Idag är det mycket som vill locka själens uppmärksamhet Den trons skatt som var uppenbar för många förr är det för allt färre idag. Det finns ju så många andra pärlor som gnistrar, så många andra nedgrävda skatter – hur ska man kunna välja just den här skatten – den skatt Jesus pratar om?

Urskillningsförmåga – vi måste öva oss i urskillningsförmåga!

– Kommer jag till en vinprovning och har munnen full av smågodis – sura, salta, suuper salta, suupersura så blir jag sämre på att erfara vilka viner som är bättre;
vilket som är bäst!

Västerlänningen är full av intryck – det är svårt att sovra.

Så om man ska prova vin – låt smaklökarna vila – då kan man urskilja.
Och om vi ska prova livsstrategi; välja väg, pröva och testa trons väg – låt personligheten vila från alla impulser, ryck och yttre intryck. Gå in i sig själv – möt dig själv – göra dig beredd att koppla upp dig – att docka en större verklighet.

Detta skrämmer dock ofta.
Skatten verkar vara gömd bland tistlar.
Det gör ofta ont att närma sig sin kärna.
Vi räds inte sällan ensamhet, tystnaden, ja sådan är den tid vi lever i, så många obesvarade frågor, så mycket yta, rastlöshet…

De många intrycken ger – i sin mångfald, sitt tempo – oss samtidigt en falsk vila från det inre.
Det inre når oss nu inte.
Vi är avskurna oss själva.
Glimten i ögat har slocknat.

Det är nu dags att starta en motståndsrörelse – våga värna själen kan den heta.
Våga värna det inre livet.
Våga värna de arenor, de gränssnitt i oss som mynnar mot Gud
mot evigheten,
mot den kärleks källa och flöde Jesus visar oss på.
Stopp sa fariséerna, ni får inte predika om den mannen.
Hoj hoj svarade Petrus – ibland måste man följa Gud mer än människor!
Kanske är vi där nu igen – idag – hoj hoj Sverige 2011 ibland måste man följa Gud mer än människor. Ja låt oss starta en motståndsrörelse!

Hur skulle en sådan kunna se ut – idag?
Ja den har ju förstås sin början i ett förtroligt möte där man i öppenhet delar livet med varann och så småningom kanske vågar sig på språnget att vända sig till Gud, i bön.
Inte för att man vet att man blir bönhörd utan utifrån löftet som getts oss att vi ska bli bönhörda.
Löftet om att vi ska bli vägledda.
Löftet om att vi är sedda, löftet om att vi är älskade.
Löftet att vi ska bli upprättade, förklarade fria och i detta få ta del av en glädje och lätthet som kommer utifrån – från den anda, den helige ande som följer på att man öppnar sig för Gud.

”Öppna sig för Gud…. ”

Många har bilden av Gud som en gubbe i himlen. Och den här gubben verkar vara väldigt mesig på många vis. Lidande sker, katastrofer, personliga som nationella som globala men gubben Gud, var är han?

Men bilden av Gud som en gubbe som griper in är långt från den Gud Jesus visar på. Jesus säger själv att han kom till Jorden för att visa Guds väsen.

Och vad visar oss Jesus.
Han visar oss kärlek, kärlek och åter kärlek.

Vi vet alla när den här kärleken bryter igenom.
Hur det känns.
Till exempel: vi är i ett utsatt läge, kanske på försäkringskassan och har mött den ena efter den andre av tjänstemän stressade och korttänkta och så plötsligt finns där nu någon som stannar upp och frågar varför och vill höra på vår berättelse och verkligen vill hjälpa mig.
Eller den där läraren som inte bangar, som står kvar, som ser, kanske inte sentimentalt utan med öppna ögon – men står kvar och lämnar en dörr på glänt – och ungdomen knackar försiktigt på och möter så äkta förståelse och gensvar.
Eller den där distriktsläkaren som tar dig på allvar, som inte är fast i förutsägbarhet utan vågar möta dig förutsättningslöst och som två vetenskapsmän söker ni nu svaret på den där tröttheten, den där värken som inte släpper, den segdragna urinvägsinfektionen – ja detta som 10 kanske 20 eller 30 läkare dessförinnan ryckt på axlarna åt och sagt: Tack nästa.

