På 70 talet producerades det en över 6 timmar lång film om Jesus. Jesu från Nasareth. Filmen följer Lukas och Matteus evangeliet nästan ordagrant. Och det är en film så olikt det som produceras idag eftersom allt får ta tid. Och det finns inga specialeffekter, inget högt ljud, inga kameraåkningar utan skådespel på högsta nivå rakt igenom.

Jag såg filmen för första gången som tonåring i Vänersborg. Missionskyrkan hade hyrt min skolas aula och under påsklovet visades filmen under två kvällar.

Nu över trettio år senare använder Eva och jag filmen i konfirmandundervisningen. Och det som är så spännande det är att i regel lyckas filmen fånga konfirmanden. Trots dess enkelhet och långsamhet, eller kanske just därför.

Men vad är det som fångar?
Att filmen tar evangeliet på allvar. Regissören är trogen den återgivning som evangelierna ger av Jesus. Regissören förminskar inte men man brer inte heller på. Vi kommer som en del i församlingens bibelstudiegrupp ha en heldag kring den här filmen – med all sannolikhet tisdagen den 19/4 i stilla veckan, det blir en heldag med lunch och vi ska se filmen i sin helhet, alla som kan är välkomna att komma till oss. Är du intresserad, ta kontakt med mig så ska du få alla tider.

Film, med dess musik och dikt, skådespel och gestaltande har den fördelen att den kan ta sig igenom den vänstra hjärnhalvan på ett annat vis än vad som oftast är möjligt med ett resonemang – med ord. Med ord kan vi så lätt bygga barriärer och också kanske positionera oss mot varann medan musiken, dikten, gestaltandet – lättare går rakt in i oss, in i våra hjärtan.

Detta är en av de främsta anledningarna till den rikedom som finns i den kristna kyrkans gudstjänstfirande, musiken, liturgin, psalmsången, den liturgiska sången. Allt söker att öppna upp människan för det stora mysteriet, den stora sanningen att Erbjudandet som sträcks mot oss människor, att det är på riktigt.

Och det är den stora utmaning kyrkan lever i – i varje tid, då som nu som i framtiden – den har att erbjuda och vittna om en realitet. Att Gud vill ha med oss att göra. Med alla människor att göra. Till var och en av oss utgår det ett kall, ett rop, ett längtansrop – kom mitt barn, här är jag.

Men så är det också så beskaffat att var och en av oss har den egna viljan. Vi kan säga ja eller nej eller kanske, kanske sen.

Och vad vore vi som mänsklighet utan denna valmöjlighet?
Inte människor, utan någonting annat men Gud, Gud som har skapat mänskligheten till sin avbild, för Gud är det viktigt med den fria viljan.

Kärlek – att välja kärlek förutsätter det fria valet. Inte med mindre än att Kärleken, medkänsla, ombryendet väljs blir kärleken naturlig. Autonom. En del av oss.

Påtvingad kärlek är nog snarare som plastblommor – den lever inte. Gud är liv – Gud vill att vi ska leva – i honom. Och vilja det. Då uppstår musik, ett igenkännande, en sann relation. Som levande celler i en kropp.

