Dagens evangelietext här i Norge är från Uppenbarelseboken. I Sverige, på våra universitet och dess teologiska fakulteter lär man idag ut att Uppenbarelseboken är en bok skriven av en för oss okänd Johannes – alltså inte Johannes Sebedaios son, lärjungen, som det står i bibeln utan en annan man. Och vi vet inte vem det är. Vidare lär man ut att de bilder som denne författare använder är förtäckta kodord för en för honom aktuell situation dvs. det romerska imperiet i bortre Asien under 100-talet. Vidare att författaren använder en genre som då var vanlig och som kallas apokalyptiskt men som inte har ngt annat att säga oss om framtiden utan snarare utgör ett dokument av en kristen tolkning som sagt var aktuell för denne den för oss okände Johannes. Dvs. dennes farhågor och förhoppningar i denna tid.
Jag vet inte hur diskussionen går i Norge men jag skulle tro att ni på universiteten handskas med Uppenbarelseboken på ett liknande sätt.
På sätt och vis är en sådan läsning av Uppenbarelseboken lite av en befrielse för den här boken har verkligen missbrukats genom åren, inte minst under 1900-talet och den ena tokigheten efter den andra har tagit ett avstamp från denna bok i bibeln. Allt ifrån Jehovas vittnes lära om de sista dagars heliga, de 144 000 som alla är Jehovas vittnen till många sekter och predikanter som eldat och skrämt och domderat och där var och en varit övertygad om att nu imorgon kommer Jorden gå under och en ny himmel och en ny Jord kommer uppenbara sig. Det var i Sverige väldigt vanligt att man under andra halvan an 1900-talet hade många predikanter som sa att nu är det ändens tid och som till och med kunde ange årtalet.
Men måste det vara så att en bok i bibeln – som uppenbarligen är så kontroversiell – antingen läses bokstavligt eller förpassas till en historielektion, en studie i hur man då såg framför sig räddningen från en förtryckande situation?
Kan det rentav vara så att det här kan finnas en för oss viktig undervisning men att vi måste ta till oss den med förstånd, med ett kritiskt sinne?
Låt oss undersöka detta. Och frågan är:
Kan det trots dagens lärde vara så att Uppenbarelseboken kanske ger oss kodord och beskrivningar som kan vara viktiga för mänskligheten, ja viktiga för oss här idag?
Som sagt – här tvistar verkligen de lärde och i vart fall i svenska kyrkan så är intresset för eskatologi – det vill säga läran om den yttersta tiden inte speciellt stort. Och jag tror att det är en motreaktion – det har varit så många dumma och felaktiga spekulationer genom åren så det verkar bäst att fokusera på det som ligger för handen; nästankärleken och ett levande trosliv. Men frågan är – hör inte just eskatologiska tankar till ett levande trosliv? För Jesus så var hans återkomst av den största teologiska betydelse, det var en grundbult i hans undervisning och för urkyrkan likaså. Och alla tog de fel på datum, Jesus också, ja verkligen, ja alla trodde de att detta skulle hända inom ramen för en eller två generationer. Det har nu gått många generationer sen dess och fortfarande så är vi är här – i samma gamla värld.
Kan det vara så att i troslivet, i kontakten med visionerna och det eviga så är det väldigt lätt att ta fel på tid när detta sen översätts till vår tredimensionella verklighet. I Evigheten finns ju ingen tid, inte heller rum som vi tänker oss. Men – och detta är det centrala – kan det vara så att det beskrivits som en vision, som en bild, mycket väl kan vara sann ändå – men att den inträffar på ett vis som inte alltid är lätt att förutspå och som inte är linjär i tid eller rum?
Ja jag tror att det kan vara så.
I dagens evangelietext från Uppenbarelseboken 21 så möter vi sinnebilden av en omstart, Gud startar om och nu äntligen inträder freden och friden. Det är en underbar bild. Och en underbar vision. En vision som hållit många människor vid liv då de varit tvungna att leva under omständigheter och svårigheter vida värre än vad vi kan tänka oss. Varför har vi människor – många av oss – en sådan här arketypisk bild i oss om en tänkt framtid där fred och harmoni kommer att råda? Är de som har detta drömmare eller har Gud lagt ned en verklig bild av vad som ska komma?
Om detta kan vi spekulera.
Det som är intressant – men också skrämmande – den stund vi tar Uppenbarelseboken på allvar och inte bara ser den som ett tidsdokument över en förföljelsesituation i en del av Asien under 100-talet nedtecknad i en apokalyptisk genre av en för oss okänd Johannes och där det mesta handlar om det romerska imperiet utan just tror att denna bok kan ha ngt verkligt att säga oss idag – om det som ska komma- det är att det som ska föregå denna Guds omstart, denna framtidsvision av fred och harmoni är en tid av djupt mörker.
Ibland undrar jag om det inte är det skrämmande i denna vision, denna bild som gör att vi behandlar Uppenbarelseboken så styvmoderligt, så svalt.
Vad är det då som ska föregå den nya himlen, den nya jorden, hur ser situationen ut? Ja många uttolkare menar att Uppenbarelseboken skildrar en diktatur, en världsvid diktatur, ett Orwellskt 1984 där ingen kan lita på någon och där fruktan råder. Ja som det tredje riket men nu på en global nivå. Vad finns mer i skildringen? Ja det förutspås att pengar så som vi känner dem inte längre kommer nyttjas utan man kommer ha ett märke på antingen höger hand eller i pannan som fungerar som betalningsmedel. Johannes får starka varningar om detta märke – att om man accepterar det på eller i sin kropp så är man förlorad. Vilddjurets märke. Och så förutspås det geologiska och ekologiska förändringar och farsoter där den obalans i naturen vi idag får ta del av bleknar i jämförelse – alternativt skulle kunna vara ett preludium till vad som komma ska.
Och så sist men inte minst så förutspås antikrist. Att det kommer framtida en person som besitter väldiga gåvor och förmågor och att detta framträdande kommer att ske just i en ti och i en situation där denne person får världens regeringar med sig att just bilda ett världssamfund – att detta kommer ses som det enda vettiga – ett fredsprojekt – men väl när detta är arrangerat så kommer det visa sig att detta gjordes för andra syften än fred – det gjorde för kontroll och utnyttjande av dig och mig. Sen vidare så förutspås det att många kristna kommer att vara motståndare mot dessa förändringar – man kommer motsätta sig att denne antikrist är en världsförbättrare varpå de kommer betraktas som bakåtsträvare, personer som inte gillar läget – och de kommer förföljas i stora mått.
Det är lätt att förstå att vi inte vill veta av Uppenbarelseboken i just dessa avseenden då nu detta inte är ett så särskilt trevligt scenario. Hur lätt är det så inte att förpassa det till dåtiden? Men har vi då reducerat något viktigt till hart när något oviktigt?
Här måste det vara upp till var och en att göra en egen självständig bedömning. Om du i ditt hjärta känner att ja, det ligger något i detta, i denna bibelns bok, så kan det mycket väl vara ingen mindre än den helige ande så ger dig den signalen. Och då syftar denna bok till just det som författaren – i biblisk tradition Jesus älskade lärjunge Johannes – hade som syfte: att varna och göra den som lyssnar på texten vaksam på tendenser i tiden som kanske möjliggör ett scenario som detta.
Många kristna höjer idag varningsfinger, ja sidor på internet, i bloggvärlden och i den engelspråkliga bokvärlden är fylld av förkunnare som menar att Uppenbarelsebokens mer mörka vision idag riskerar att uppfyllas. Och de pekar på de krafter som verkar för något som kan likna som en början till en världsregering – behovet av en ny världsordning – a new world order – som olika politiska toppfigurer haft som ett mantra i flera år och som verkar emanera från olika former av internationella nätverk som Bilderbergergruppen och Trilaterala kommissionen – och dessa kristna förkunnare varnar också för de röster som nu höjs för att den bästa vägen ut ur den finansiella globala krisen är en ny ekonomi där nationalstatens roll är minimerad. Ett nytt globalt system. Och de menar att vilddjurets märke i teorin kan utgöra den chipteknik som idag finns och som lanseras runt om i världen. I USA lär det nu vara inte mindre än 20 stater där föräldrar erbjuds att operera in ett chip i sina barn för att på det viset kunna kontrollera var de finns. I England prövas samma teknik på brottslingar och i Barcelona har populära krogar denna möjlighet – här ges medlemmar förmåner om de låter chippa sig – billigare drinkar och en möjlighet at komma förbi i kön. Och de behöver inte ha några kontanter med sig. Det kusliga med det vilddjurets märke som skildras i Uppenbarelseboken – om vi nu översätter det till chip – är att det tycks dubbelkommunicerande. Den som får märket blir förlorad – hur kan man fråga sig. Tanke- och beteendekontroll? Jag vet inte men finns sådan teknik? Det finns de av dessa förkunnare som hävdar detta.
Man kan nu läsa Uppenbarelseboken på ytterligare ett sätt – utan att antingen helt reducera texten eller ta den alltför bokstavligt – och det är att se den som en varning för hur lätt vi människor faller offer för negativa grupprocesser – hur lätt vi ger upp vår självständighet i vissa situationer, hur lätt vi kan hamna i situationer där vi accepterar tendenser – på en arbetsplats – i ett socialt sammanhang – i ett grannskap – ja överallt där nyanser inte är populära och där våra liv ska vara strömlinjeformade med grannen, arbetskamraten och där kritiska röster inte får höjas. Nej, alla ska nu liksom skratta på jasså – det vill säga kackla på utan att tänka. Det egna självständiga tankearbetet och de unika livsvalen blir ett hot.
Men ja – det finns faktiskt reella tecken i tiden att vara vaksam på. Och därför ska vi ta Uppenbarelsebokens propå att vara vaksamma på allvar. Det kanske var just därför den skrevs? Detta är ju därtill ett av Jesus viktigaste råd till lärjungarna – vaken och bedjen. Var fredliga som duvor men listiga som ormar.
Det intressantaste i Uppenbarelseboken är emellertid slutet – kaos och orättvisa och missmod i vilken form den nu än må vara i – är övergående. Det kommer komma en ny jord och en ny himmel. Jag liknar ibland skapelsen vid en bok – en bok som redan är skriven. Vi är mitt i ett dramatiskt kapitel men boken är redan skriven och den slutar väl. Uppenbarelseboken tecknar just den bilden.
I evigheten så är ljuset det starka, är det som segrar och den kamp mellan ont och gott vi får leva mitt i – i det mellanmänskliga – i oss – som på en global nivå är lite av en illusion. Utgången är given. Ljuset har redan segrat över mörkret. Mörkret är en illusion. I ett större perspektiv finns det inte annat än som en skugga som sakta sveps bort – av en ny himmel och en ny jord. Halleluja. Amen.

Sexagesima den 27 februari 2011

I dagens text kan vi ta del av att Jesus suckar över lärjungarna. Jesus gör det ibland, suckar. Ett annat exempel är Mark 9:19 där han utbrister: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?”

Men är det så konstigt att Jesus blir trött på oss människor? Jag tror inte det.
Men låt oss gå tillbaka lite i texten, innan dagens evangelietext.
I början på kapitel 6 i Johannesevangeliet har Jesus utfört det s.k. bespisningsundret. Fem tusen människor har utfodrats med en gosses matsäck. Alla häpnade. Och man flockades kring honom; vilken ledare, vilken man, han vill vi ska föra vår talan! Men Jesus drar sig undan för bön i enskildhet. ”Åk ut på vattnet” säger han till lärjungarna, jag kommer snart till er. Men hur frågade de men Jesus svarade inte. Kvällen kom, natten kom, Jesus ber och ber och ber i ensamhet – och så på morgonen just när dimman lättar från sjön får de se Jesus komma gående mot dem, på sjön: ”Det är jag, var inte rädda.”

Problemet var nu att de blev hemmablinda lärjungarna, ja vi är ju sådana vi människor. Det som är helt unikt blir för dem något av en vana. Låt oss stanna vid den här mänskliga egenskapen en stund; ja vi tar vår hälsa för given till den dag sjukdom slår till. Barnen tror vi ska vara små för evigt och vi missar tillfälle på tillfälle att sätta oss ned och lyssna på dem till den dag kommer då de inte längre vill sitta vid vår sida, annat drar i dem, bort, ut. Vi hade vår chans, vår tid med dem då allt var magiskt och öppet och vi var kungar och drottningar i ett kungarike där de var prinsar och prinsessor. Nu är vi gamla, uttjänta och tjatiga.
Eller om vi tar ett annat exempel: Det är sommar, dag efter dag och vi har fönstren öppna och myggfönstren är i och sömnen är sönderhackad av husflugor, mygg, knott och den där kraxande kråkan för att så inte tala om värmen. Åh hur länge har den inte varat? Fönstret är vidöppet. Gardinen fladdrar i vinden. Såhär kommer det väl vara för evigt. Men hur blev det. Vi blundade ett ögonblick och så kom septembervinden, frosten, löven faller, flyttfåglar och det enda som plötsligt återstår av sommaren är ett par frostnupna blåbär, spruckna och oätliga. Eller som nu, vintern som står för handen, envis och barsk, stark som aldrig. En köldknäpp till, särskilt om den blir långvarig och vi är nu många som kommer tvivla på sommaren, kommer den verkligen i år?

I ett lite längre perspektiv blir vår förtrogenhet med livet, att tro att allt är  för alltid ännu mer bedräglig. Vi känner dem som bor i grannhusen, vi vet vem som kör bussen och vem som kommer med posten men så plötsligt har det gått tjugo kanske trettio år och de flesta roller är helt förändrade. Här finns ett vemod och inte minst ålderdomen, det vittnar många om, innehåller den här möjligheten att blicka tillbaka, ja som vore det en film som rullar och skratten, tonerna och lukterna kan nu komma så nära som vore det nu. Men så plötsligt kom ett ljud, ett ryck och man var vaken och det enda som hörs är nu klockans tick tack och knarret från golvtiljorna under elementet då lastbilarna åker förbi här utanför.
Det finns ett vemod i det som flyr, att inget är beständigt.
Det finns ett kolossalt vemod i den tid som flytt och oräkneliga är de tårar och de krampaktiga händer som velat ha kvar det som inte längre är kvar och till Gud ekar frågan, från oräkneliga munnar, varför tog jag inte bättre tillvara den rikedom nuet gav mig, det liv jag var mitt i, varför tog jag allt för givet?

Men såhär fungerar människan. Vi tror att det vi erfar är givet och inser inte hur snabbt det kan vara förlorat. På samma sätt är det med organisationer, kanske har man uppnått ett sätt att arbeta som är optimalt, här finns en glädje, ett flyt och en produktivitet som är frukten av många års ja kanske generationers slit och så kommer en ny doktrin, kanske en ny chef, en ny slagdänga som ska ersätta den gamla och vips så var det som varit välkänt och bra inte vatten värt. Och så får det gå en tid till och då kommer ångern, vad gjorde vi, varför kunde vi inte ha glatt oss över det vi hade, det vi nu slagit i spillror.

Det är så här det är i det mänskliga, i det mellanmänskliga, här på Jorden. Vi har helt enkelt inte vett nog att varesig se eller uppskatta det vi är en del av och det är få av oss som kan förmå oss att ropa: ”Frys tiden, frys detta nu, detta är enastående, låt oss stanna och förbli här”.

Å andra sidan – kanske är det meningen att även det magiska, det unika ska få gå förlorat i tidens gång, som en våg, en vattenvirvel, ett moln på himlen, en singlande snöflinga. Gud skapar hela tiden, skapar och överträffar sig själv och vi är en del av hans skapelse. Vår längtan och vår gråt, vårt skratt, våra drömmar och våra ambitioner och strävandet, det vi misslyckas med och det vi lyckas med, nu, då, för stunden, ja det är bara något som är nu för att sedan falla ned, som den där snöflingan, pinnteckningen i sanden och se här kommer ett nytt barn, med en ny pinne i handen och barnet som var där igår är nu idag en gammal man, lutar sig mot en krycka, är strax död. Härlig är Jorden, Härlig är Guds himmel. Såhär är det att vara människa. Mitt i evigheten.