Som konfirmandlärare brukar jag be mina konfirmander att identifiera någon i sin omgivning – i skolan – bland släkten – bland bekanta och bekantas bekanta – som har den här egenskapen att man erfar kärlek.
Och det brukar inte vara svårt. Även om det nu inte är så många de kommer tänka på, tyvärr. Och inte sällan identifierar ungdomarna genom åren samma personer – varandra sig ovetandes, ja intressant eller hur?

Nu får de i uppdrag att ta reda på om de här människorna som kan förmedla kärlek på det här särskilda viset har en tro.
Ja de får i uppdrag att genomföra en intervju, i all enkelhet, kanske helst som ”i apropå” och här är resultatet – om än högst ovetenskapligt – alla de personer som de efter omsorgsfullt sovrande väljer att intervjua; ja alltså sådana bland oss som stannar upp, som förmedlar en glädje och en trygghet och ett hopp som känns de har en tro som är central i deras liv.

De har med andra ord funnit den skatt Jesus pratar om i dagens evangelietext.
Och även om de inte gör så mycket väsen av detta – och varför ska man det – så genomsyrar den deras liv – och det så påtagligt att olika personer – sig varandra ovetandes – prickar in just dessa människor som bärare av något särskilt.

Nu till frågan – vill vi här bli bärare av något särskilt – vill vi kunna bli identifierade som sådana människor som andra kan tänka sig att komma till, söka sig till, ja därför att vi berört något i våra liv som lockar till intresse och igenkännande hos andra?
Om svaret är ja på den frågan så är nästa steg att vi måste våga vara förtroliga – mot oss själva och gentemot de livsfrågor vi har – och våga följa detta löfte som getts oss –
att vi är älskade, sedda och Gud vill nu inte någonting hellre än att omsluta dig, mig, oss till sig.
Och det här steget görs oftast enklast i bönen –
Gud här är jag, jag är din, rädda mig. Drag mig till dig. Var mig nära. Beskydda mig. Fyll mig med ditt. Låt mig bli en levande härold för ditt budskap om fred och försoning och ett levande syster och broder människor emellan. Herre kom till mig.

Och så händer det, i natten, plötsligt, löftet, och du erfar som en stilla vind att något når dig. Något dockas mot dig som då ett rymdskepp dockas mot moderskeppet – elen kommer på, frisk luft strömmar in, dörrarna öppnas – och du är välkommen att gå in i en ny värld.
Ingenting blir sig likt igen.
Ingenting.
Och den här Världen är Himmelriket och den har vi – som Jesus påpekar; mitt ibland oss – här och nu – mitt ibland oss som en möjlighet –
vi måste bara öppna oss för den… Jag måste.  Du måste.

Och det sker genom förtrolighet.
Genom öppenhet.
Och ibland är där mycket sorg som först måste bearbetas, kanske ilska och besvikelse; livsbesvikelse. Så småningom kommer i regel också en sorg över allt förspillt, allt jag kunnat gjort annorlunda – men den processen hör också till – det är inte bara enkelt att gå på moderskeppet – ljuset gör att – ja likt vårsolen att dammtussarna – att det ofärdiga i oss syns desto mer .
Det som inte blev som jag ville.

Men allt detta känner Gud till redan,
allt detta vet Gud,
vi behöver inte skyla oss – vi är dem vi är och huvudsaken är vår vilja – att prioritera skatten där i oss – länken till Gud, samhörigheten –
sen ger det hela sig själv – om än att det kan ta tid.
Det gör ont när knoppar brista.

Sen finns det en baksida. Det är bara att erkänna.
Den empatiske distriktsläkaren har det inte alltid lätt i kollegiet, inte handläggaren på Försäkringskassa heller och inte heller läraren. Överallt finns det stränga och rättvisa och kloka förståsigpåare och de skyr ofta kärleken till förmån för reglerna och principerna och allt det som den rynkade näsan nu tycker är rätt och sant och förnuftigt.

