Frågan om Jesu återuppståndelse har så många dimensioner. En sådan är ifrågasättandet. Och det tar sig så många olika uttryck. ”Är folk så dumma så de tror att liket lever” sa en dag en professor i Tros- och livsåskådningsvetenskap till en studentvän i svensk universitetsstad. Professorn en gång i tiden ung och troende var nu fastnaglad i den akademiska religiositetens trossatser; att allt måste kunna verifieras, bevisas.

Och återuppståndelsen kan inte det. Den ligger inom trons område.
Och det gör även alla under och helanden som skedde kring Jesus.
Bevisen sträcker sig till att han levde, hade lärjungar, dog martyrdöden.
Så här är det med mycket i det kristna, det går inte att bevisa,
Allra minst återuppståndelsen.

Intressant är också att bland dem som ändå tror på återuppståndelsen så finns det så många tolkningar. Och så har det varit sedan det hela hände för snart 2000 år sedan.

Och de olika tolkningsmodellerna kring återuppståndelsen riskerade i kyrkans barndom att slita kyrkan i småbitar. Vissa sa att Jesus visade sig som en ande – andra att det visst var som kropp, han åt ju, Thomas kunde röra vid honom. Samtidigt så kom och gick Jesus obemärkt och det föreföll som om han inte är riktigt fast i konturerna, de känner inte igen honom först, förrän senare, då såg de och så plötsligt var han borta igen. Jesus driver gäck? Eller vad är det som pågår?

Och huvudet hängde inte med då och inte gör det det nu.

Men måste det alltid hänga med, huvudet?
Då kanske någon tänker att; ”aha, man kan ju se det symboliskt, Jesu återuppståndelse är symbolisk, något som sker i våra hjärtan, aha”.
Och detta är också en tolkning som är vanlig idag – det är bara det att då blir återuppståndelsen mer som poesi än som religion. Och poesi i all ära men varför reducera, förminska något bara för att huvudet inte är med?

Den stora frågan är kanske snarare varför vi har så svårt för att lyfta på hatten för det obegripliga, stanna upp och säga att ja, tänk om. Tänk om det verkligen gick till som det beskrivs i bibeln…
Om vi stannar där, i detta om. Och låter frågan vara öppen, vi har denna öppenhet inom oss – då kommer strax en viktig följdfråga:
Vad får då återuppståndelsen för konsekvenser för mig?

Men ofta kommer vi inte fram till den frågan, som är den allra viktigaste frågan – vad har återuppståndelsen för konsekvenser för mig – utan vi stannar så lätt kring de där orimligheterna i Jesu liv och det ska stångas och ifrågasättas och omtolkas och göras om.

Och det måste ju förstås få vara okey att det är så, för många, för uppenbarligen är vi ju så konstituerade, ja många av oss är likt Thomas tvivlaren, vi tror inte med mindre än att vi får bevis.

Men vad var Jesus kommentar till Thomas då han ville – och fick – känna på Jesu sår, med sina fingrar röra vid spikhålen i Jesus händer?

Thomas, känn… men saliga är ändå de som kan tro utan att ha sett, utan bevis…

Tro är ofta som en gåva.
Den är inte självklar.
Har du den, var glad för den,
vill du ha den, be om den och du ska få den.

Men så tillbaka till den där öppenheten inom oss, som en möjlighet, att bibelns berättelser ändå är sanna, att det som skildras hände och i ljuset av Jesus död och återuppståndelse kan ses som en slags katalysator – att förutsättningarna för oss människor här på Jorden i ett andligt avseende i och med uppståndelsen blev förändrade. Om detta stämmer – vad kan detta ha för konsekvenser för mig som person?

Ja effekterna av återuppståndelsen beskrivs ju lite som en omstart, en uppdatering, ja rent av att ett nytt operativsystem installerats – välkända metaforer för dagens datoranvändare.
Och i påståendet ”Han dog för våra synders skull” ligger samtidigt detta nya som en möjlighet, det gamla operativsystemet är förbi och ett nytt har installerats.

