Vi är inne i fastan, prövningens, självrannsakelsens och fördjupandets tid.
Håller det vi vill ska hålla eller brister det?
Vad krävs och vad önskas av oss, vilken hållning vilket djup.

Bibeln är fylld av råd och visar på hoppet – hoppet som i sin karaktär hör samman med Gud; kanske rentav emanerar från Gud, ja den gudsbit Gud lagt ned i oss då han skapat oss till sin avbild.

David i den gammatestamentliga texten är i ett hopplöst läge. Man gör narr av honom. Filistéerna är så överlägsna, ja i allt. Men där står han trotsig och fylld av det där hoppet. Och i det får han ingivelsen att nyttja stenen och slungan, ja den var han ju duktig på – filistern väntar sig ett svärd och får innan han förstod det en sten i pannan, så hårt att han sjunker ned avsvimmad eller rent av död.

Episteln är från Efesierbrevet som är en av böckerna i Nya Testamentet och i kronologisk ordning Paulus sjunde brev. Det är det första av de så kallade fångenskapsbreven. I Efesierbrevet återfinns ett av de viktigaste Bibelställena för protestantismen och i synnerhet den lutherska kyrkogemenskapen: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.” (Ef. 2:8). Forskarna är oeniga om det är Paulus eller ej som skrivit Efesierbrevet, kan det varit en efterföljare? Ja vi vet inte med det vi vet är texten och den varnar för avguderi, för att tappa målet, ja fokus.

Vi var miljontals som såg melodifestivalen igår, finalen.
Dead by april, hårdrocksbandet – minns ni det?
Det där återkommande satanstecknet, tatueringarna tecknades demoner på killarna – var det bara på låtsas?
Ja vi vill så gärna tro det? Pojkar…
Men tänk om detta påverkar och berör.
Var på vi osökt kommer in på dagens evangelietext i Lukasevangeliet.

En vanlig tolkning idag i mötet med den föreställningsvärld som finns i nya testamentet – och där andemakterna tas på allra största allvar – är att avfärda detta som en dåtidens föreställningsvärld, primitivt nonsens. Och visst, det är vår uppågift att nyansera och försöka förstå men samtidigt vore det fel att kapitulera inför nutidens mantra att alla är goda innerst inne och att det onda finns inte annat än som en defekt, en ofullkomlighet, en brustenhet. Inte som det framgår i bibeln som en autonom och drivande kraft i syfte att förgöra, förstöra, förleda – en kraft som Jesus tog på största allvar och sa ”Vaken och bedjen och låt ingen förföra er”.

Nutidens förhållningssätt – och som är ganska vitt spritt i det svenskkyrkliga – gör att Paulus uppmaningar och varningar lite längre fram i Efesierbrevet blir hängande i luften. Jag tror vi måste ta ställning. Det går inte att avfärda större delen av bibeln som en omodernitet.
Paulus skriver i kapitel 6:

”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.”

Ja så skriver Paulus. Och jag måste utifrån mina prästlöften varna för den illusion det innebär att inte räkna med den onde. Däremot är det min största övertygelse – och nu närmar vi oss det andra diket i svensk kristenhet anno 2012 – och det är att vara så sysselsatt med det onda med dess och dennes härjningar att vi glömmer av att vår rustning, vårt ljus håller allt detta stånget, på avstånd och mörkret har inte en chans.
Och detta, detta gör Satan rasande och därför angriper han kristenheten där den är som sårbarast:
” Jesus fanns nog inte och om han fanns var han en stackars vanlig profet och utifrån det perspektivet hade mannen anspråk, inte sant? Kan du verkligen ta denne på allvar? En sån tossig karl.”

Och idag lever vi i en tid då hånskrattet inte är långt borta. Kristenheten framställs nästan uteslutande i dålig dager och man drar fram exempel som inte är representativt för helheten. För vad är kärnan i det kristna? Det som får mörkret med dess andemakter att fly och inte våga sig i närheten – jo den helige andes förnöjsamhet, glädje och sällhet. Åh som den onde hatar denna energi, detta ljus. Han flyr. Hela uppenbarelsen av denna sällhet raserar allt han vill bygga upp.

Vi är varnade att i ändens tid så ska Gud låta den onde få regera och härska ett kort tag. Med Guds tillåtelse ska den onde få lansera sitt paradis och han ska komma som en fridsfurste och utge sig för att vara Jesus. Och det är förutsagt att många kommer gå på detta. Men Jesus har varnat oss – hans återkomst är som en blixt från öster till väster och ingen – ingen kan missta sig. Den onde kommer tillgripa alla medel att få oss att tro, få oss att tillbe, få oss att underordnas.