Många säger ”att om Gud nu är så god och allsmäktig varför är det då så mycket krig och elände på Jorden” ja de missar ofta, menar jag, den här dimensionen. Freden blir reell först när vi väljer den.
Kärleken är på riktig när vi håller fast vid den för att vi väljer den, inte för att vi måste. För vore det så att vi måste älska, vad skulle då hända när detta måste gav vika för en sekund, tappade sin uppmärksamhet över oss? Vore då kärleken på riktigt? Skulle den hålla? Eller skulle vi frestas att pröva även dunkla sidor och vägval. Gå in i det mörka? Ja säger mänsklighetens historia.
Därför har Gud en mening med friheten, valet.
Vi ska, utifrån vår autonomitet, vår myndighet, vår förmåga att välja Gud. All äkta kärlek måste därför stå på egna ben vara ett resultat av detta val. Liksom öppenheten mot vår skapare,
”ja Gud jag vill tillhöra dig, vara en del av dig”.
Och nu vet vi från otaliga livsberättelser att där någonstans – där någonstans i detta anrop och detta svar – denna kontakt så händer det någonting i människan. Det är inte alltid enkelt att svara ja.
Det är inte alltid lätt att bejaka det i mig som vill ha med Gud att göra.
Det är mycket som bjuder på motstånd och när jag släpper det motståndet finns där ofta en – jämte glädjen – ja en sorg och bedrövelse över allt jag försummat på min vandrings väg.
Och det är en viktig process att finnas i den sorgen.
Den hör ”ja.et” till.
Den är en nödvändig process när cellen blir medveten om sin del i kroppen.
Att så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Idag är det Maria bebådelsedag. Fastan bryts för en stund av fest.
Bernhard av Clairvaux, cisterciensordens grundare skriver i en av sina predikningar att vid bebådelsen höll skapelsen andan, i väntan på Marias svar.
För även om Gud på goda grunder kunde anta att Maria skulle säga ja till hans begäran, framförd av ärkeängeln Gabriel, så var det, som allt i det mänskliga, upp till Marias egna fria vilja.
Vi var beroende av Marias ja.
Och tack Maria att Du bejakade Gud och Guds intention då Gud bestämt att han, genom Jesus, nu skulle träda in i skapelsen i en människas gestalt för att en gång för alla reparera och återskapa vägen mellan oss och sig själv.

Detta återskapande, denna vägröjning är inte alltid lätt att ta till sig. Gud och gudsriket förefaller vara långt bort, mycket långt bort. Ändå kom Jesus att predika för oss att Himmelriket, det har vi mitt ibland oss bara vi öppnar våra hjärtan och ögon. Och Paulus replikerade till Athenarna, ja replikerade ända till oss här i Östmark idag 27 / 3 2011 att Gud, Gud är den i vilken vi lever, rör oss och är till.

Hur ska man våga leva i detta bejakande?
Hur är det möjligt att tro på detta erbjudande när Japan drabbats som Japan nyligen gjort, bomberna faller i Libyen, Afghanistan, Irak och ropen av svält och naturkatastrofer stiger allt högre från vår sargade Jord.
Hur ska vi våga tro på Gud?

Och hur vågade Maria tro på Gud – att Gud verkligen menade allvar med henne i den utsatta situation hon levde, hennes folk levde i, ockuperade av romarna, beskurna frihet och trygghet? Enkelt. Fattigt. Vad vill du mig fattiga tjänarinna?
Jo förstod Maria i samma andetag, den mäktige låter stora ting ske med mig.
Och hon svarar ja.
Ja jag vill Herre.

Kungsvägen till svaret på frågan Hur vi ska våga tro på Gud, att Gud vill ha med oss, med mig, dig, ja alla här att göra finner vi i Jesus.
Aldrig någonsin tidigare och aldrig någonsin senare har Gud kommit så nära sin skapelse, oss, som han gör med Jesus.
Och här bråkar vår hjärna. Och vi överröses med argument om att Jesus kanske inte ens funnits, och i alla fall, att han var mest en profet, en vägröjare, en klok lärare.

Vem säger ni att jag är frågar Jesus lärjungarna. Petrus svarar, Du är Messias.
Jesus svarar: Det är Gud som uppenbarat det för dig Petrus.

Detta återkommer i Jesu undervisning, inte minst i Jesus avskedstal i Johannesevangeliet att Gud uppenbarar för den enskilda människan vem Jesus är.

Så har du svårt för Jesus – och det har många, ekvationen går inte ihop – be till Gud om hjälp att få ihop ekvationen. För den löses inte i bara den vänstra hjärnhalvan, den löses då den högra delen är med, men också hjärtat, själen och anden. Och där. När ekvationen faller ut så vill själen inget hellre än att brista ut i ja. Och detta ja har kraft att förändra inte bara dig själv utan även din omgivning.

Gud har funnit ytterligare ett par händer att verka igenom i sin skapelse.

Så Herre, hjälp oss att vara lyhörda för din närhet och kärlek.
Hjälp oss att se Marias ja, henne bejakande som en förebild för oss, och vårt jakande svar.

Hjälp oss att leva i öppenhet, nyfikenhet och förtrolighet.
Skala av oss avundsjuka, hjälp oss att bjuda motstånd mot resignation, bitterhet och fördömanden. Ge oss insikten att vi är alla celler i din kropp, beroende av varandra och hjälp oss herre att leva som vi lär – i det stora som i det lilla – i kärlek. Amen.

