Jesus och lärjungarna är i dagens evangelietext på väg mot Jerusalem.
Ryktet om dem är spritt vida kring och människor söker sig till dem med sina frågor och förhoppningar. Vissa vill snärja Jesus. Men Jesus ser igenom.

Mannen som söker upp Jesus och frågar honom vad han ska göra för att få evigt liv är en man som förstått att Jesus inte är vem som helst. Mannen är rik och han lägger sig på knä framför Jesus. ”Mästare – frågar han – vad ska jag göra för att få evigt liv?”

Mannen som nyss fallit på knä framför Jesus är – som framgår – en man som arbetar med sin tro och karaktär. Han känner buden sen barnsben och inte bara det – han lyckas också följa dem.
Jesus ser naturligtvis detta.
Att här är en man med stora gåvor.
Men det finns något som hindrar mannen att fullt upp ta del av det budskap Jesus kommer med. Och det är mannens rikedom.
För så är det ju. Pengar, guld och gods gör att man gärna fokuserar på just pengar, guld och gods.
Gör dig fri från allt det där säger Jesus.

Men mannen blir bekymrad.
Och lämnar Jesus med en grimas.
Hur ska han kunna skilja sig från alla sina ägodelar?

I mötet med Jesus utmanas människan.
I oss är det olika sidor som utmanas.
De är alltid de aspekter – i vår personlighet, vår karaktär – som står i vägen för ljuset som måste skakas om, bearbetas.

Den tvärsäkre behöver bli mindre tvärsäker
Den alltför ödmjuke behöver tuffa till sig
Den girige behöver bli generös
Och den som har svårt att tänka på sina egna behov behöver lära sig att ta ansvar för sina egna behov.

För vad är det Jesus vill att vi ska bli.
Jo att vi ska bli myndiga i och genom anden. I tron.
Och i detta finns en insikt att vi alla har ett gudomligt ansvar, ett gudomligt kapital att förvalta.
För i er alla, lär oss Jesus; i er alla har Gud lagt ned en bit av sig själv.
Ni bär alla evigheten i era hjärtan.
Nyckeln till er som hela jorden befrielse ligger i ert bröst.
Men.
Det är bara det, att det är så mycket i er – och runt om er – som vill få er att glömma denna rikedom. Vaka och bed.

Denna uppmaning återkommer ständigt i Jesu förkunnelse – vi ska hålla ljuset vid liv.
Vårt trosliv vid liv.
Vi får inte låta vårt trosliv slockna med hänvisning till att det är så mycket annat i livet som pockar på vår uppmärksamhet.

För mannen i dagens evangelietext så handlar det om pengar, gods och guld. Hans liv var snärjt av detta. Och kom i vägen mellan den andens frihet myndighet Jesus visade honom och det liv han nu levde.
För andra av oss kan troslivet – vår andes frihet och myndighet – utmanas av andra orsaker.
En sådan företeelse i dag – i Sverige och skulle jag tro även i Norge – det är att allt fler har svårt för det här med Jesus.

Mannen som föll på knä framför Jesus hade i mångt ett lättare val än många av oss har idag. Mannen i texten behövde ”bara” sälja sina ägodelar. Allt annat hade han. Han förstod vem Jesus var, han hade en gudstro och han följde de lagar Gud gett i skriften.

Många människor idag står i en betydligt svårare situation. Man tvivlar på Guds existens, än mindre följer skriftens bud och så är vi rika och äger mycket.
Och Jesus – han är på sin höjd en profet i en avlägsen tid.

Ja Jesus som en profet för två tusen år sen är en bild som många ställer sig bakom idag.
Men var bara Jesus en profet?
Nej, det är ju nästan att häda att påstå det, anser jag.
Aposteln Johannes lär oss att Jesus – i den stund man öppnar sig för honom – så tillhör man honom. Och i samma stund som man tillhör Kristus så tillhör man inte längre världen.
”På samma sätt som Gud har sänt mig till Er så sänder jag Er till Världen” säger Jesus.