Ibland tänker jag att vi lever i den tid då månne detta scenario kan närma sig. Och ett tecken är hur trögt det är att prata och undervisa om Jesus Kristus idag. Och erbjudande om nåd – om överlåtelse – om synderna förlåtelse och upprättelse – det vackraste och finaste som finns och som är själva bron till sällheten, förnöjsamheten, glädjen som finns i den helige ande – lämnas idag som viket erbjudande som helst -åt vinden. Ja de allra flesta ångar förbi. ( Ingen klok man som hittar en pärla här inte – och köper hela åkern.)

När jag skriver detta har ”den där tjejen med den där konstiga dansen” som en av barnen förklarande sa det vunnit melodifestivalen.

Varför blev det ett sådant gatlopp efter Björn Ranelid, vad gick man igång på?
Vissa vill förklara det med personliga egenskaper hos Björn och en sång som inte var vanlig i dessa sammanhang – men hallå, var hårdrockmelodin det?
– Var det att Björn predikade?
För det var ju just vad han gjorde – predikade om kärlekens kraft och ljus. Den kraft som vi ser som tydligast i Jesus och som är så stark och kraftfull att den stumme mannen – hur nu än mörkret hos honom var beskaffat – träder in i miraklet, ljuset; den frid och sällhet den onde hatar. Och så blir han fri. Och hel. Och glad igen.

Björn Ranelid fick åka gatlopp, ”pekoral” skrek pöbeln men var det inte samma invändningar Jesus mötte – att han var fel ute. Varpå Jesus muttrar något i stil med att ni ärar och upphöjer dem ni vet är bristfälliga men den som kommer med evangelium kallad till er av Gud avvisar ni.…

Då Jesus fick kritik för att han undervisade i fel sammanhang svarade han:

”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Matteus 9:11-13

Så för att sy ihop trådarna på denna lite yviga predikan – bibeln är på allvar. Ondskan är en realitet men vi har inget att frukta för Kristus är dess överman. Om vi säger ja till Jesus och vill ha Jesus med i våra liv så når oss inte ondskan på sådant sätt att vi faller offer för den. Men vi måste vaka och bedjen, vara på vår vakt, för den onde vill inget hellre än att släcka vår glädje, vår tillit och vårt hopp.

Det är där, i det dunklet han kan komma med sina amsagor – inte annars.
Så bröder och systrar i Kristus – håll kärlekens låga levande.
För den är – som Ranelid sjöng ikväll – ett mirakel.

Som präst får jag inte sällan klä skott för allt Gud borde ha gjort men inte gör.
Och detta att Gud till synes så ofta är så frånvarande blir då ett slags bevis på att Gud inte finns.
– Eller har du något bättre svar? Ögonen som blickar mot mig är uppfordrande.

Det är viktigt att ta sådana här diskussioner.
Och inte sällan uppstår det mitt i livets villervalla; vid en fotbollsplan, en mack, en köttdisk.

Ofta har denna frågeställning väckts då någon har dött en för tidig död, en olycka skett, en onödig sjukdom har drabbat någon, kanske att ett självmord inträffat.
– Och Gud, varför ingrep inte Gud?

Och så kommer då slutsatsen av denne någon – likt en tröst för tigerhjärtan – att ”personens tid var ändå ute” – att ”allt ändå är uträknat”… Och den Gud som nu skymtar fram i sådana slutsatser är en Gud som inte tycks bry sig så mycket om våra vedermödor, relationer, smärtor och saknads skri. För gjorde han det, Gud, så skulle han väl ändå ha ingripit? Och då han nu inte gjorde det, ingrep, så är det ju ett tecken på att:
1. Gud inte finns
alternativt
2. Gud inte bryr sig.

Här brukar jag säga att jag inte håller med. Och konstigt vore väl annat, jag är ju präst. Och det vet ju denne någon. Och denne någon lägger nu armarna i kors och med en bister min vill han, eller hon, att jag ska förklarar mig. Kom igen prästen!

Och jag säger att tänk om det ingår i våra kontrakt, var och en av oss i våra livskontrakt, att acceptera och leva mitt i denna fruktansvärda sårbarhet ett jordeliv innebär?
För vi är utsatta.
Och de lagar som omgärdar och ingärdar vår tillvaro är obönhörliga.
Bilar går sönder; vi får punktering i en kurva och där fanns ett berg eller våra kroppar, miljarder celler som ska delas varje dag; kroppar öppna för infektioner, parasiter, virus, våld. Och sjukor kan inte bara greppa kroppen, de kan greppa själva livslusten, ta fasta greppet om själen och allt blev svart som sot och modet for iväg, viljan att leva.
Ja säger jag, det räcker ju att vi tar en plastpåse, trär den över våra huvuden och knyter om. Om några futtiga minuter finns vi inte mer. Vi är finitio, över och förbi.