Och det är inte alltid lätt att välja bort de här grupprocesser bland oss som drar än hit än dit – men har du valt tron och kärlekens väg så är det en konsekvens – du är inte längre en båt utan roder som glider än dit än hit – du styr nu själv.
Och i vissa tider och perioder så är du även i samtidens ögon en hjälte och förebild men pendeln kan svänga snabbt – den älskade familjeläkaren i Hamburg blev snabbt persona non grata – han var ju jude och staten tyckte 1939 inte om judar.
Vi kan mycket väl hamna i ett läge där staten ger dekreten att självständiga kärleksfulla individer som kan ta egna beslut och göra egna avvägningar är ett hot.
Historien är fylld av sådana stater – och sådana ledare. Och samtiden är det – det är inte lätt att vara kristen i Egypten, Iran, Pakistan, Etiopien.
Men nu är det som i Jerusalem strax efter Jesu död – jag läser ur dagens episteltext, fariséerna tar till orda: ”Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet – dvs. Jesus – och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära!”
Apostlarna svarade:
”Man måste lyda Gud mer än människor!”
Och så fortsatte de att undervisa om Jesus och Jesu erbjudande att vara nära oss, här och nu.

Åh Herre, gör oss modiga att vara förtroliga
Åh Herre, gör oss modiga att våga bön
Åh Herre, gör oss modiga att ta emot den kärlek du sänder, den förlåtelse och upprättelse du är beredd att ge var och en av oss som ber om det
Åh Herre gör oss sen uthålliga och stadiga och forma oss till sådana som känns igen för vår förmåga att bära ditt ljus – i goda såväl som dåliga tider

Amen

– När jag var liten gick en serie i Sveriges Television som hette Låt hjärtat va med. Jag tror ni i Norge också såg denna serie. Det var Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt som hade huvudrollerna. Och signaturmelodin var just Låt hjärtat va med.

Idag 40 år senare vill jag utbrista Låt själen va med. Och jag frågar mig varför vi är så rädda för de djup och de möjligheter den för med sig. Äsch säger då någon, själen är en konstruktion. Men det är ungefär lika dumt sagt som den psykiater sa som jag träffade en gång då jag arbetade natt på Sankt Görans psykiatriska klinik och som menade att drömmar var ovidkommande slaggprodukter i hjärnan. Inget att bry sig om. Men hallå, i drömmarna finns ofta svar och förlopp som vid närmare eftertanke är glasklara. Själen meddelar sig med oss. Själen vill ha kontakt.

Det blir så trångt i den materialistiska världsåskådningen där människan enbart är en produkt av en lång evolution och där denna evolution antas ske av sig själv. Livet uppfann sig själv och formerade sig och fann alla strukturer av sig själv. Jaha. Och konsumtion är också alltings mål och mening?

De allra mest begåvade forskarna är ofta djupt troende, de har ju upptäckt att det finns en arkitekt bakom allting. Och den arkitekten har förstås en bakväg in i våra själar. Vill få kontakt.
Inte sällan sker de kontaktförsöken genom smärta, längtan och otillfredsställelse. Och ett löfte om att erfara en större och en mer genuin gemenskap. Ja det är nu lite som när puppan för larven är för trång, larven har blivit en fjäril utan att veta om det och nu vill den veckla ut sina vingar. Så är det med oss människor. Vi försöker att begränsa oss. Hålla emot. Och så hålla oss till de rutor och mönster och relationer som själen vet är ett ingenting men våra jag tror är ett allt.

Den här längtan, den här inre viljan att komma vidare; att vi ska ta tag i våra förmågor, gåvor och egenskaper som vi vet med oss att vi har men inte vågar att förvalta – ja själens potential – skrämmer oss ibland.
Kanske särskilt om vår självkänsla är låg.
Samtidigt vet vi innerst inne att – ja om nu verkligheten är så för oss att en mycket skulle behöva förändras – att vi är värda bättre omständigheter än de som är. Kanske är ”kärleksrelationen” då rakt inte vad man menar med en kärleksrelation, kanske är arbetsplatsen något som bryter ned en eller att ens vänner eller bekanta tar mer än de ger. Men samtidigt – det eventuella uppbrottet skulle innebära att man särskiljer sig från sammanhang man är van och trygg i. Och således vill vi inte lämna något eller någon för vart skulle jag då ta vägen? Ja vad skulle då ske med mig, med dig, med oss? Ja såhär resonerar många tror jag:
”Kanske ändå bättre med ett välkänt helvete än ett okänt paradis?”.
Men nu säger själen något annat.
Den ger sig liksom inte.
Och längtan kommer till oss – tillbaka – genom ett musikstycke sent på natten eller där på festen, där vi står ensamma på en balkong och ser på stjärnorna. ”Åh jag borde mer ta vara på mitt liv!”

