att under och helande kan ske? Enligt bibeln är det så. Jesus säger till flera av dem han helar, gå, din tro har räddat dig. Jag själv tror att det är så också.
Hur kommer vi då som människor till tro?
Jo genom att utmana den där figuren i oss som säger Äh jag är skeptisk.
Vi måste putta undan den filuren för en stund och inte ge han eller hon ett så stort utrymme. Kanske du rentav kan be samma bön som konfirmanderna. Hörru Gud, Prästen säger att du finns, om det stämmer. Låt mig få veta det.
Och då ingår också att dela samma uppdrag som konfirmanderna just nu har, att vara uppmärksamma på det eventuellt gudomliga. Gud visar sig så ofta i det tysta, i det inre. Och ofta genom att ge kraft. Att jag som människa trots allt tog mig igenom det jag trodde var omöjligt, att jag står på benen trots att jag egentligen inte trodde mig förmögen det – ja ofta är Gud som närmast i livskriser och svårigheter. Här får vi ofta en skymt av Gud – bara vi öppnar oss för den möjligheten. Och vad är det då för Gud som kommer oss till mötes. Jo det är en kärlek och en bundsförvant och en gottgörare. Det är någon som vill ha med mig att göra som människa och som söker mig och min uppmärksamhet. Sannerligen, för varje människa som öppnar sig för min fader och vill vandra hans stigar så är det fest i himmelen, låter Jesus oss veta. Då dansar änglarna.
Vad menas med detta? Jo det pågår en dragkamp om våra själar. Och Gud är ingen diktator som styr och ställer med ödet utan den Gud Jesus påvisar är en levande Gud som inget hellre vill än att sluta oss – hans avbild och skapelse – till sig. Varför. Jo därför att han älskar oss. Gud älskar sin mänsklighet och vill ha med den att göra. Så mycket att han sände oss Jesus, som stod Gud närmare än någon annan, till oss. Och genom Jesus visar Gud vem han är.
Nåd.
Försoning.
Kärlek.
Tröst.
Hopp.
God vilja.
Det är Gud. Och de aspekterna vill Gud väcka upp i oss. Och det vi behöver göra för att få fart på dessa sidor i oss det är att öppna upp för en levande tro. Och det gör man genom att inte låta det skeptiska bli så starkt så att det kväser det inre livet. Det måste finna en balans.
Åh Jesus, öppna våra hjärtan och gör oss mottagliga för den kärlek och den kraft och det ljus du pumpar mot oss från din boning i himlen och bland oss alla. Öppna oss för dig – öppna oss för varandra. Amen