Frampå natten när man har konfirmationsläger kommer ofta de där intressanta, på tu man hand, samtalen igång. På årets läger satt vi ett par timmar i en liten stuga jag och ett par grabbar och de spelade upp sin musik för mig.
– Känner du till den här Johan?

Det är så besynnerligt detta med livet, hur jag å ena sidan hunnit avverka en väldig massa år samtidigt som jag kan känna det som igår, då jag var i deras ålder.

Det händer ibland vid dessa nattliga samtal att jag dristar mig till att fråga vem de tror att jag var, när jag i deras ålder. Och genom åren så har svaren – oavsett grupp – varit tämligen på pricken. Det är underligt tänker jag. Men kanske är det så, vi bär med oss vår kärna oavsett skalets ålder? Ögonen som själens spegel.

Själv växte jag upp i en bruksort i Västergötland, Vargön. Där var det, som här, vanligt att man såg framför sig praktiska yrken som vuxen. Pappa var bilmekaniker, mamma satt i kassa i bank. Jag skulle också bli bilmekaniker. Men så blev det inte. Och ibland tänker jag att konfirmationsläsningen kanske bidrog till detta. Visst, på ytan var jag en bland alla andra; stökade, störde, knuffades och kom inte ihåg så mycket av vad prästen sa. Men under ytan drabbades jag, minns jag, av gudstjänstens öppenhet, värme, tilltal och kraft. Och detta i ett litet kapell utanförVargöns bruk. I samma bygd fanns drygt trettio år tidigare Lewi Pethrus, han som grundade Pingstkyrkan. Lewi växte upp i ett litet torp på väg upp mot Halleberg. Det sägs att vi är släkt på pappas sida, Lewi och jag.

Min konfirmandpräst hette Lennart, hade skägg och såg ut som Jesus.
Mats och jag intervjuade honom när vi gick i femman, cyklade till pastorsexpeditionen och satt och ställde frågor i hans lilla rum med den portabla kassettbandspelaren med oss. Lennart var så seriös. Och förtroendeingivande. Snäll. Hygglig.

Och det är just det att många i de kristna sammanhangen är det. Inte alla, det vet vi av historien och Ingemar Bergmans filmer, men de jag mött har överlag varit snälla och hyggliga och tillmötesgående.

Lewi Pethrus pratade mycket om det; att den helige anden märks genom vänlighet och glädje. Ja, andens gåvor innebär en frid och sällhet. Som i sin tur genererar fördragsamhet, tacksamhet och mod. Och så vänligheten och glädjen som sagt. Så genialt!

Var det lättare i min ungdom att stå för att man trodde? Inte. Jag smög in i kyrkan på söndagarna när konfirmationsläsningen var över – det hade liksom uppstått ett behov. Hade ställt upp mopeden mot kapellväggen, lagt ut snusen och gick så in. Ja ett behov hade väckts. Ville sjunga, gå fram och ta nattvard, höra ordet, få syndernas förlåtelse. Och konfirmationskorset i silver var nu ett givet livsattribut signalerandes ”jag vill”.

Med åren har min inställning till gudstjänsten växlat väldigt – jag tror att det är bra och hör till detta med att ha en levande tro – att söka. Men jag har alltid återvänt. Känt mig hemma. Har min hemvist i det enkla trygga kristna. Likt Vargöns kapell eller för den delen Östmarks enkla spånkyrka.

Att ha en tro innebär för mig att jag aldrig är ensam. Vad som än händer mig så har jag en instans som står fri från det här livets upp och nedgång, beröm och mothugg, upphöjelse och förkastelse. En instans som vänder sig till den där kärnan i mig; ja i oss – den våra ögon är en spegel av. Och som känner oss så väl vi inte kan ana. Ja bättre än oss själva; men väntar och vägleder, vill få oss att växa, bli till.

– Har du hört den här då, frågar A och streamar en artist genom sin mobil som är alltifrån rumsren.
– Jojo han fanns redan på min tid, svarar jag. Och så nämner jag en låt de alla känner till. Pojkarna ler.

