Tänk dig en filminspelning. Bak de påkostade kulisserna finns logerna, sminkbåsen, kameratekniker, mat, dryck och värme. Alla som deltar i filminspelningen har bra betalt, regissören är snäll, producenten likaså och när tagningarna är över för dagen så väntar umgänge tillsammans. Visst finns det ”stjärnor” bland skådespelarna men de är ödmjuka. Ingen roffar åt sig på den andres bekostnad. Det råder en bra stämning, ja man ser sig som ett team, vet att man är beroende av varandra. Kamerateknikern vet sitt värde, statisten och sminkösen likaså. Regissören förstås, producenten och alla skådespelarna. Ja det är en härlig filminspelning som pågår och filmbolaget är mer än nöjda. De vet så väl att när en inspelning pågår på det här viset så uppnås det bästa av resultat. Det här kan bli en riktig storsäljare.

Filmen som spelas in den gestaltar emellertid ett grymt samhälle.
De starka skor sig på de svaga. Rätten är vag och obeständig. Kvinnor och barn har ett lågt värde. Rikedom och status går i arv och bara på männens sida. Ja det samhälle filmen ska handla om är fullt av måsten och bör. Det råder överlag en kultur där nästan ingen kan vara sig själv, glad eller nöjd. Härskarbeteenden är mer regel än undantag och passar man sig inte får man ett tjuvnyp – bildligt som faktiskt. Det filmen gestaltar är med andra ord ett samhälle, en situation, som är rena motsatsen till det läge som är för handen under själva filminspelningen. Kontrasten är total.

Men så plötsligt händer det något. En dag drabbas alla av den stora glömskan.
Ja låt oss leka med den tanken.
Plötsligt så tror alla i filmen att det som de ska gestalta, de roller man ikläder sig att detta är på riktigt. Den skådespelare som gestaltar en hackkyckling fylls av skam och blir nu på riktigt en hackkyckling. Och den som gestaltar en översittare fylls av skamlöshet och blir en självgod besserwisser vars ord är lag. Ja det hela har gått helt över styr. Och ingen verkar förstå vad som händer överhuvudtaget.
Utom en liten tjej som är sminkös.
Av någon anledning är hon immun mot den förvirring och förnekelse som plötsligt drabbat hela filminspelningen och resolut går hon till regissören, rycker megafonen ur hans hand klappar med sina händer och skriker: STOPP!
Och så med ens får denna lilla tjej alla att komma till sans igen.
Men oj oj vad var det som hände? Det här hade kunnat gå illa. Ja hur gick det här till, alla är förvirrade. Och samtidigt tacksamma mot den klarsynta tjejen som så rådigt grep in. Ja det var för väl att hon fanns. Hur hade det annars kunnat gå? Ja man vågar inte ens tänka tanken.

Jesus hade den här förmågan.
Han ställer sig mitt i en myllrande verklighet för 2000 år sen, klappar med händerna och säger hallå, det som pågår här, det är inte på riktigt. Ni är jämlikar. Ingen har rätt att anse sig förmer än den andre. Ni är fria. Och ni är älskade av Gud. Och hör, Gud som ni fruktar ska ni inte frukta, Gud är vår fader och han vill oss väl. Be och du blir bönhörd. Se och du blir sedd.

Och precis som under filminspelningen blev nu människor klarvakna, ja som när en förtrollning släpper och de såg nu på sig själva och sin omvärld med nya ögon. Och de insåg att de liv de identifierat sig med var en konstruktion som upprätthölls av ett fåtal som ville begränsa, beskära och hålla bort majoriteten från ett helt liv. Och slavarna, änkorna, de sjuka – ja alla som på den tiden stod längst ned i hierarkin – de sträckte nu på sig; sjöng halleluja och kom samman i en samhörighet och glädje som saknade motstycke. Och den här kraften blev nu urkyrkans dynamik; människor som skakar av sig, reser sig, går ut ur sina givna roller och ser på varandra med nya ögon. Se så de älskar varandra sa man om de första lärjungarna.

Ibland när jag ska förklara det här för mina konfirmander – detta fönster av möjligheter som Jesus öppnat – så brukar jag be dem associera till en skolgård på mellanstadiet. Och jag ber dem minnas snöberget där alla har sina givna roller. Rast efter rast. Och starkast står förstås längst upp och motar ned alla andra att komma upp. De minns så väl.

Anta nu säger jag, anta nu att plötsligt börjar en ny och okänd elev på skolan som raskt saluför en annan lek som skiljer sig från den pågående. Ja en lek där alla bjuds in att vara med på lika villkor. Och den nye eleven är trevlig och självsäker och snart flödar glädje och kreativitet genom den nya leken. Hur reagerar nu de som nyss stod på snöbergets topp frågar jag konfirmanderna. Och konfirmanderna är eniga i analys, ja en sa det rent ut:
”De vill döda den nye!”

Och det var ju som bekant det öde Jesus mötte.

