Ibland sa Jesus att han var trött. Ibland uttryckte han en längtan att få komma hem, ”Åh hur länge måste jag vara här?” Men i regel är han en lysande pedagog och lärare och han påvisar Gud och Guds lagar i handling, i ord och genom hela sin uppenbarelse. Och kring sig har han sina 12 högst vanliga lärjungar, hämtade från fiskebåtar och beskattningsbås, ett par är lärda, majoriteten är det inte.
Och nu tjafsar dom lärjungarna sinsemellan om vem av dem som är störst.
Vem är störst i kärlek? Vem är den främste av lärjungar?
Jag kommer att tänka på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala. Tågen går i regel en gång i halvtimman. De flesta är vane-pendlare. Jag var under några år en sådan likväl. Man vet vilka vagnar chansen är störst att få bra platser i. Man kryssar som en målstyrd robot på perrongen. Fokuserar och dimper ned i ett säte och så hoppas man sådär innerligt att måtte den nu inte komma någon och sätta sig här bredvid för jag vill sova, tänka, vara och inte prata med någon och inte ta del av någons ljud, brödsmulor eller andedräkt. Lämna mig i fred. Okristligt månne men mänskligt tidiga mornar strax långt före sju. Men en sådan här morgon så kom två skådespelare som jag kände igen att hamna i sätet bredvid mig, mitt på andra sidan mittgången. Vilka är inte så intressant men båda är män mellan 60 och 70 år och väl kända från såväl teve som teater – och nu pratar vi om kvalitetsproduktioner.
Den ene av dem är jag sedan länge grymt imponerad av, den andre respekterar jag men han imponerar inte på mig. Vi kan kalla den förste för Sven och den andre för Bengt. De båda är nu på väg till Uppsala, Sven för att han ska göra en roll på Uppsala stadsteater och Bengt för att hälsa på åldrig mor. Ja jag tjuvlyssnar.
Och så börjar diskussionen om ”jaha vad gör du nu då?” ja man kollar läget. Hur ligger man till på ömse håll, vem har mest jobb, vem syns mest, vem tjänar mest, vem är minst dödlig?
Den här fåfängan är inte så helt ovanlig bland skådespelare har jag märkt. Publiken tycks vara ett substitut för en inre självkänsla som ofta är svajig och obalanserad, kanske lyser med sin frånvaro; som om gillandet, publiken, de myckna jobben och goda omdömena kan ge bär- och flytkraft. En illusion javisst men likväl något som många strävar efter.
”Jaså säger du det du, på det viset, jaha hur länge ska du ha den rollen då?”
Bengt låter stressad på rösten.
Sven rycker på axlarna och ger ett vänligt avmätt svar. Han vet inte riktigt men några veckor – mer har han inte tid för sen måste han till Köpenhamn för att spela in en teveserie där.
Bengt avundsjuka lyser som en röd tomat.
Han har så svårt att dölja den.
Vem av oss är störst, vem av oss är mest älskad –
åh det är ju du och inte jag tänker Bengt och avundsjukan griper om hans hjärta som en kall så kall våt hand.
Allt detta är ju nu förstås bara mina egna spekulationer.
Vem är jag att avgöra vad som rör sig i Bengts huvud men den totala avsaknaden av feedback, av komplimang och lyckönskan får en att undra, oginheten, snålheten måste komma någonstans ifrån.
Kommer den från frågan, undringen, ja oron; vem av oss är mest störst?
Och i förlängningen – mest älskad, mest uppskattad, mest i centrum, ja mest betydelsefull?
Att vilja vara störst ställer till det för oss.
Men vad gör då Jesus, jo han kastar om spelplanen, tar tag i ett barn, som vid denna tid verkligen inte hade så stort värde som vi värdesätter barn idag utan på den tiden skulle de hålla sig på sin plats, det var i rollen som arvinge ett barn var intressant. Och så säger Jesus att den som tar emot detta barn i mitt namn han tar emot mig och den som tar emot mig – han tar emot honom som har sänt mig, ty den som är minst av er alla – han är stor.
