Dagens evangelietexter – Matt 8:23-27 + 14:22-28 är omgivna av extraordinära tecken. Vi tar den första först.
Lärjungarna som är med Jesus har nu i flera dagar fått uppleva att Jesus helat och lindrat och utfört under. Nu är han trött och behöver dra sig undan, man försöker hejda honom – Jesus är på väg till en båt som ska ta honom till en avsides trakt – och Jesus svarar lite desperat att rävarna har lyor och fåglarna bon men människosonen har inget ställe att han kan vila sitt huvud uppå.

Väl i båten somnar Jesus.
Och så mitt på sjön får de uppleva en storm som överraskar dom: ”Jesus, Jesus vakna!”.

Och nu sker någonting de aldrig kommer att glömma. Jesus ställer sig upp och säger till vinden att mojna och sjön att stilla sig – och så skedde.

Naturligtvis vill nu vänner av ordningen, de runt om oss men även vår egen vän av ordningen, den i oss, vårt eget tvivel i ett slag utbrista att nej, det här är väl ändå inte möjligt.

Och jag tror det är viktigt att tvivlet måste få finnas. Huvudet måste få vara med. Men inte bara. Hjärtat, hur känns det där när vi läser om Jesus, tar del av hans ord, händer någonting i mig?

Det här är olika.
Vi är olika mottagliga för skriftens ande, för vissa av oss går ordet rätt in i oss, in i köttet och vi vet att detta, detta är sant och riktigt, andra blir nästan eller inte alls berörda. Som det verkar. Just då. Men vad som händer innerst inne? Se det vet man ju ingenting om. Och det här kan också variera över tid. Ibland blir vi drabbade, ibland inte. Att tro är ingen självklar sak. Och att tro innebär att det byggs en bro mellan Jesus då och Jesus nu. Att erfara, kunna erfara att det finns en andlig dimension som omger mig och hela skapelsen och i den andliga dimensionen kan under och tecken ske, in i det jordiska.

Är Jesus tecken och under i sig viktiga?
Är de i sig en förutsättning för att manifestera hans kraft, hans uppdrag?
Både ja och nej.
Vi vet att han säger till Thomas att saliga är de som tror utan att ha sett.
Utan att få bevis.
Utan att behöva skakas om.
Som med sitt hjärta kan ta emot undervisningen om himmelriket, att det är nära, ta till sig och öppna sig för behovet av Gud, nåden och försoningen.

Men för att kunna detta, behöver vi då och då skakas om.
Samtidigt, vi har nog alla erfarenheter av nåd, av en sådan tur att vi betraktar den som ett gudomligt ingripande. Den tacksamhet vi känner. Vi lyckades få stopp på bilen, älgen som rusat ut på vägen, hade den gjort det fem sekunder före hade vi varit ohjälpligt förlorade men nu hann vi svänga förbi, väja. Eller sjukdomsbeskedet som visade sig vara falskt – ja alla vardagsunder vi kan erfara. Här skakas vi om. Men handen på hjärtat, hur länge varar denna omskakning innan den faller lätt i glömska, ja det går i regel fort. Och så fungerar vi människor. Det vet Jesus. Och hans undervisning är inte beroende av under och tecken. Men den förstärks av dem. Och kanske är det så att dessa under gavs för att ingen skulle gå opåverkad av Jesus, visst, de kanske inte hört vad han predikade om men nog hörde man talas om allt märkligt som skedde kring honom.

Vad tänkte lärjungarna i båten?
De måste sett på varann, på Jesus, på vattnet. Vad var det med om? Hur var detta möjligt. Och så Jesus ord:
”Varför är ni rädda, ni trossvaga?”

Lite längre fram i samma evangelium i kapitel 14 vers 22 är det en liknande situation som den som föregick den när Jesus stillade stormen: Jesus har utfört under, nu är det bespisningsundret med flera och han ber lärjungarna att bege sig ut på sjön medans han går upp berget för att be. Det blir så kväll och natt och lärjungarna fiskar och så vid gryningen så kommer han till dem, gåendes på vattnet!

Herre, om det är du, så säg mig att komma till dig utropar Petrus och Jesus svarar: ”Kom!”. Och Petrus går ut ur båten och går på vattnet fram till Jesus, men vad händer, jo han börjar plötsligt tvivla, det som sker är orimligt och i samma stund som den tanken når hans huvud börjar han sjunka ned i vattnet, magin är bruten. Men bara för Petrus. Jesus står kvar på vattnet, sträcker ut sin hand till Petrus och förebrår honom, Petrus varför tvivlade du?

Att tro.
Och att tvivla.
Det är för oss människor två sidor av ett och samma mynt.
Vi trossvaga, det är vårt öde.

Men det är uppenbart, Jesus, delar inte det ödet. Han lever i det gudomliga på ett sätt vi inte kan förstå. Men som han gör allt han kan för att vi ska förstå.

Hur kan vi som kyrka förhålla oss till Jesu uppmaning att sprida hans budskap; idag bibelns berättelser om Jesu liv?
Att inte förtröttas.
Att envist berätta och på så vis göra evangeliet tillgängligt för varje generation, ung som gammal, välutbildad som lågutbildad, landsortsbo som storstadsbo.
För bland dem som tar del av berättelserna om Jesus och Jesu egna ord så finns de dem som med ens erfar att detta, detta är ett tilltal, detta gäller mig; Jesus vill ha med mig att göra. JAG är uppmanad att vandra ut på vattnet, trons blanka vattenyta. Ja ”Kom” ropar han till mig och jag reser mig och går ut och ser så plötsligt på Världen och människorna på ett nu delvis annat sätt. ”Kom!” och något i mig öppnade sig.

Men så kom tvivlet, och vi sjönk ned i vardagens slammer och buller men där – där finns samma hand som Petrus tog tag i, och samma fråga ställs till mig, till dig, till alla, varför tvivlade du, du trossvage? Och med samma milda röst, kanske uppfordrande: ” Här är jag och jag har vigt mitt liv åt dig, för dig….”

För det är just detta som är det hela – för mig, för dig, för alla vi känner och hört talas om och alla människor därutöver och det är ju en hel del – här sträcks samma hand mot oss. ”Varför tvivlar ni, ni trossvaga?”

Jesus närvaro är nåd.
Är beskydd.
Är omsorg. Vill du ha den, be om den.
Be om den och du får den. Den sträcks till dig som en gåva. ”Allt mitt är ditt, du tillhör inte längre den här världen, nu tillhör du mig” säger Kristus men det fodras en sak. Ja en sak fodras det; att vi säger ja.
Lärjungarna där i båten vid det stillnade havet sa det rungande, det var mitt i det största som hänt dem men på sätt och vis är vi kallade till samma underverk.
För i en tid då det skeptiska tillbes som en livsprincip, huvudet och förståndet och det vetenskapliga beviset blivit en slags samtiden bibel – en stormvind i ett sargat samhälle – mitt där, här. finns Jesus och han håller ut sin hand och allt – ALLT – stillas i ett ord och vi kan erfara – om vi vill – en total tystnad, ett totalt lugn, en total tillit: ”För dig är jag här, jag är din och du, är du min…”

Så Herre, gör oss mindre trossvaga, gör oss trosstarka.
Bered våra hjärtan.
Öppna våra hjärtan, öppna våra händer och för din hand, son sträcks mot oss.
I Jesu namn.
Amen

(Predikan baserad på Matt 8:23-27 + 14:22, Jesus stillar stormen/går på vattnet. 2011-01-29 för Grue kirke och Östmarks kyrka 2011-01-30.)