När jag gick i åttan så fick alla jobb efter skolan, det fanns nästan ingen arbetslöshet och visserligen pågick det ett kallt krig mellan öst och väst men de flesta av oss kände en väldig framtidstro – samhället värnade oss alla. Det här var kanske en sanning med modifikation men åtminstone upplevde jag det så. Idag tycks allt så mycket tuffare, råare. Gränserna har förskjutits. Och tiden för reflektion och eftertanke, att trimma de inre kompasserna, verkar ha blivit mindre. Ibland tänker jag att det finns en tanke med det. Att starka krafter frammanar dessa förhållanden för att baxa igenom en agenda, sin agenda, som går på tvärs mot vad du och jag längtar efter, vill ha och behöver.

Jag tänker att här har kristenheten ett alternativ att erbjuda. Som en fristat bland alla märkeskläder och mobiltelefoner (mikrovågor är faktiskt ingen höjdare för hjärnan!).
Ja en fristat gentemot alla såpor och teveprogram som mer eller mindre ägnar sig åt uteslutning och vuxenmobbing. En fristat mot reklamens bilder och föreställningar hur vi egentligen borde vara, se ut, tjäna, äta och dricka, konsumera och där nästan ingen av oss duger som vi är. Ja en fristat mot girighet och elakhet och just sådana kommersiella konglomerat som sätter din och min hälsa, vårt välbefinnande, i andra hand bara de får tjäna sina pengar – på dig, på mig. Ja en kristenhet som en reell motkraft, en härold och klippa; en möjliggörare för anropet från det eviga, det stora –
till kärnan i mig, i dig
i oss alla som söker svar.
Ögonen som själens spegel,
bärare av det eviga.
För vi är större än kroppen.
Vi är skapade till Guds avbild.
Vi kan mer och bättre än så här.

Att tro på mänsklighetens potential, förmågan till förändring och hopp hänger intimt samman med Jesu uppmaning att vi ska älska sanningen; att sanningen och inget annat än sanningen ska göra oss fria. Att älska sanningen innebär att ta in och reflektera vad vi gör med våra liv, vår omgivning, vår planet. Och inse att det ligger i vår förmåga, ja faktiskt inom räckhåll att säga nej till onödig konsumtion, nej till sådant som river ner och förstör, nej till den form av förströelse som gräver ur, gröper ur istället för bygger upp.
Anden som ger liv. Ögonen som själens spegel.
Gud som skapat oss till sin avbild och gett oss fri vilja.
Det är dags att använda denna vår vilja nu, använda den för att försvara mänskligheten och det mänskliga mot sådana agendor som söker förminska oss och göra dig och mig till en spillra av vad vi innerst inne är och kan bli.

– Du menar att vi ska resa på oss?
– Ja och för det måste vi våga se verkligheten som den är!

(Denna betraktelse är publicerad i Memphis Magazine nr 3)

I kristna kyrkor över hela världen firas idag påskdagsgudstjänster.
I tusentals och åter tusentals kyrkor firas idag en gudstjänst som just inletts på ett liknande vis vi idag gjorde här i vårt Östmark. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden.

Och temat idag är att på det finns en fortsättning, ett ljus; att liv övervann död, mörkret övervinns av ljuset.

Död var är din seger, död var är din udd skriver Paulus i dagens episteltext och i Romarbrevet 8 skrev han: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Ja så är temat idag; ljuset segrar…

Och det ett budskap som inte alltid är lätt att tro på. Moln av svårigheter finns på himlen, mänskligheten står inför utmaningar tillsammans som individuellt. Så är det att vara människa. I varje tid.

Och ofta upplever man – som bekant – sig ofta sakna såväl mod som kurage;
vem är då ja att…

Och så söker man sig ofta den bekvämaste vägen.
Innerst inne hörs ett slags kall, vem man egentligen kan bli, innerst inne, bara man vågade. Bara man tog sina drömmar och visioner på allvar. Den där utbildningen, det där jobbet, teaterintresset, att sjunga – kanske i en kör.
Eller det kan vara relationen till en vän som behöver luftas, saker man vill säga till en föräldrar till en chef, en arbetskamrat – saker som skulle ha avgörande betydelse.
Men inte nu. