Tänk om man hade fått vara där. Hos dem – kring och med Jesus.
Något helt enastående händer – alla förändras. Petrus den enkle fiskaren kommer – tillsammans med de andra – gå ut i världen och sprida budskapet, allt vi vet som ligger framför dem. Och det har sin rot här. I den innerliga och enkla gemenskapen med Jesus. Och vad är det då som händer? Vad sker med dem?

Vi kan bara ana. Men uppenbarligen har närheten till Jesus en dimension att de begränsningar vi till vardags lever med i mångt upphör. Vi kan bara försöka föreställa oss vad det innebär – kanske kan vi till vår hjälp ha de stunder i livet då det som är svårt ger vika, hur vi kommit ur en farlig situation, kanske i trafiken, i skogen och vi säger det var änglavakt. Den tacksamhet och den eftertanke som då genomfor oss – det var i den känslan lärjungarna levde hela tiden, de överraskades av Jesus. Och så inpräntar han budskapet – inte så mycket i ord som i handling – att det är genom att vara den minstes tjänare man visar sig vara andligt mogen. Ord och betygelser och värdeomdömen är irrelevanta – det är i den handling som inte märks, som sker i det tysta, som äger rum av kärlek utan baktanke Gud bor.

Detta budskap blir så tydligt den här kvällen, då Jesus tvättar lärjungarnas fötter; egentligen på den tiden en handling för slavar, att nu göra detta var en markering.

När Jesus sedan instiftar nattvarden, den sista måltiden tillsammans, vet han vad som väntar. Lärjungarna förstår inte men Jesus vet.
Med öppna ögon väljer han oss, väljer han att gå ut i det för honom okända för att där vara med om en metamorfos som vi vet kom att förvandla hela skapelsen.
Det här är stora ord, men såhär mäktigt är påskmysteriet.
Det är ingenting huvudet kan förstå men hjärtat, bara hjärtat kan greppa det.
Och hjärtan greppar det hela tiden; hos de som ställts utanför och som i Jesu namn får inträde igen, då är detta offer uppenbart, för de som hamnat i klorna på det mörka och som vill blir fria, som åkallar Jesus Guds son, så blir det uppenbart. Det som genom påskhelgen blir uppenbarat – att mörkret inte har någon makt över ljuset. Bara genom att förringa ljuset, hålla det borta från människors greppbara medvetande, bara genom att så tvivel och split och få mänskligheten maniskt sysselsatt med det timliga, det materiella det ytligt mellanmänskliga så har döden, det onda sin chans till triumf.
Men så snart vi stannar upp och ropar Jesus kom till mig så kommer ljuset, och det bryter igenom natten, nätterna, universat, alla universum i hela skapelsen och på mindre än en bråkdels sekund så har vi en kraft kring oss, ett ljus ett beskydd.

Men någonstans i oss behöver vi be om det; hysa en medveten eller omedveten viljeyttring i oss att vilja ha med ljuset att göra, att vilja, vara beredda att låta oss tas i anspråk. För Jesus skakar om. Omdanar. Fråga lärjungarna där i våningen. Det dröjer nu bara några veckor så ska det ut i världen, Europa, och predika nytt. De flesta med döden som insats. De flesta utan rädsla, uppfyllda av något nytt, detta nya, ja vi bara kan ana kraften. Och när vi anar vad det handlar om det är då vi åminner oss de stunder då verkligheten gett vika för den dimension Jesus kommer ifrån, även om vi kallade det änglavakt eller något i den vägen.
”I ären härnedifrån, jag är ovanifrån ; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen. säger Jesus (Joh. 8:23)

Jesu kommer med någonting nytt.

Lever vi i en tid då det är extra svårt att ta tag i de händer Jesus sträcker mot oss? Rycker vi instinktivt bort våra fötter när de ska tvättas, har vi svårt att säga tack och tillerkänna Gud all den nåd som strömmar mot oss?

Platon den grekiske filosofen pratar ibland om att mänskligheten sitter i en grotta och stirrar in i grottvägg med grottöppningen bakom ryggen – och så tolkar de och förstår världen allt utifrån skuggorna som rör sig därpå grottväggen.

Tro är lite på samma vis. Tro är att vända sig om och se att den riktiga världen finns alldeles intill och greppar man den, ser den, vänder sig om, då vill man inte längre sitta och stirra in i grottväggen. Grottväggen med sina intriger och pryttlar och begär är nu ointressant. Man vill ut i de fria och vandra där. Vara där. En liten stund med Jesus.

Nu är det ju inte så beskaffat att man kan vandra i antingen det ena eller det andra landskapet som människa utan vi är lite på båda ställena samtidigt – och mitt i – det handlar också om hjärtats håg och vilja.
Att vilja vara i våningen, att acceptera att få sina fötter tvättade, att bli berörd i hjärtat av de där ögonen, de där händerna som vill ha med mig att göra.
Eller för att citera Lina Sandell Bergs text i psalm 207:
En liten stund med Jesus o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.  När jag är trött av vägen och allt som möter mig en liten stund med Jesus och allt förändrar sig.