Vi känner igen det här resonemanget från vår dopordning och läsningen av Markusevangeliet kap 10 vers 15 – ”Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”
Vad menar Jesus?
Vad är det i ett barn som vi ska efterlikna och öppna oss för?
Vad är det han ser?
Vad är det i barnet som är en inkörsport till Gud?
Varför är barnet och Gud varandra så nära medan vi vuxna står där och rycker inne i våra rustningar och pekar på våra medaljer och diplom och grymtar och svär men inte klarar av att ens visa det minsta lilla hyfs gentemot varandra utan Jante, Jante, Jante slår sönder alla möjligheter till samvaro och samtal och äkta erfarenhetsutbyte. Hjälp, han eller hon är kanske mer omtyckt, älskad, sedd, uppskattat än vad jag är.
Barn är, upp till en viss ålder och under förutsättning att de får en kärleksfull uppväxt vaccinerade mot det här jantetänket.
”Jag älskar dig” säger jag till min yngste, ”jag vet” kommer det tvärsäkert tillbaka.
”Varför är du så fin?” kan jag dumt fråga, för frågan är dum håll med om det men ibland måste ju även dumma frågor ställas för i den ligger implicit att ”åh vad du är fin” och så kommer svaret blixtsnabbt: ”För att jag är det!”
Jag är fin för att jag är det och ja jag vet – jag är älskad.
Den här känslan försvinner för de flesta av oss under livet och det kommer ett moln av dunder och aska och gips och lägger sig över pedalerna och tangenterna och musiken från barndomens värld blir nu brötig och seg om ens ett uns.
”För att jag är det”; uppstuds och frankhet lyser nu med sin frånvaro och istället sveper det in dimmor av tomhet och tvivel och konsumtionen ska göra oss fria: ”Kom och köp, allt är till salu och vi vill ha din själ och jag bjuder högst” skriker osalig djävul genom skyn och så med ens är det neon och grått och regn och vart tog barndomen vägen?
Vart är handen som sökte handen, kinden mot kind, det där ljusa och underbara skrattet, vart tog det vägen och Jesus som vet allt detta och ser de här sambanden han vet att inte med mindre än att vi öppnar de här kanalerna till vårt inre, till handen och hjärtat och skrattet och leken så kan inte den äkta tron greppa oss och med mindre att tron kan greppa oss så får vi inte någon direktkontakt med Gud och Gud är ju vår skapare som längtar oss och därför måste vi längta Gud ”och hör var nu som ett barn och ta till er detta barn – i mitt namn” och så blir ett plus ett två och det är som en kabel mellan jord och himmel sätts i och det blev ljus, äntligen blev det ljus och handen söker hand, tårar av glädje av himmelsfröjd.
Och tåget närmar sig Uppsala och Bengt ställer sig upp och Sven likaså och murarna dem emellan är stora och ingenting tycks kunna komma emellan. Ingenting och det vet Jesus – utan barnets spontanitet och frågvishet och öppenhet. Den vi har att följa.
Och den har väldigt lite att göra med dogmer och regler och påbud och väldigt lite att göra med skrudar och tempel och ritualer. Därför blir fariséerna såväl då som idag hotade av detta enkla klara evangelium. Att flödet finns just här och nu – mellan oss – det Kristus påvisar och gör oss uppmärksamma på – ja detta faktum att här, just här och nu mitt i alltet och nuet och ”häret” finns denna möjlighet, bara vi öppnar oss för varann och säger att ja Gud, här är jag vapenlös och naken.
Bruka mig, nyttja mig, fyll mig med ditt och gör mig till en levande tjänare.
Då säger Jesus, inte förr, är du någon att räkna med.
Då är du en verklig lärjunge och tjänare.
I det vapenlösa.