Mannen som vi möter i dagens text tvekar inför att bli sänd till världen, att bryta med världen.
För många av oss ligger inte avgörelsen – vår tvekan – i den punkt där vi säljer allt vi äger.
För mannen i texten gjorde det det och säkert många fler med honom men idag, 2006, så ligger avgörelsepunkten – oftast – någon annanstans.
Och jag tycker mig märka att den finns i i vad mån vi öppnar oss för det faktum att Jesus Kristus är Guds son och att han kallar mig vid namn.
I förlängningen Kristi kallelse att sända mig och dig till världen.
Och här tvekar vi. Varför?
Jo för något händer.
Vad händer?
Ja öppnar jag mig för Kristi kallelse då blir jag ju inte längre mättad av det den här världen har att ge mig.
Teveprogrammens förströelse; matbordens dignande rätter, de vackraste hus i världen, makt, guld, ära – allt det där blir tämligen oviktigt – det viktiga livet finns i mötet med den som Gud sänt till välden – med Kristus Jesus.

Är det så att avgörelsen idag finns i just den skärningspunkt där jag som individ tar ansvar för denna längtan – eller förtränger den?
Säger ja – eller nej.

Vad innebär det att ta ansvar för den längtan som Kristus lagt i våra bröst?

Ja många beskriver det som att man nu inte längre skyla sig från den här världens larm och orättvisor. Och så hör man, plötsligt, att det ljuder ett preludium över hela jorden.
Just det slags preludium Jesus beskrivit ska ljuda innan han kommer åter, för att döma, levande och döda. Ja en insikt att det börjar dra ihop sig.

Kan en profet komma åter, med makt och härlighet, för att döma levande och döda?
Nej, såklart inte.
Men Kristus Jesus kan.

Varför har vi idag så svårt att närma oss denne Kristus, öppna upp oss för de anspråk och den närhet, det rop om medverkan och kamp Jesus kallar oss till?

Därför att det är den ondes strategi att vi ska tvivla på Jesu gudomlighet.
Lika mycket som det är den ondes strategi att göra den transcendenta ondskan till enbart psykologi. Vilken triumf för den onde – människan tror inte att på någon transcendent ondska att skydda sig emot, vara uppmärksam på – trots Jesu uppmaning att vi verkligen ska vaken och bedjen – och så Jesus han har av den onde, ja just det nu omvandlas till blott en profet.

Det är bara det att profeter återuppstår inte.
Profeter har inte fått Guds makt att döma levande och döda.
Profeter har inte getts de nycklar där man antingen låser upp eller låser dörren till himmelriket.
Och det var inte till en profet som mannen i dagens text vände sig, utan någon annan, han vände sig till Guds son.
Och han sa, vad ska jag göra för att få evigt liv?

Idag är vår fråga den samma.
Jesus, vad ska vi göra för att få evigt liv?
Och svaret är – naturligtvis – att vi ska hålla vår tro vid liv.
Att vara uppmärksamma.
Att våga tro.
Att ta Kristus uppmaning på allvar och att som de fåvitska jungfrurna ha olja kvar i våra lampor. Vi ska lysa.
Och vill Kristus sända oss ut i världen, kalla oss ut i världen – såsom Kristus själv kallades till världen, av Gud – så måste vi säga ja. Här är jag. Jag är villig. Just nu. Just idag. Mitt i denna besynnerliga tid, där detta mäktiga preludium spelas upp.
Äntligen säger vissa medan andra fasar för det är ett långt och svårt stycke musik som väntar.
Även om vi vet att det slutar oändligt vackert.
Det onda kommer att mista sin makt.
Men på vägen dit så är varje människa som bekänner sin tro och tydligt säger ja till Jesus och hans kallelse av avgörande vikt. Hör, han kallar oss, vår mästare, och vi ska inte säga nej.

Poeten Ebba Lundqvist skrev i en dikt:
Vi vet, att brudgummen kommer till sist.
Fast vi blundar och försöker glömma,
vet vi vem han är.
Vi vet, att han skulpterar
våra ansikten till is.
Men fastän vi vet,
att vi är de fåvitska jungfrurna,
vad vi än gör,
så håller vi oss beredda,
och ännu i det sista ögonblicket
skall vi bära våra lampor
brinnande i våra händer.
Ännu i det sista ögonblicket
skall de lysa genom mörkret.

Eller som den heliga Birgitta skrev:
Herre visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den. AMEN