Vad består då det nya i?

Jo det är ett erbjudande att söka ett liv i förlåtelse, i en sann gemenskap som går igenom klass, kön, ras och land. En utopi säger många och otaliga är de exempel där Jesu undervisning förfelats. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från enskilda där livet varit en öken och så i bönen, de knäppta händerna kommer ändå vissheten att Jesus som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare – som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte – att det hela är på riktigt.
Åh mästare, bara jag får vidröra din mantel sa kvinnan som plågats i år av blödningar och den romerska soldaten visste att bara Jesus ägnade en tanke åt sin tjänare så skulle denne bli frisk – Jesu erbjudande då och idag är reellt.
Mitt i vardagens slammer och buller och i huvuden fulla med invändningar och reservationer så finns denna möjlighet till tro.
Och i tron, upplevd av så många så finns då så ofta detta konstaterande att Jesus, men.. det är ju på riktigt; Du finns ju här,
det som hände på Golgata; ja det hände och Du gjorde det för… min skull…

I den här känslan och erfarenheten att just erfara närvaron av en älskande och närvarande Gud – som vill ha med mig att göra – så finns en oerhörd potential till trygghet och glädje – ja den övergår allt. Och de av oss som vet vad detta innebär – våga nu prata om denna glädje och potential i ditt liv, stå upp för tron, lev i den och var ett levande vittnesbörd och du som tvekar och grunnar våga be om öppningar i livets väv där du får fatt i det hela, kan genomsyras av trosvisshet; får erfara att… men… det är ju på riktigt ändå.
Den vissheten blir härefter den starkaste vissheten i ditt liv och kan bli det som omdanar det mörka i ditt liv till ljus, sorgen till glädje, omöjligheterna till möjligheter.

Det är så kyrkans uppdrag att förvalta och berätta om denna möjlighet – så ofta och gärna det bara går. Och det sker ofta som nu – att vi firar gudstjänst tillsammans. Här är utrymmet för ord, sång och liturgi. Jesus är en realitet.

Jesus gav lärjungarna några mycket konkreta råd och uppgifter.
Två av dem har vi som sakrament i vår lutherska kyrka.
Nattvarden och dopet.
Vi ska om en stund fira nattvarden tillsammans – gör detta till min åminnelse – och vi ska nu fira ett dop. På påskdagen. Mitt i återuppståndelsen sken, kan det bli bättre? Låt oss sjunga psalm 248

Vi vet genom Jesus egna ord såsom de är nedtecknade i nya testamentet att Jesus ser sitt liv som en fullbordan av skriften, han kommer, verkar och han ser sig som en såningsman. Nu var tid för sådd, senare för skörd.
Och han förutsäger att hans död – och för den delen den kommande återuppståndelsen även om ingen begrep vad han menade – är en förutsättning för hjälparen, att den helige ande skulle kunna släppas fri. Något som i sin tur var en förutsättning för att fröna skulle kunna gro.

Under långfredagen är det så dags.
För denna delen av skriften att gå i uppfyllelse.

Och det är en så oerhört blodig och kränkande behandling Jesus utsätts för, så ensam och utsatt och allt detta hat, all denna smälek; alla de som vill göra narr av……Världens snällaste man.

Varför vill man döda den som kommer med kärlek?

Vad är det för primitivt som väcks upp?

Jesus kommer med något nytt. Nytt vin kräver nya lädersäckar, häller man nytt vin i gamla lädersäckar spricker de. Och fariséerna blir hotade, de hade ju monopol på läran. Det är lite som när barn på en skolgård i åratal haft sina lekar med sina speciella regler och hackordningar och det kommer en ny elev till skolan och introducerar en ny lek som plötsligt alla vill leka – utom de som mutat in sina roller i den gamla leken och fram till nyss varit en högstatusperson. De är inte längre intressanta. Då är frågan, låter de denne nye får göra som han eller hon vill eller kommer de att sabotera den nya leken? Sannolikt. Den nye är ett hot. Ett bautahot. Och när jag dragit den här lekliknelsen för konfirmanderna och frågat vad de skulle göra om de ägt leken på skolgården har de hänt att de spontant sagt – utan att förstås menat de men symboliskt – ”döda honom!”.
Det här är den ena dimensionen.

