– När jag var liten gick en serie i Sveriges Television som hette Låt hjärtat va med. Jag tror ni i Norge också såg denna serie. Det var Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt som hade huvudrollerna. Och signaturmelodin var just Låt hjärtat va med.

Idag 40 år senare vill jag utbrista Låt själen va med. Och jag frågar mig varför vi är så rädda för de djup och de möjligheter den för med sig. Äsch säger då någon, själen är en konstruktion. Men det är ungefär lika dumt sagt som den psykiater sa som jag träffade en gång då jag arbetade natt på Sankt Görans psykiatriska klinik och som menade att drömmar var ovidkommande slaggprodukter i hjärnan. Inget att bry sig om. Men hallå, i drömmarna finns ofta svar och förlopp som vid närmare eftertanke är glasklara. Själen meddelar sig med oss. Själen vill ha kontakt.

Det blir så trångt i den materialistiska världsåskådningen där människan enbart är en produkt av en lång evolution och där denna evolution antas ske av sig själv. Livet uppfann sig själv och formerade sig och fann alla strukturer av sig själv. Jaha. Och konsumtion är också alltings mål och mening?

De allra mest begåvade forskarna är ofta djupt troende, de har ju upptäckt att det finns en arkitekt bakom allting. Och den arkitekten har förstås en bakväg in i våra själar. Vill få kontakt.
Inte sällan sker de kontaktförsöken genom smärta, längtan och otillfredsställelse. Och ett löfte om att erfara en större och en mer genuin gemenskap. Ja det är nu lite som när puppan för larven är för trång, larven har blivit en fjäril utan att veta om det och nu vill den veckla ut sina vingar. Så är det med oss människor. Vi försöker att begränsa oss. Hålla emot. Och så hålla oss till de rutor och mönster och relationer som själen vet är ett ingenting men våra jag tror är ett allt.

Den här längtan, den här inre viljan att komma vidare; att vi ska ta tag i våra förmågor, gåvor och egenskaper som vi vet med oss att vi har men inte vågar att förvalta – ja själens potential – skrämmer oss ibland.
Kanske särskilt om vår självkänsla är låg.
Samtidigt vet vi innerst inne att – ja om nu verkligheten är så för oss att en mycket skulle behöva förändras – att vi är värda bättre omständigheter än de som är. Kanske är ”kärleksrelationen” då rakt inte vad man menar med en kärleksrelation, kanske är arbetsplatsen något som bryter ned en eller att ens vänner eller bekanta tar mer än de ger. Men samtidigt – det eventuella uppbrottet skulle innebära att man särskiljer sig från sammanhang man är van och trygg i. Och således vill vi inte lämna något eller någon för vart skulle jag då ta vägen? Ja vad skulle då ske med mig, med dig, med oss? Ja såhär resonerar många tror jag:
”Kanske ändå bättre med ett välkänt helvete än ett okänt paradis?”.
Men nu säger själen något annat.
Den ger sig liksom inte.
Och längtan kommer till oss – tillbaka – genom ett musikstycke sent på natten eller där på festen, där vi står ensamma på en balkong och ser på stjärnorna. ”Åh jag borde mer ta vara på mitt liv!”

Den här rädslan för det okända vi har i oss – och som inte sällan i grund och botten handlar om en längtan – själen kallar oss, det ringer i vår inre telefon; hallå gör något bra av ditt liv, öppna upp – ta emot – lär dig och lev, lev! Ja det finns nu många som vill tjäna pengar på att de här telefonerna inte ska höras. Och de saluför ofta sina ”nu ska vi inte ta och lyssna så mycket på själen trick” med en fyrkantig världsbild. Och nu botas längtan och smärta i själen med konsumtion – kanske ett nytt kök, en teve, en resa – eller piller? Piller och åter piller. Nu är det förstås så att piller ibland behövs – men är det vanliga mänskliga kriser det handlar om förstås som en övergångslösning, en krycka men knappast i den omfattning som ofta är fallet idag. Tänk om vi istället kunde bli bättre på att öppna upp oss för varann, dela hjärta och smärta och tillsammans lyssna efter själens telefonsignaler?
Vad har jag för gåvor och bestämmelse?
Vad kan jag göra mitt i livet?
Lever jag verkligen på ett sätt så att jag är rädd om mina förmågor och gåvor?

Jesus sa till lärjungarna att de inte skulle sätta sitt ljus under skäppa. De skulle våga stå upp för deras tro och det budskap de hade i uppdrag att föra ut. Vilket budskap kanske du undrar? Budskapet att vi är skapade till Guds avbild och att vi alla har en evighet i oss, i våra själar och att Gud har en bakväg in till var och en av oss. Men ofta gör inte Gud mer än att avisera sin närhet genom att harkla sig lite, liksom skrapa med foten. Vi anar – ja vet innerst inne – att livet är betydligt större än det vi ser; att vi har den här potentialen till ett rikare liv, till tro och öppenhet. Men vi håller den tillbaka. Men det är vars och ens ansvar att förvalta detta själens pund, att ta det på allvar. Hur frågade lärjungarna? Genom att älska Gud din skapare och din nästa såsom dig själv var svaret som nu blev dem givet.

Men tänker då någon, hur ska jag kunna älska min nästa såsom mig själv jag som har så svårt att tycka om mig själv? Ja det börjar ofta med att ta sitt liv och sina möjligheter på allvar. Att inte nöja dig med sådant man vet bryter ned dig, som får dig att tappa kraft, lust.
Alltså att vi inte ska vara rädda för de möjligheter livet lagt såväl i oss som runt oss!
Och detta även om det just nu inte finns någon i din omgivning som stöttar och peppar dig.
För så är det ofta.
Livsviktiga beslut och livsviktiga resor gör vi ofta ensamma.
Det var inte för inte HC Andersen skrev sagan om den fula ankungen. Och inte för inte den är så populär genom åren. Vi har alla en liten svan i oss. Och den har den här möjligheten att söka sig till de andra svanarna och lämna de sammanhang vi funnit för trånga. Och väl framme är gemenskapen nu desto större. Livsperspektiven. Eller som Jesus sa: Sanningen ska göra er fria.

För egen del så vet jag att ett av de bästa sätten att gensvara sin längtan – även då den kommer i smärtans och ångestens form – är att just låta sanningen vara ledstjärnan. Och är den jobbig att handskas med – sanningen om mig, min nästa eller för den delen den tid vi lever i – så kan man nyttja den där bakdörren till arkitekten vi har i oss. Vi kan be om förlåtelse, kraft, ork och glädje. Och tro mig. Ber du om det, så får du det.

(I oktobernumret av tidningen GATE – en tidning som ges ut såväl i Norge som i Sverige –  finns den här betraktelsen publicerad)