Sexagesima den 27 februari 2011

I dagens text kan vi ta del av att Jesus suckar över lärjungarna. Jesus gör det ibland, suckar. Ett annat exempel är Mark 9:19 där han utbrister: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?”

Men är det så konstigt att Jesus blir trött på oss människor? Jag tror inte det.
Men låt oss gå tillbaka lite i texten, innan dagens evangelietext.
I början på kapitel 6 i Johannesevangeliet har Jesus utfört det s.k. bespisningsundret. Fem tusen människor har utfodrats med en gosses matsäck. Alla häpnade. Och man flockades kring honom; vilken ledare, vilken man, han vill vi ska föra vår talan! Men Jesus drar sig undan för bön i enskildhet. ”Åk ut på vattnet” säger han till lärjungarna, jag kommer snart till er. Men hur frågade de men Jesus svarade inte. Kvällen kom, natten kom, Jesus ber och ber och ber i ensamhet – och så på morgonen just när dimman lättar från sjön får de se Jesus komma gående mot dem, på sjön: ”Det är jag, var inte rädda.”

Problemet var nu att de blev hemmablinda lärjungarna, ja vi är ju sådana vi människor. Det som är helt unikt blir för dem något av en vana. Låt oss stanna vid den här mänskliga egenskapen en stund; ja vi tar vår hälsa för given till den dag sjukdom slår till. Barnen tror vi ska vara små för evigt och vi missar tillfälle på tillfälle att sätta oss ned och lyssna på dem till den dag kommer då de inte längre vill sitta vid vår sida, annat drar i dem, bort, ut. Vi hade vår chans, vår tid med dem då allt var magiskt och öppet och vi var kungar och drottningar i ett kungarike där de var prinsar och prinsessor. Nu är vi gamla, uttjänta och tjatiga.
Eller om vi tar ett annat exempel: Det är sommar, dag efter dag och vi har fönstren öppna och myggfönstren är i och sömnen är sönderhackad av husflugor, mygg, knott och den där kraxande kråkan för att så inte tala om värmen. Åh hur länge har den inte varat? Fönstret är vidöppet. Gardinen fladdrar i vinden. Såhär kommer det väl vara för evigt. Men hur blev det. Vi blundade ett ögonblick och så kom septembervinden, frosten, löven faller, flyttfåglar och det enda som plötsligt återstår av sommaren är ett par frostnupna blåbär, spruckna och oätliga. Eller som nu, vintern som står för handen, envis och barsk, stark som aldrig. En köldknäpp till, särskilt om den blir långvarig och vi är nu många som kommer tvivla på sommaren, kommer den verkligen i år?

I ett lite längre perspektiv blir vår förtrogenhet med livet, att tro att allt är  för alltid ännu mer bedräglig. Vi känner dem som bor i grannhusen, vi vet vem som kör bussen och vem som kommer med posten men så plötsligt har det gått tjugo kanske trettio år och de flesta roller är helt förändrade. Här finns ett vemod och inte minst ålderdomen, det vittnar många om, innehåller den här möjligheten att blicka tillbaka, ja som vore det en film som rullar och skratten, tonerna och lukterna kan nu komma så nära som vore det nu. Men så plötsligt kom ett ljud, ett ryck och man var vaken och det enda som hörs är nu klockans tick tack och knarret från golvtiljorna under elementet då lastbilarna åker förbi här utanför.
Det finns ett vemod i det som flyr, att inget är beständigt.
Det finns ett kolossalt vemod i den tid som flytt och oräkneliga är de tårar och de krampaktiga händer som velat ha kvar det som inte längre är kvar och till Gud ekar frågan, från oräkneliga munnar, varför tog jag inte bättre tillvara den rikedom nuet gav mig, det liv jag var mitt i, varför tog jag allt för givet?

Men såhär fungerar människan. Vi tror att det vi erfar är givet och inser inte hur snabbt det kan vara förlorat. På samma sätt är det med organisationer, kanske har man uppnått ett sätt att arbeta som är optimalt, här finns en glädje, ett flyt och en produktivitet som är frukten av många års ja kanske generationers slit och så kommer en ny doktrin, kanske en ny chef, en ny slagdänga som ska ersätta den gamla och vips så var det som varit välkänt och bra inte vatten värt. Och så får det gå en tid till och då kommer ångern, vad gjorde vi, varför kunde vi inte ha glatt oss över det vi hade, det vi nu slagit i spillror.

Det är så här det är i det mänskliga, i det mellanmänskliga, här på Jorden. Vi har helt enkelt inte vett nog att varesig se eller uppskatta det vi är en del av och det är få av oss som kan förmå oss att ropa: ”Frys tiden, frys detta nu, detta är enastående, låt oss stanna och förbli här”.

