I gränslandet mellan Värmland och motsvarande område i Norge ges det ut en gratistidning som heter Gate, den här betraktelsen finns i dess septembernummer /2011.
När jag skriver de här raderna befinner jag mig i Karlstad, på en fortbildning för deltidsbrandmän. Från Dalsland, Värmland, Dalarna och Västmanland har vi kommit, 24 stycken män och kvinnor. Roligt och spännande har vi och vi tränar rökdykning, vattenlivräddning och dörrforcering, för att nu nämna något.
En vanlig fråga jag brukar få i sammanhang som dessa, ja alltså när jag ingår i en ny grupp, träffar nya bekantskaper är vad jag egentligen gör som präst. ”För du gör väl annat än bara predikar på söndagarna” kan det låta, och den som frågar är ofta uppriktigt nyfiken.
Det har gått fort att Svenska kyrkan gått från att ha varit en statskyrka då man mötte prästen i kommunala, utbildningsmässiga och folkbokföringsärenden till att Svenska kyrkan nu är som det heter; ett fritt evangeliskt lutherskt trossamfund. I Norge är situationen lite annorlunda. Norska kyrkan har här en mer given roll i samhället genom att den är just statlig. Men jag tror att oavsett om man är präst i den Svenska eller Norska kyrkan så finns ofta såväl en osäkerhet som en nyfikenhet vad en präst gör. Så jag berättar om min vardag – möten med människor i glädje och sorg – minnestunder, begravningar, dop, gudstjänster, hembesök, möten och i mitt fall ofta även utbildningar och föredrag. Ofta följs den här inledande frågan med en stilla undran varför jag egentligen valt ett yrke som prästens? Nu är det inte alltid lätt att försöka förklara att det ofta är tvärtom – att det är prästyrket som liksom väljer en – eller ”kallar en” som det heter. Och den som då ”kallar” är förstås ingen mindre än Gud. Och detta kall sker parallellt med att medmänniskor – kända som okända – spontant uttrycker att ”du, du borde verkligen bli präst!”
Lite längre fram i möten och resonemang likt dessa så brukar ofta det hela att komma att kretsa kring ingen mindre än Gud; om Guds existens och hur man nu ska förhålla sig till… denne. Min erfarenhet är att de flesta har en tro, ja en öppenhet mot en större andlig verklighet. Och jag tror att det i sig är ett Gudsbevis – att så många erfar i sig – denna tro; en visshet av något större.
En vanlig invändning dock – mot Gud och mot Gud existens – är frågan varför det förekommer så mycket ondska, elände och död här på Jorden. Hur kan Gud tillåta allt det här? Mitt eget svar är att av någon anledning, som vi inte kan förstå, så har Gud skapat en Värld som är tämligen skör. Vi är helt enkelt ömtåliga, fysiskt som psykiskt. Och här vi att leva. Och det är inte alltid lätt för mycket vill ha mer; mer fart, mer färg, mer smak. Och att vara människa med smak för livet – ja då det är lätt att bli vårdslös och glömsk – glömma det sköra.
Någon som visade oss på fullständigt genuint förhållningssätt att leva mitt i denna skörhet som jordelivet utgör var Jesus. Och det förhållningssätt Jesus visade oss var att kärlek, ja ingenting annat än kärlek och medmänsklighet gör världen och tillvaron mindre skör. Gör oss starka.
Samtidigt så är det så mycket i oss som vill annat än just kärlek. Ja här har vi en kluvenhet i oss att förhålla sig till – och medvetet försöka välja sida i. Vill jag vara en givare eller tagare, vill jag låta min förmåga till kärlek och medmänsklighet växa eller prioriterar jag andra sidor i mitt psyke, som att armbåga mig fram och inte bry mig så värst?
Jesus visar oss att det du ger ut det får du igen. Och det besynnerliga är att ger du ut kärlek så får du kärlek tillbaka. Det här har vi ofta svårt att förstå. Vi tänker så ofta i ekonomiska termer på allting; att ju mer vi ger ut desto mindre har vi kvar, men när det gäller kärlek och medmänsklighet så är det precis tvärtom; ju mer du ger ut i kärlek, desto mer fylls du på – av såväl medmänniskor som vår skapare. ”För nu”, säger liksom Herren Gud, ”nu lever du i linje med min intention – i den öppna famnen finns väg till liv – mitt i det sköra”.
Och just här framträder en av de främsta hörnpelarna i Jesu förkunnelse: Att älska vår nästa som oss själva inkluderar att vara rädda om varandra, att så ta det sköra på allvar. Och indirekt blir vi nu mer starka och bättre rustade att möta detta livets villkor. På den här planeten. Idag som imorgon. Tillsammans!