Den andra dimensionen handlar om syndabocksmekanismen. Nu måste vi känna till att tidigare i Israels historia så fanns en årlig tradition att kring påsken så släppte ut en get i öknen som man först projicerat alla tillkortakommande på, allt ofärdigt, allt förfelat – geten blev nu bärare av synden och genom att offra geten kom människorna att känna en oerhörd lättnad. Syndabocken. Detta var alltså en reell tradition och handling som vi vet ägt rum.

När Jesus döms till döden kombineras dessa två traditionsfåror – de som var vana vid att bestämma ville ha kvar sina roller samtidigt som folket gavs någon att projicera sin frustration på.
Släpp Barabbas fri skriker hopen, korsfäst Jesus. ”Korsfäst Världens snällaste man och släpp Barabbas fri”. Och så kommer de att spotta och smäda och skrika okvädningsord och vara allmänt elaka.

På altartavlan hör bak har vi de två rövarna, den ene dras med i mobbhorden. Trots att han är dömd till döden för ett verkligt brott – till skillnad mot Jesus – anser han sig kunna reta och håna Jesus, Världens snällaste man. Och så har vi den andre rövaren, som inte dras med – som blir lovad av Jesus att få följa honom till Himmelriket. Redan idag ska du vara med mig i Himmelriket.

Nu till världens viktigaste fråga. Vem vill du vara?
Vill vi stå vid vägkanten och hånskratta eller stå vid korset fot och lojalt finnas med eller väljer vi det tredje alternativet att likt de romerska soldaterna vara likgiltiga, bara göra vårt arbete, lita blint på auktoriteten; i det här fallet Pontius Pilatus, att han fattat rätt beslut, inte bry sig, likgiltigheten och fokus på det egna som en livsfilosofi.

Jag tänker på flyktingarna som utvisas inte sällan mot en säker död.
Här är jag ofta en romersk soldat, Pontius vet nog vad han gör. De har säkert fått sin prövning även om jag förstår att den ofta är undermålig, men jag engagerar mig inte. En underlåtelsesynd.
Ibland har jag varit i sammanhang där någon råkat illa ut, grupprocesser där någons heder och ära tagits av daga – ja det har då hänt att jag skrattat med.
För att inte tala om skoltiden. Alla de man visste var lovligt villebråd, som var utsatta, man kunde reta utan risk för påföljd. Här gnager samvetet. Jag hade kunnat vara snällare. Jag tror vi alla har de här underlåtelsesynderna i oss, med oss på olika vis.

Det är inte så självklart att man mäktar med att försvara Jesus, att man ställer sig vid korsets fot, bredvid Maria och Johannes. Det är så mycket som drar, som lockar, som vill frottera sig i vardagens krim och kråm. Och det är ibland lättare sagt än gjort att vara snäll och konsekvent. Och lättare gjort än vi trodde att vara hal och elak och inkonsekvent. Vi får passa på. I livets teater och villervalla. Passa på oss själva.
Vi har ju dem i oss; herr feg och fru modig, mr sanningssägaren och mrs lögn. Delar i oss som vill och delar av oss som inte vill, delar som vill andlighet andra som vill timlighet. Delar som vill bry sig om och delar som är sig själv nog. Och del olika delarna i våra personligheter triggas och utvecklas och tar sig olika uttryck beroende på hur livet trycker på. Och när det trycker på.

Det är inte för inte Jesus säger att den som är utan synd kan kasta första stenen.
Det stora är inte att vara utan synd, vara utan avgrunder – dem har vi alla – utan det stora är att säga till sig själv vilka delar man vill ska vara tongivande. Att ta kommandot. Att genom att vaken och bedjen lägga ut kursen.

Att dana en karaktär är så ett långt och mödosamt arbete.
Samtidigt är det så att som i det lilla så ock i det stora.
Väljer vi en chef, en statsminister, en president som i det lilla myglat och farit med osanningar – så kommer det ske så även i det stora.