Den här rädslan för det okända vi har i oss – och som inte sällan i grund och botten handlar om en längtan – själen kallar oss, det ringer i vår inre telefon; hallå gör något bra av ditt liv, öppna upp – ta emot – lär dig och lev, lev! Ja det finns nu många som vill tjäna pengar på att de här telefonerna inte ska höras. Och de saluför ofta sina ”nu ska vi inte ta och lyssna så mycket på själen trick” med en fyrkantig världsbild. Och nu botas längtan och smärta i själen med konsumtion – kanske ett nytt kök, en teve, en resa – eller piller? Piller och åter piller. Nu är det förstås så att piller ibland behövs – men är det vanliga mänskliga kriser det handlar om förstås som en övergångslösning, en krycka men knappast i den omfattning som ofta är fallet idag. Tänk om vi istället kunde bli bättre på att öppna upp oss för varann, dela hjärta och smärta och tillsammans lyssna efter själens telefonsignaler?
Vad har jag för gåvor och bestämmelse?
Vad kan jag göra mitt i livet?
Lever jag verkligen på ett sätt så att jag är rädd om mina förmågor och gåvor?

Jesus sa till lärjungarna att de inte skulle sätta sitt ljus under skäppa. De skulle våga stå upp för deras tro och det budskap de hade i uppdrag att föra ut. Vilket budskap kanske du undrar? Budskapet att vi är skapade till Guds avbild och att vi alla har en evighet i oss, i våra själar och att Gud har en bakväg in till var och en av oss. Men ofta gör inte Gud mer än att avisera sin närhet genom att harkla sig lite, liksom skrapa med foten. Vi anar – ja vet innerst inne – att livet är betydligt större än det vi ser; att vi har den här potentialen till ett rikare liv, till tro och öppenhet. Men vi håller den tillbaka. Men det är vars och ens ansvar att förvalta detta själens pund, att ta det på allvar. Hur frågade lärjungarna? Genom att älska Gud din skapare och din nästa såsom dig själv var svaret som nu blev dem givet.

Men tänker då någon, hur ska jag kunna älska min nästa såsom mig själv jag som har så svårt att tycka om mig själv? Ja det börjar ofta med att ta sitt liv och sina möjligheter på allvar. Att inte nöja dig med sådant man vet bryter ned dig, som får dig att tappa kraft, lust.
Alltså att vi inte ska vara rädda för de möjligheter livet lagt såväl i oss som runt oss!
Och detta även om det just nu inte finns någon i din omgivning som stöttar och peppar dig.
För så är det ofta.
Livsviktiga beslut och livsviktiga resor gör vi ofta ensamma.
Det var inte för inte HC Andersen skrev sagan om den fula ankungen. Och inte för inte den är så populär genom åren. Vi har alla en liten svan i oss. Och den har den här möjligheten att söka sig till de andra svanarna och lämna de sammanhang vi funnit för trånga. Och väl framme är gemenskapen nu desto större. Livsperspektiven. Eller som Jesus sa: Sanningen ska göra er fria.

För egen del så vet jag att ett av de bästa sätten att gensvara sin längtan – även då den kommer i smärtans och ångestens form – är att just låta sanningen vara ledstjärnan. Och är den jobbig att handskas med – sanningen om mig, min nästa eller för den delen den tid vi lever i – så kan man nyttja den där bakdörren till arkitekten vi har i oss. Vi kan be om förlåtelse, kraft, ork och glädje. Och tro mig. Ber du om det, så får du det.

(I oktobernumret av tidningen GATE – en tidning som ges ut såväl i Norge som i Sverige –  finns den här betraktelsen publicerad)