Gud har skapat människan med ett medvetande och undermedvetande som är så mycket större än vi kan förstå. Hur gärna vi än vill kan vi inte begripa oss på oss. Vänster hjärnhalva förmår inte greppa höger hjärnhalva för den vänstra har bara stålklor i form av kategorier och strukturer och se det är fel väg att utforska universum människa.

Vi har val. Vi har getts val. Och Jesus påminner oss om att vi är myndiga att välja. Du kan välja att vara lekfull och öppen och vilja kärlek eller du kan sluta dig.
Valet är vårt, hur vill vi leva?

Paulus pratar om oförmågan att välja. Att man vill göra gott men gör ont. Och det är en del i att vara människa. Ingen är en ängel. Det vet Paulus. Men mitt i vår tvehågsenhet, mitt i skärningspunkten mellan hat och kärlek, nej eller ja där står vår frälsare och vill ha med oss att göra.

Kom mitt barn säger han, bönfaller han, ropar han – till mig, dig, till oss alla.

Men ofta vänder vi på ryggen och säger va, vad sa du?
Muttrande försoning, vad är det…

Försoning svarar frälsaren det är namnet jag vill ge dig. Ett nytt förnamn, en osynlig klädnad, som en parfym, en aura, ett ljus. Det du sen vidrör förvandlas, andas, blir helt!

Hur då svarar du, hur skulle det vara möjligt? Bara genom ett ord?
Ja bara genom ett ord svarar frälsaren – att du vill.
Vill vadå?
Leva i nåd – i nåden.

Ja Herre svarar nog många då – ja jag vill leva i nåden.
Här svarar Herren, här, den är din. Den ges dig gratis. Nåden är gratis. Och med ens händer något i hjärtat. Ett leende, ett skratt, oförrätten vi var beredda att döda för känns inte längre i oss. Vi är befriade. Och fria att skapa och skratta och älska.

Det är att vara människa. Det är att vara i stånd att ta till sig det mänskliga. Att välja den kärlek som vill beröra och förvandla oss. Här och nu.

Igår förrättade jag en vigsel. I mina vigseltal brukar jag ofta ge rådet att inte somna som ovänner – att man ska reda upp det som är, som blivit fel även om klockan blir sen.

Nyckelordet i sådana nattliga manglingar är ofta medspelare.
Att man inser att man har ett gemensamt projekt, är beroende av varandra och att man vinner på att inkludera försoning som ett sätt att förhålla sig till varann.
Vi är medspelare – inte motspelare.
I äktenskap som håller tror jag att man på många vis lyckas med denna inställning. Denna ömsesidighet. Att vilja liv tillsammans innebär att man måste ta i beräkningen att ingen är perfekt. Och orka och vilja leva med det.

Jesus vet hur vi är. Han ser igenom oss. Petrus som lovar trohet, heder och ära men kommer förneka, kvinnan vid sykars brunn, lärjungarna som tjafsar om vem som är störst bland dem, kvinnan som hopen vill stena.

Störst bland er är den som är den andres tjänare replikerar Jesus.  Ni är förlåtna. Gå och synda inte mer.

”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.
Älska mig mest när jag förtjänar det minst.”

Se, två små ordspråk vi alla känner till och som båda har en sådan stor allmängiltighet, rymmer så mycket kunskap.

Nåd är beroende av att vilja leva i ljuset, leva med ett rent samvete, vilja väl.
Ingen kan säga till en annan människa att ändra sin håg, det måste komma inifrån den man vill se förändrad och indirekt i dennes relation till det oändliga; till Gud. Gensvarar du är nu frågan,,, Hör du mitt rop mitt kall min bön – efter dig? Vill du ha med mig att göra lika mycket som jag vill ha med dig, frågar frälsaren.

Vi glömmer ofta av det. Att Gud längtar efter var och en av oss. Att Gud som har skapat var och en av oss längtar efter oss som vi kan längta efter våra barn, nära och kära i våra liv. Efter var och en av oss. Betänk – varje människa är Guds ögonsten, den dyrbaraste som finns. Tänk på det. DU är Guds ögonsten vare sig du tar in detta eller ej. Du är älskad över allt förstånd.

Och vilket tålamod han har, frälsaren. Med utsträckta händer står ha i våra liv men vi gick just förbi, hade inte tid att stanna. Ilskan kändes så hemtam, avståndstagandet, fördömandet, nekandet, förnekandet. Inte ska väl jag!

Jo viskar frälsaren där i hörnet, du kan dra ett sträck över det hela och le.
Göra det?
Skulle jag?
Ja varför inte.

När en människa skapar musik, en sådan där kompositör som Mozart eller för den delen en Benny Andersson så uppstår stunder av flöden – av som man säger flow – allt rinner på och kommer såsom i ett flöde.

Det frälsaren lovar oss är att våra liv kan bli mer av ett flöde om vi säger ja till nåden. Om vi låter oss omslutas av nåden. Om vi just gensvarar på det rop som går genom hela universum och som vill in i vårt innersta. Gud som längtar efter oss vill få ett gensvar… Ja men låt oss gensvara då!
Säga ja. Och låt oss få detta flöde att blir en del av våra liv. Såsom förlåtelsen. Och se så mycket glädje det kom på köpet.