Viktor Rydbergs dikt kan här vara till lite tröst,

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Ja det är en trösterik tanke att allt finns allt kvar. Barnets hand som nu är en vuxen hand bär i sig såväl den lilla hand som var då och den åldriga hand som väntar en bit bort. I evigheten vilar allt som varit, är och skall komma. En tröst för tigerhjärtan jo jag vet för den som akut saknar och sörjer men också en reell tröst för en människa som varit med om uppgång och fall och lärt sig det bräckliga i att vara människa, att vara ett löv i den strida bäck som leder vattnet mot floden, mot älven, sjön och havet. Att allt hänger ihop.

Och allt detta vet förstås Jesus. Och ändå kan han inte låta bli att sucka över mänskligheten, i det här fallet de lärjungar han har nära sig. Varför kan de inte inse att de är med om någonting fullständigt unikt. Något som kommer påverka hela skapelsen, något man kommer prata om under oöverskådlig tid. Hur kan de nu, lärjungarna, ha blivit så fartblinda att allt som händer nästan blivit så naturligt att de nu kan unna undslippa sig en sådan kommentar de just yppat: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?”

Så är det så konstigt att Jesus understundom blir en smula trött på lärjungarna? Nej. Och han kontrar genom att muttra om det som ska komma, när dramat på jorden är över och han ska få stiga upp till Gud, som i ett moln. Vänta ni. Men vem kan här förstå något av det han säger? Ingen. Jesus måste ha känt sig väldigt ensam, ibland.

Jesus försöker förklara för dem, hörni, det är anden som ger mina ord liv.
Och denna ande, Guds heliga ande, den Jesus förmedlade då förmedlas idag, till oss.  Vi alla har ett erbjudande att vara en del i den –  himmelriket är mitt ibland er, som en skimrande möjlighet;  ”lärjungar, ta er i akt, öppna era ögon”.

Jesus säger någonting mer här, som man bör stanna upp vid, och det är att öppenheten för denna ande, som kommer av och genom Jesus, ges som en gåva av Gud. Inte med mindre än att vi får denna trons gåva kan vi ta till oss den ande, se och erfara Jesus med och i oss.

Här har vi ett böneämne om något. För dem i vår närhet som negligerar och skrattar åt denna öppning – Jesus. Det är många som anar det eviga, som söker och har en öppenhet men som ännu inte nått fram till den personliga tro, det erbjudande Jesus lagt inför våra fötter.

Och här, här har vi som kyrka ett så väldigt ansvar att förmedla denna gåva – detta erbjudande på ett så levande och reellt vis det nu bara går.

Samtidigt sker inte det hela tiden. Kyrkan lever inte alltid som den lär. Igår på nyheterna så rapporterades det igen om katolska präster som förgripit sig på barn, visserligen för några år sen men det var nu det uppdagades. Fruktansvärda övergrepp. Och var och en av oss har hört förkunnare som kommit med ovett, fyrkanter, salt och ris. Gud bevare oss för det som skymmer Jesus erbjudande, Jesu arbete bland motsträviga lärjungar och som led döden för att vi här idag ska kunna ta del av erbjudande om Guds rike. .
Här är dock dagens episteltext trösterik – och vägledande. Varje gång vi kommer i kontakt med sådant som vill misskreditera Guds rike, Jesus, så ska vi idag liksom igår gå tillbaka till skriften. Otaliga gånger har det rena ordet räddat kyrkan från sammanbrott. Någon som verkligen bevisade detta var Martin Luther som myntade begreppet sola scriptura, dvs. skriften allena. Och utifrån den hållningen kom han att reformera hela kyrkan då den hamnat på avvägar med sina avlatsbrev och korruption. Samma princip kan vi tillämpa idag om och när vi möter sådant som är tveksamt. Och här är det kyrkans uppdrag att finnas med.

I Östmarks församling har vi nu varje udda torsdag mellan 14-16.30 bibelstudier, gruppen är öppen. Man kan komma och gå. Varmt välkomna. Att studera bibeln är viktigt.

För hur var det nu författaren skrev i dagens episteltext, varför vi ska studera bibeln:
”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap”.

Amen