Vi börjar med den gammaltestamentliga texten.
Adam och Eva i Eden.
Och Gud som vill att människan ska leva i en slags okunskap.
Saligt ovetande om sig själva. Nakna och oskyldiga.
Är det samma Gud som Jesus refererar till då han säger till oss människor att vi måste söka sanningen??  Ja samma Gud är det förstås men håll med om att något har hänt. Jesus, dvs. Guds son, sänds till oss människor med ett budskap och vi kan läsa om det i Johannesevangeliet dess åttonde kapitel vers 32 och det är en tillsägelse – och den är till oss – här och nu:
”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”
Det finns alltså en diskrepans här – en brist på överensstämmelse mellan GT och NT.  Eller snarare, något har hänt i tiden mellan Edens lustgård och Jesu förkunnelse. Vi vet inte vad som hänt men vi kan konstatera en sak – Gud uppmanar nu sin mänsklighet att just söka sanningen. Sanningen och inget annat ska göra er fria.
Kanske kan man tolka det som så att vi människor gavs en möjlighet att leva ett liv i en slag naivitet, en okunskap men att vi genom Eva och Adams val leddes ut mot kunskapen. Och även om Gud i begynnelsen hade en massa invändningar mot den utvecklingen så vänder han inte mänskligheten ryggen för det. Kanske kan man jämföra det när den brådmogne tonåringen vill flytta hemifrån och man som förälder vill hålla emot – stanna kvar hos mig. Tonåringen flyttar ändå – kanske med buller och bång – och givetvis bryr sig föräldern om sitt barn ändå, fortsättningsvis. Det är bara det att tomsorgen får ta sig andra uttryck. Så är det nog med Guds relation till oss. Omsorgen får nu ta sig andra uttryck efter det att vi gett oss ut i världen på egen hand. Johannesevangelisten ger oss en ledtråd hur vi håller kursen i detta okända land, ja i dess tredje kapitel och dess 21 vers står att läsa:
”Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Vår utmaning är alltså att göra vad Gud vill.
Och Gud vill att vi ska söka sanningen.
Det finns ingen konflikt mellan att vilja ha kunskap och att göra Guds vilja längre. Uppenbarligen fanns det en sådan konflikt i bibelns början med inte nu.
Det är bra att göra det klart.
Gud uppmanar oss att bli myndiga och raka i ryggen och handla i enlighet med hans vilja och sanning.
Och vårt föredöme är här Jesus Kristus.

Igår var det  melodifestivalen. Det var ett par miljoner drygt som såg tävlingen. Vi såg på det hela där hemma och uppenbarligen fler med oss.

Det är en grannlaga uttagning att komma med i den här tävlingen. Många bidrag blir ratade. Samtidigt är möjligheterna att slå igenom som artist stora om man får denna chans; att nå en så stor publik.

Låt oss leka med tanken att vi har en ung människa där ute i Sverige någonstans som suttit och gjort en sång och så sänder in den. Han blir kontaktad av teve, han får ett löfte med förbehåll om att få delta men han måste bara göra en liten sak; en liten ändring i texten. Den där raden om att Gud är allsmäktig, som bryr sig om,  den man ska tillbedja och älska; ja den raden ska bort. Om så denna eftergift görs så är fältet öppet, den unge artisten får då tillträde till orkester och manager, producent och ett helt gäng med kompetenta skräddare och sminköser.