Å andra sidan – kanske är det meningen att även det magiska, det unika ska få gå förlorat i tidens gång, som en våg, en vattenvirvel, ett moln på himlen, en singlande snöflinga. Gud skapar hela tiden, skapar och överträffar sig själv och vi är en del av hans skapelse. Vår längtan och vår gråt, vårt skratt, våra drömmar och våra ambitioner och strävandet, det vi misslyckas med och det vi lyckas med, nu, då, för stunden, ja det är bara något som är nu för att sedan falla ned, som den där snöflingan, pinnteckningen i sanden och se här kommer ett nytt barn, med en ny pinne i handen och barnet som var där igår är nu idag en gammal man, lutar sig mot en krycka, är strax död. Härlig är Jorden, Härlig är Guds himmel. Såhär är det att vara människa. Mitt i evigheten.

Viktor Rydbergs dikt kan här vara till lite tröst,

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Ja det är en trösterik tanke att allt finns allt kvar. Barnets hand som nu är en vuxen hand bär i sig såväl den lilla hand som var då och den åldriga hand som väntar en bit bort. I evigheten vilar allt som varit, är och skall komma. En tröst för tigerhjärtan jo jag vet för den som akut saknar och sörjer men också en reell tröst för en människa som varit med om uppgång och fall och lärt sig det bräckliga i att vara människa, att vara ett löv i den strida bäck som leder vattnet mot floden, mot älven, sjön och havet. Att allt hänger ihop.

Och allt detta vet förstås Jesus. Och ändå kan han inte låta bli att sucka över mänskligheten, i det här fallet de lärjungar han har nära sig. Varför kan de inte inse att de är med om någonting fullständigt unikt. Något som kommer påverka hela skapelsen, något man kommer prata om under oöverskådlig tid. Hur kan de nu, lärjungarna, ha blivit så fartblinda att allt som händer nästan blivit så naturligt att de nu kan unna undslippa sig en sådan kommentar de just yppat: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?”

Så är det så konstigt att Jesus understundom blir en smula trött på lärjungarna? Nej. Och han kontrar genom att muttra om det som ska komma, när dramat på jorden är över och han ska få stiga upp till Gud, som i ett moln. Vänta ni. Men vem kan här förstå något av det han säger? Ingen. Jesus måste ha känt sig väldigt ensam, ibland.

Jesus försöker förklara för dem, hörni, det är anden som ger mina ord liv.
Och denna ande, Guds heliga ande, den Jesus förmedlade då förmedlas idag, till oss.  Vi alla har ett erbjudande att vara en del i den –  himmelriket är mitt ibland er, som en skimrande möjlighet;  ”lärjungar, ta er i akt, öppna era ögon”.

Jesus säger någonting mer här, som man bör stanna upp vid, och det är att öppenheten för denna ande, som kommer av och genom Jesus, ges som en gåva av Gud. Inte med mindre än att vi får denna trons gåva kan vi ta till oss den ande, se och erfara Jesus med och i oss.

Här har vi ett böneämne om något. För dem i vår närhet som negligerar och skrattar åt denna öppning – Jesus. Det är många som anar det eviga, som söker och har en öppenhet men som ännu inte nått fram till den personliga tro, det erbjudande Jesus lagt inför våra fötter.

Och här, här har vi som kyrka ett så väldigt ansvar att förmedla denna gåva – detta erbjudande på ett så levande och reellt vis det nu bara går.

Samtidigt sker inte det hela tiden. Kyrkan lever inte alltid som den lär. Igår på nyheterna så rapporterades det igen om katolska präster som förgripit sig på barn, visserligen för några år sen men det var nu det uppdagades. Fruktansvärda övergrepp. Och var och en av oss har hört förkunnare som kommit med ovett, fyrkanter, salt och ris. Gud bevare oss för det som skymmer Jesus erbjudande, Jesu arbete bland motsträviga lärjungar och som led döden för att vi här idag ska kunna ta del av erbjudande om Guds rike. .
Här är dock dagens episteltext trösterik – och vägledande. Varje gång vi kommer i kontakt med sådant som vill misskreditera Guds rike, Jesus, så ska vi idag liksom igår gå tillbaka till skriften. Otaliga gånger har det rena ordet räddat kyrkan från sammanbrott. Någon som verkligen bevisade detta var Martin Luther som myntade begreppet sola scriptura, dvs. skriften allena. Och utifrån den hållningen kom han att reformera hela kyrkan då den hamnat på avvägar med sina avlatsbrev och korruption. Samma princip kan vi tillämpa idag om och när vi möter sådant som är tveksamt. Och här är det kyrkans uppdrag att finnas med.

I Östmarks församling har vi nu varje udda torsdag mellan 14-16.30 bibelstudier, gruppen är öppen. Man kan komma och gå. Varmt välkomna. Att studera bibeln är viktigt.

För hur var det nu författaren skrev i dagens episteltext, varför vi ska studera bibeln:
”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap”.

Amen