Den som är beredd att svika den han eller hon älskar och ska hålla högt – som de egna barnen, den egna hustrun eller maken, föräldrarna, grannen – den kommer svika även arbetsgivaren, väljaren, styrelsen, världen – är inte världens snällaste man.
För så är det – om en människa ska hålla i det stora måste hon hålla i det lilla.
Brister trovärdigheten i det lilla sammanhanget kommer den brista i det stora. Logik – men hur ofta lyssnar vi på den?
Hur ofta låter vi oss inte istället tjusas av tomma bedyrande ord, strukna skjortor och strama kostymer, makt och myndighet?Hur många krig har inte startats av män i sådana utstyrslar?

Och det är här – i skarvarna i det mellanmänskliga som korsfästelsen äger rum.

Ja det är här – i skarven i det mellanmänskliga som krigen startar, bombplanen lyfter och den ena klusterbomben efter den andre tar mark. Idiotsäkert och med stor precision. Att göra sitt jobb. Mot syndabockar. Och som på Alu Graib med ett hånleende på läpparna.

Livet som en skola?
Är vi här för att lära oss och är livet en plats vi hart när varje dag får lämna in våra diagnostiska prov? Hur förhöll jag mig till den där jobbige, hur gjorde jag med den hjälpsökande, satte jag mina behov före den svage eller tog jag mig i håret;  satte min bekvämlighet år sidan och hjälpte till? Lyckades jag hålla min tunga i styr eller slant den igen och hur gjorde jag med min impuls att trycka till den där jobbige vad han eller hon nu hette?

Ja kanske är det så, livet är en skola. Och Jesus ger oss undervisningen att inte med mindre än att vår kärlek märks så har den inte fått fäste i oss. Jesus avskydde läppars bekännelser utan motsvarande inre avtryck i själen – sådant klädde han av och hur högt pris fick han inte betala för det? Det är de som ville behålla hyckleriet som beställt dagens mord, de som ville ha kvar fasaderna. Detta måste vi ha i åtanke, komma ihåg. Det är hycklarnas scen och agenda som styr på långfredagen.

Samtidigt; dramat på Golgata pågår runt om oss – i oss – varje dag och varje stund.

Hur ska vi så förhålla oss till det hela?
Vilka är mina, dina, våra val?

Jesus visar oss vägen.
Ingen lätt väg.
Det kräver mod att vara kärlekens ideal och värderingar trogna.

Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

Och oavsett var vi är i livet så finns här nu en utsträckt hand.
En Gudshand med den erfarenheten att själv gått in i sin skapelsen och som visat oss den enda rimliga vägen av alla vägar, kärlekens väg.

Åh Gud, ge oss mod att vandra den, att inte stå vid vägkanten och förbanna utan att ansluta oss och gå vid din sida, mot det nya som bär i evinnerlig tid.
Amen

Tänk om man hade fått vara där. Hos dem – kring och med Jesus.
Något helt enastående händer – alla förändras. Petrus den enkle fiskaren kommer – tillsammans med de andra – gå ut i världen och sprida budskapet, allt vi vet som ligger framför dem. Och det har sin rot här. I den innerliga och enkla gemenskapen med Jesus. Och vad är det då som händer? Vad sker med dem?

Vi kan bara ana. Men uppenbarligen har närheten till Jesus en dimension att de begränsningar vi till vardags lever med i mångt upphör. Vi kan bara försöka föreställa oss vad det innebär – kanske kan vi till vår hjälp ha de stunder i livet då det som är svårt ger vika, hur vi kommit ur en farlig situation, kanske i trafiken, i skogen och vi säger det var änglavakt. Den tacksamhet och den eftertanke som då genomfor oss – det var i den känslan lärjungarna levde hela tiden, de överraskades av Jesus. Och så inpräntar han budskapet – inte så mycket i ord som i handling – att det är genom att vara den minstes tjänare man visar sig vara andligt mogen. Ord och betygelser och värdeomdömen är irrelevanta – det är i den handling som inte märks, som sker i det tysta, som äger rum av kärlek utan baktanke Gud bor.