Men den unge artisten säger att nej, då får det allt vara. Han säger:  Jag tar inte bort den raden.  TV-cheferna kommer nu till den unge artisten och understryker att manegen verkligen är krattad bara den där raden om Gud tas bort. Men den unge artisten är redan på väg därifrån. Då får det vara. Man ropar åt artisten att snälla stanna, vi kan verkligen se framför oss att din framgång är utstakad, hela Europa ligger för dina fötter, ja du kommer bli miljonär, du kommer få leva ett liv i sus och dus.
Men den unge artisten har redan slängt igen dörren bakom sig.
Det regnar.
Han går med gitarren och sätter sig ned i ett område utanför Globen , Tyresö torg,  där det finns många fattiga, hemlösa och ensamma människor. Och den unge artisten sjunger och tårarna rinner nedför kinderna på de som lyssnar. Det är så vackert tycker de. Och ja. De vill väldigt gärna höra att det finns en Gud, en allsmäktig Gud, som bryr sig om var och en av oss och vars kärlek man bör återgälda genom att älska – ge kärleken vidare. Det vill höra att de är burna av ett större sammanhang, sedda i ett större sammanhang. Kanske för att det sammanhang som nu är för handen, där är man inte så mycket värd. Och mannen med gitarren han sjunger och sjunger och runt dem står en hel här av änglar och håller ut sina vingar. Precis som på Jesu tid. Det var då slavarna, änkorna, de utsatta och jordlösa som byggde den första församlingen – inte de besuttna – de som hade sitt på det torra.

Åter till den unge artisten i Tyresö. Han hade alltså ett val.
Att sannolikt få möta Europas miljonpublik, få producenter och skivbolag att backa upp honom. Och möjlighet att bli riktigt rik och berömd. Men mannen valde att gå därifrån; att sätta sig i ett fattigkvarter vid Tyresö torg och sjunga för dem som fanns där och  gick förbi. Och han sjunger om Gud, om Gud som älskar och bryr sig om oss människor. Och att vi måste återgälda denna kärlek genom att ge den vidare, till varann och till den skapelse vi lever i och på.

Var det ett enkelt val som den unge artisten gjorde? Ja för den som har en stark tro så är valet enkelt. Att avsäga sig Gud blir som att avsäga sig själv, vem är man då? Men för den som inte ens kanske tror på Gud eller har en gudstro fylld med tvivel, ja då vore det förstås  lättare att ändra den där textraden i det där exemplet. Att ta bort Gud.

Artisten i det här fingerade exemplet säger nej, nej jag är dig trogen Gud. Precis som Jesus i öknen

Nu är det nog så sällan som vi frestas på ett så utstuderat sätt som Jesus i dagens text eller för den delen som artisten i mitt exempel. Och berättelsen om Jesu möte med Satan i öknen tjänar förstås ett viktigt syfte. Den står som modell för oss hur vi bör försöka agera och vara då våra liv tornar upp liknande scenarier.

Men frestelser kan se ut på så många olika sätt.
I nya översättningen av vår bibel har ofta ordet frestelse bytts ut mot prövning.
Att man som människa prövas.
Och kanske är det så för många av oss att en stor utmaning finns i att trots prövningar i form av sjukdom, smärta kanske trötthet ändå vilja gott.
Att inte missmodet får växa sig för starkt, att man försöker att hålla koll på det. Att trots att man kanske vill stänga om sig intresserar sig för sin nästa. Att man inte ger efter för känslor av irrelevant skuld och villfarelsen att man inte är så mycket värd, inte är intressant som människa. Vi är alla lika mycket värda och alla lika intressanta i Guds ögon! För inte med mindre än att vi förstår det – och tar till oss Guds kärlek till oss – kan vi ge Guds kärlek vidare – Gud som älskar och vill oss väl och vill att vi ska vara sanna.

Så slutligen – dagens episteltext – Melkisedek, vem är det? Och hur kan författaren till Hebreerbrevet – som vi för övrigt inte vet vem det är, det är inte Paulus – säga att Jesus blev som Melkisedek? Jo det har att göra med att den Melkisedek som vi faktiskt möter i bibeln, i 1 mosebok 14 då Abraham passerar Salem, det som sen blir Jerusalem så möter han stadens härskare och präst – Melkisedek – och denne bär ut mat och vin till Abraham och hans följe. Det som var unikt för såväl Abraham som Melkisedek det var att de i en tid då nästan alla hyllade diverse gudar var den ende Guden trogen. Efter detta kom det att uppstå en hel del legender kring Melkisedek och vid tiden för Hebreebrevets författande var Meklisedek förvandlad till en himmelsk gestalt med stor makt och ära. Sannolikt är det därför denna hänvisning finns. Att Jesus blev som Melkisedek. Idag har man all rätt att vars en smula skeptisk till jämförelsen – Melkisedek i all ära men Jesu liv och gärning är ojämförbart med något, som jag ser det.