Ett värmländskt uttryck om någon som får saker och ting gjorda är att ”ja där sitter det inte fast”. Ett annat talesätt är att om ska man få någonting gjort så ska man aldrig fråga den som har lite att göra utan den som har mycket att göra. Vad menas nu med det? Ja att mycket sitter i huvudet, i våra föreställningar om vad som är möjligt eller mindre möjligt. Och den som har ångan uppe, är van att få saker och ting ur händerna han eller hon kanske inte gör så stor sak att göra ytterligare en sak. Det går nu av bara farten.
Själv har jag en mamma som är optimistisk och aldrig rädd för det okända och en far som är desto mer försiktig. Det ordnar sig säger mor det ordnar sig nog inte säger far.
Så hos mor sitter inget fast och hos far gör det nog det ibland…
Det här är karaktärsdrag och jag har medvetet valt att inta mammas inställning i livet. Och jag blir ofta frustrerad i mötet med människor ”där det sitter fast”. Men kom igen då är det som jag vill ropa. Lätt för mig kanske, som vet med mig, i mig – att det går.
Men hur är det med dem som inte haft någon optimist kring sig i sitt liv utan kanske en hel uppväxt omgärdats av försiktiga och rent av negativa medmänniskor – ja en släkt som i generationer sagt att nej nej det är då rakt ingen ide. För sådana finns det ju.
Även om de nu är ovanliga i fryksdalen då fryksdalingen rent generellt präglas av fart och fläkt och jajamensan.
Men oavsett vilket är det nog så att vi har alla ett personligt ansvar, ja oavsett hur vår omgivning är eller varit beskaffad har vi ett ansvar att välja våra spår i livet. Vi är visserligen gruppvarelser men inte så till den grad att vi är tvingade att inta en livshållning som gör livet svårt och grått. Det ligger faktiskt i vår förmåga att hitta alternativa ingångar till saker och ting, menar jag. Om glaset är halvfullt eller halvtomt beror på hur vi definierar det.
De här valen vi har i vår vardag, att närma oss ett problem eller utmaning från det negativa eller det positiva det har konsekvenser för de runt omkring oss. Här har jag ett ansvar som människa och det är viktigt att fråga mig vad jag sprider för stämning omkring mig, i mitt liv, min vardag, mitt nu. Är jag någon som tillför eller någon som drar ur; ger eller dränerar jag energi.
De här olika valen och perspektiven är förstås individuella men finns också på en gruppnivå. Vilken attityd är det här i den här byn, på den här arbetsplatsen, den här landsändan som är förhärskande? Vad är det för normer som är eftersträvansvärda? Vad tillåter vi, gillar vi, ogillar?
Östmark och östmarkingen är generellt sett, vill jag påstå, en där ”det inte sitter fast”.
Den här tidningen är ett exempel på det.
Den nyöppnade affären och macken likaså.
Visst finns här problem – var gör det inte det? – men summan av kardemumman är att i den här bygden samarbetar man mot mål som för många andra förefaller nästan omöjliga att nå. Det är något att vara stolt över – och en egenskap att värna.
När Jesus uppmanade oss att älska vår nästa som oss själva kunde det vid första anblicken verka vara ett ansträngande bud. Likaså att vi ska ”förlåta dem som oss skyldiga äro”. Det verkar ju onödigt. Men det finns en baktanke som är genial och den är att kärlek; ja att ge kärlek, det är lite som den där serien om pojken med guldbyxorna. Ju mer jag ger desto mer får jag tillbaks. Och samma sak är det med förlåtelsen. En förutsättning för att jag ska kunna försonas med mina egna snedsteg och tillkortakommanden och i mig komma till en slags nåd och acceptans är att jag applicerar samma förlåtande perspektiv på min nästa. Annars funkar det inte. Det hänger ihop. Jag och min nästa är som det heter ”kommunicerande kärl”. Och som präst vill jag förstås här också inkludera Gud. Att leva i nåden, ja bara att vilja leva i nåden är någonting som kommer från och av Gud.
Och jag tänker vidare att den här optimismen som präglar Östmark – och präglat Östmark i många generationer – den är faktiskt avhängig att jag som individ är beredd att dra mitt strå till stacken. Även om det vid första anblicken verkar onödigt och betungande.
Ju mer jag ger desto mer får jag igen. Ja det är lite som den där promenaden – den var skön bara man kom ut på den. Eller träningspasset i styrketräningsrummet – skälen att inte genomföra det var oräkneliga men väl där – och sen – i bilen på väg hem nyduschad och med muskler som fått sig en ordentlig genomkörare; inte ångrar jag att jag tränade. Det har aldrig hänt men oj så många svepskäl jag haft för att inte komma till skott. (Och vad är det förresten för material i pilatesbollar som gör att de så lätt samlar på sig så mycket damm?)
Genom att övervinna det initiala motståndet – som är en del i att vara människa för vi är också bekväma – skapar vi tillsammans något värdefullt.
På samma sätt är det med ens inre själsliv. Att fördjupa sig, ta till sig något nytt, pröva nya tankar och erfarenheter och kanske ta sig tid att jobba ett tag med de stora frågorna i livet – det är så lätt att skjuta på det. Istället väljer jag att återigen blänga på sporten. Eller mästerkockarna. Eller antikrundan. Eller idol. Men den tillfredsställelse som det ligger i att ta själen på allvar, och anden, den går faktiskt inte att ta miste på. Inte heller att kanske göra det tillsammans med andra. Ja så vi kan växa och berikas.
Den här våren kommer vi i Östmarks kyrka börja med något nytt. Varje jämn torsdag (jämna veckor) med start 23/2 kommer vi kl. 18.00 att fira en enkel gudstjänst för att därefter ha en samtalsgrupp där vi behandlar livets stora frågor. Frågor att beröra blir nu: Varför finns vi? Vad är mening med livet? Varför gör livet så ont ibland? Hur kan det Jesus lärde ut vara ett stöd för mig? Fungerar bön? Vad är bön? Vad är Gud? Vad går allt ut på? Och så vidare.
Du är så välkommen att vara med.
Gruppen är öppen så kom de torsdagar som passar Dig.
(Denna text kommer från en betraktelse jag skrivit för den nystartade tidningen Memphis café; en tidning som ges ut i gränslandet mellan Värmland-Dalarna och Norge:)