Detta budskap blir så tydligt den här kvällen, då Jesus tvättar lärjungarnas fötter; egentligen på den tiden en handling för slavar, att nu göra detta var en markering.

När Jesus sedan instiftar nattvarden, den sista måltiden tillsammans, vet han vad som väntar. Lärjungarna förstår inte men Jesus vet.
Med öppna ögon väljer han oss, väljer han att gå ut i det för honom okända för att där vara med om en metamorfos som vi vet kom att förvandla hela skapelsen.
Det här är stora ord, men såhär mäktigt är påskmysteriet.
Det är ingenting huvudet kan förstå men hjärtat, bara hjärtat kan greppa det.
Och hjärtan greppar det hela tiden; hos de som ställts utanför och som i Jesu namn får inträde igen, då är detta offer uppenbart, för de som hamnat i klorna på det mörka och som vill blir fria, som åkallar Jesus Guds son, så blir det uppenbart. Det som genom påskhelgen blir uppenbarat – att mörkret inte har någon makt över ljuset. Bara genom att förringa ljuset, hålla det borta från människors greppbara medvetande, bara genom att så tvivel och split och få mänskligheten maniskt sysselsatt med det timliga, det materiella det ytligt mellanmänskliga så har döden, det onda sin chans till triumf.
Men så snart vi stannar upp och ropar Jesus kom till mig så kommer ljuset, och det bryter igenom natten, nätterna, universat, alla universum i hela skapelsen och på mindre än en bråkdels sekund så har vi en kraft kring oss, ett ljus ett beskydd.

Men någonstans i oss behöver vi be om det; hysa en medveten eller omedveten viljeyttring i oss att vilja ha med ljuset att göra, att vilja, vara beredda att låta oss tas i anspråk. För Jesus skakar om. Omdanar. Fråga lärjungarna där i våningen. Det dröjer nu bara några veckor så ska det ut i världen, Europa, och predika nytt. De flesta med döden som insats. De flesta utan rädsla, uppfyllda av något nytt, detta nya, ja vi bara kan ana kraften. Och när vi anar vad det handlar om det är då vi åminner oss de stunder då verkligheten gett vika för den dimension Jesus kommer ifrån, även om vi kallade det änglavakt eller något i den vägen.
”I ären härnedifrån, jag är ovanifrån ; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen. säger Jesus (Joh. 8:23)

Jesu kommer med någonting nytt.

Lever vi i en tid då det är extra svårt att ta tag i de händer Jesus sträcker mot oss? Rycker vi instinktivt bort våra fötter när de ska tvättas, har vi svårt att säga tack och tillerkänna Gud all den nåd som strömmar mot oss?

Platon den grekiske filosofen pratar ibland om att mänskligheten sitter i en grotta och stirrar in i grottvägg med grottöppningen bakom ryggen – och så tolkar de och förstår världen allt utifrån skuggorna som rör sig därpå grottväggen.

Tro är lite på samma vis. Tro är att vända sig om och se att den riktiga världen finns alldeles intill och greppar man den, ser den, vänder sig om, då vill man inte längre sitta och stirra in i grottväggen. Grottväggen med sina intriger och pryttlar och begär är nu ointressant. Man vill ut i de fria och vandra där. Vara där. En liten stund med Jesus.

Nu är det ju inte så beskaffat att man kan vandra i antingen det ena eller det andra landskapet som människa utan vi är lite på båda ställena samtidigt – och mitt i – det handlar också om hjärtats håg och vilja.
Att vilja vara i våningen, att acceptera att få sina fötter tvättade, att bli berörd i hjärtat av de där ögonen, de där händerna som vill ha med mig att göra.
Eller för att citera Lina Sandell Bergs text i psalm 207:
En liten stund med Jesus o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.  När jag är trött av vägen och allt som möter mig en liten stund med Jesus och allt förändrar sig.