Och si det här är betingelserna som vi lever i.
Och utmaningen vi har är att greppa detta, inse detta och leva efter detta.

Eller du får ett brev. Du öppnar det. Det är från din doktor. Han vill träffa dig. Och du förstår mellan raderna att du har bara några månader kvar att leva. Vad är det nu som är viktigt och oviktigt i ditt liv? De prioriteringar du gjorde innan du öppnade brevet är sannolikt andra efter att du tagit del av brevet, detta obönhörliga besked.

Kanske den stora stora utmaningen vi har är att våga leva vapenlösa mitt i livets utsatthet?
Att våga se det bristfälliga och sårbara i vitögat men ändå vilja leva och nu leva väl. Eller som reformatorn Luther sa; om jag så visste att Jorden kommer gå under imorgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd idag.

Vad har en sådan hållning för livskonsekvenser?
Vad innebär den i förhållande till mig själv och min nästa?

Många som får en diagnos, en allvarlig diagnos, berättar att från den stunden uppfattade man livet annorlunda. Nuet blev det centrala. Inte morgondagen. Att ta tillvara den stund som nu är med nära och kära.

Peter Noll heter en man som skrivit en bok om detta. ”Den utmätta tiden” heter den. Peter Noll drabbades av en livshotande cancer och valde att inte låta sig behandlas då enda syftet med behandlingen var att skjuta på det som var ofrånkomligt, döden, just några månader men med kraftiga biverkningar som pris. Plötsligt erfor Peter att han nu mer medvetet valde vad han ville fylla sin tid med. Ytliga vänner valde han bort, tidningsartiklar och teveprogram som inte tillförde honom något likaså. Böcker som inte gav han något unnade han sig att slå igen och lägga undan. Viktigast blev nu de nära och kära och sådant som gick på djupet i livet. Det som betydde något. Som grep tag.

Och nyligen disputerade en sjuksköterska på en avhandling som kretsade kring sådant döende patienter fört fram rörande vad de ångrade mest i sina liv.
Det fanns några gemensamma nämnare: Att inte ha förverkligat sina livsdrömmar var något väldigt många ångrade. Likaså de som visste med sig att de jobbat för mycket – inte sällan män – ja de ångrade detta bittert. Och så alla de som inte vågat säga ifrån, som mjäkat med då saker i ens omgivning varit stolliga; i skolan, på arbetet, bland bekanta. Kränkande särbehandlingar inte minst.

Att våga leva vapenlös mitt i livets utsatthet, prioritera det som är viktigt i livet och inte fylla sig med oviktigheter utan ta vara på nuet öppnar ofta upp en känslighet för livet. Man blir känsligare för sig själv, sina egna djupaste behov och man blir känsligare för sin nästas behov. Och där, mitt i denna sensibilitet, denna känslighet ligger den snubblande nära; erfarenheten att vi, mänskligheten, inte står här i universum ensamma. Utan att vi har en följeslagare, en kraft som vakar med oss och som vill oss väl och som vill vägleda oss och ta hand om oss – men kanske på ett annat sätt vi först åtrådde. Kanske handlar inte livet om att undslippa livet – med dess för- och nackdelar utan om kraft och ork och glädje att våga och vilja leva mitt i det – vapenlös.

Jag vet ingen som visar på den här möjligheten bättre än Jesus. Och som också visar att den andliga potential som ligger här öppen för oss människor – i det vapenlösa – har just kraften och makten att omdana oss så att vi säger ja till försoning, vill kärlek – och i förlängningen – vill våga leva ett liv där vi väljer att förverkliga våra innersta drömmar, ägnar oss år våra nära och kära och vågar säga ifrån när mobbhorden just tagit ett nytt offer i vår närhet.

Att Jesus blir detta föredöme, denna banerförare, detta ideal har sin början i öknen då han i uppstarten av sin officiella bana frestades att välja berömmelse, ära, pengar och makt till priset av det vapenlösa. Men Jesus valde det vapenlösa. Och vi vet att det valet för honom ända till korset – och genom den död och återuppståndelse som där äger rum– ända till oss. Här och nu. Och det löftet han då gav oss att vi; att ni tillhör mig och jag är i er och ni är i mig – är sannerligen något att vila i när livet är som värst.
När livet är bitigt och svårt.
För vem har sagt oss att livet ska vara enkelt?
Vem har kunnat ge oss den utfästelsen? Nej ingen!
Och utmaningen vi har är att förstenas eller förvandlas. Så.. låt oss så hjälpa varann att välja förvandlingen; att vi ska vilja leva vapenlösa. För där och ingen annanstans finns livet. Här och nu, tillsammans!

(Denna betraktelse återfinns i marsnumret av tidningen Memphis Magazine)