Tillbaka till filminspelningen. Alla blev så tacksamma mot den unga flickan som väckte filmteamet ur deras förtrollning. Men handen på hjärtat, blir vi alltigenom tacksamma inför möjlighetens fönster som nu står här vidöppet mitt i våra liv? Eller är det oss istället till besvär, en källa till dåligt samvete?

Den här dragkampen är en del i det som i den kristna tron kallas för överlåtelse. Att ge sig hän åt de möjligheter Jesus öppnade upp för då han klappade med händerna och sa stopp. Eller inte ge sig hän. Frågan hur vi ska förhålla oss till detta fönster är alltjämt aktuell. För det står här vidöppet. Ja hur vill vi ha det?

Själva vitsen med den så kallade överlåtelsen – för varje tid och för varje individ – är att den alltid måste ske i namn av den fria viljan. Ingen kärlek värd namnet föds genom tvång eller yttre påbud. Överlåtelsen måste komma av sig själv för att vi vill det; vill säga ja. Det intressanta är med andra ord hur du, jag och alla andra väljer. Den välkända men förhållandevis trista leken vid snöberget och dess topp eller den nya leken, som presenterats oss och som vi alla känner till, innerst inne; som ett öppet fönster mitt i vår verklighet mot en annan verklighet. Ja hör klappet i händerna, han som ropar stopp!

Och det här valet mina damer och herrar, det är vårt och det är nu.

(Publicerad i GATE nov/2011 )

Liten sa: Men när vi dött och inte finns och så, älskar du mig då? Kan kärleken bestå? Stor höll Liten hårt och de såg ut genom sitt fönster, såg på månens sken och tusen stjärnors mönster.
”Liten, se på alla stjärnor så, min vän. Och minns att några dog för mycket länge sen. Där gnistrar de i natten, de som en gång var. Kärlek är som stjärnor, den finns alltid kvar”.
_________________

– När döden kommer är vi människor i behov av rutiner.
Det är en av kyrkans främsta uppgifter att se till att det som hör till begravningen sköts så bra det bara går.

Hur ska jag orka är en vanlig fråga för en människa i akut sorg.
Hur ska det gå?

Och det är så stor skillnad på avsked och avsked, en del är efterlängtade, både av den som gått bort och nära anhöriga; lidandet är över. Det liv som för länge sedan var förbi har äntligen avslutats. Men många avsked kommer alldeles för tidigt och abrupt. Vi har haft ett sådant år i Östmark och i Torsby där alltför många unga människor ryckts ifrån oss alldeles för tidigt.

Hur ska jag orka, hur kan jag ta mig igenom detta?

Jämte församlingsprästarbetet här i Östmark tjänstgör jag även som sjukhuspräst och frågan om hur man ska orka, hantera det som hänt eller är på väg att hända är
vanlig. Och mitt svar brukar vara att i krisen är det viktigt att stund i taget.
Som vid en bergsklättring, man står längst ned och ska längst upp.
Och berget är brant, halt och farligt.
Som sorgen.
Som katastrofen.
Som smärtan.
Som livet kan vara när det är som värst.

Det som är viktigt nu är att ta ett litet steg i taget och fokusera på detta lilla steg och nöja sig med det. Just nu. Och efter det steget kommer nästa. Men inte förrän det nuvarande steget är klart.
Med andra ord i krisen är det viktigt att försöka vara här och nu, att som likt vid bergsklättringen titta in i berget framför en och söka efter nästa fäste för foten och handen. Var man sätter i sprinten till livlinan.
Och inte fokusera på hela berget, det mäktar man inte med. Så kan man inte klättra i berg, så kan man inte hantera en kris.

Jag vet inte vad jag ska säga hör man ibland någon bekant till en anhörig säga – och så gruvar man sig för att ta kontakt – och dagarna kanske går.
Men det är inte orden det kommer an på, det är ansatsen att finnas till hands.

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas världsensamhet.

Men tvärsigenom rymden skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme, vara dig ny famn,
vara dig när i en annan Värld.

I detta att fokusera, ta ett steg i taget, så är begravningen och planeringen inför den så viktig. Hur ska annonsen se ut, kistan, blommorna – kremation eller jordbegravning? Alla dessa små ställningstaganden gör att det som hänt kan bli mer verkligt. För i början är det inte så. Det tar tid att förstå att det som hänt verkligen hänt. Och det är en mening med att den insikten dröjer för kom den för hastigt, gick in i oss för snabbt så skulle vi gå sönder. Det finns en nåd i förnekandet, i dimman, i famlandet. Och vi måste ge varann den tiden. Den är ofta livsviktig i början av en förlust.

Att samlas här ikväll är också en viktig del i sorgen.

Vi är i en kyrka. Vi är i ett rum som är tillägnat Jesus Kristus, tillägnat Gud, ett bönens rum. Och avsked i kyrkan innebär att den dimensionen finns med. Hoppet om evigheten, löftet om evigheten, hoppet om återseendet. Att livet går vidare. Att det finns en väg.

För två år sen fick jag ett samtal jag aldrig kommer att glömma, Alvar, min vän Mats far ringer och han berättar att Mats gått bort. Mats var en av mina bästa vänner. Att förrätta den begravningen, som jag sen gjorde, var bland det svåraste jag gjort. Som präst har man sin roll i mötet med krisen, den sörjande, i en begravning men när sorgen drabbar en själv så finns inte den rollen.

Mats dog en för tidig död därför att han drack för mycket. De sista åren av hans liv gick över styr. Och på mitt skrivbord har jag nu efter hans begravning haft ett foto på Mats. Och jag har i två års tid varit fruktansvärt sur på honom. Hur kunde du slarva bort ditt liv såhär, klantskalle!
Men så igår, när jag var ute med hunden och grunnade på ett mailsvar till Mats före detta fästmö Helen – ja vi sågs senast på begravningen – och när jag funderade på i vad mån jag skulle beröra min saknad efter Mats, så kom den, som ett blixtnedslag, insikten att Mats har det bra där på andra sidan. Ja inte bara bra utan rent av förträffligt.

Varför berättar jag det här?
Jo jag tror att ibland är det viktigt att få bråka lite med dem som gått bort. Ställa dom till svars. Ge uttryck för besvikelser, sådant som fattats, och inte blev som det kunde bli. Inte med mindre kommer man bakom – eller fram till insikten att den man saknar finns där, på andra sidan, och det vi hade finns kvar men på ett annat sätt…

Mats pappa valde en dikt av Gabriela Mistral till dödsannonsen:

Nu vaggar mitt hav sina vågor
Vid dyningens eviga dån

Du fattas oss

Och igår, när jag gick där med hunden så kom de där raderna till mig jag så ofta citerar på begravningar, nu giltigare än någonsin:

Döden är ingenting. Jag har bara gått in i rummet bredvid. Jag är jag och du är du. Vi står fortfarande för detsamma i varandras liv.
Nämn mig med mitt gamla invanda namn, tala med mig på samma otvungna sätt som förut – ändra inte tonläge, låt inte extra högtidlig eller vemodig. Skratta åt skämten vi brukade skratta åt tillsammans. Gläds och led med mig, tänk på mig och be för mig. Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta bara för att du inte längre kan se mig. Jag väntar bara på dig, snart, alldeles nära, bara runt hörnet. Tro mig.

För mig som präst, i förtroendeuppdraget att förrätta begravningar, är det oerhört viktigt att vara lyhörd för det faktum att långt ifrån alla har en tro på en fortsättning. Då är det viktigt att ta fasta på hoppet, på löftet om en sådan. I hoppet finns en möjlighet till möte. Och den bild av Gud som är viktig att lyfta fram är – som jag ser det – Gud såsom Jesus förkroppsligar honom – att när det gäller, då går nåd före rätt – hur Gud är kärleksfull och längtar efter oss. Kommer jag mot Gud, vill ha med Gud att göra så tas jag emot. Du, jag, alla.
Med den Gudsbilden så blir själva övergången härifrån till dit – jorden mot himmelen – ett moment av frid hur dramatisk än själva döden var.
Bo Setterlinds dikt jag nu ska läsa ger den friden ett ansikte:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden, för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så.

Vi har alla det gemensamma att vi ska dö.
Döden är en del av livet.
Och jag tror att vi blir allt duktigare på att prata om den, förhålla oss till den, stötta varann när döden kommit och orsakat sorg och smärta. För så är det – vi behöver varandra i saknaden och sorgen. Vi behöver att den som gått bort benämns vid namn. Inte bara första året utan också åren därefter.
Att inte benämna den döde därför att man inte vill dra upp gamla sår är en felaktig strategi, såren är redan vidöppna och de blir än mer vidöppna om den döde inte benämns.

Jesus säger att Gud är en Gud för levande ty för honom är alla levande, de döda såsom de levande. Och så blir det där på andra sidan, när allt blir uppenbarat, då ser vi det, att dagen är nära – mörkret försvinner, avlägset hör jag älskade sånger som bjuder mig ro.

I Jesu bergspredikan vi nyss fick ta del av så poängterar Jesus vitsen med att längta, att längta efter sanning, befrielse; sammanhang som är hela och rätt. Hur viktigt det är att inte bli en del i sådant som förtrycker utan bjuda på motstånd, vara levande, hålla emot.

I sorgen, i det svåra, kläs vi ofta av sådant som håller oss från livsviktiga frågor. I sorgen och saknaden vill vi nu ha svar även på de stora frågorna. En längtan väcks till ett mer innerligt liv. Saker och ting får proportioner, inte sällan ångrar vi prioriteringar vi gjort – eller inte gjort – varför tog vi inte mer vara på varann här och nu. Varför levde vi inte mer med vår längtan framför våra ögon?

Det är en utmaning vi har. Att vara varse att den andra sidan är här, nära oss alltjämt och att vi bör leva så att vi när som helst vill se vår frälsare i ögonen, vara redo:
Min frälsare lever jag vet att han lever – ty dagen är nära mörkret försvinner,
avlägset hör jag älskade sånger som bjuder mig ro…

[obs. Personnamn i den här betraktelsen överensstämmer inte med verkliga personers namn]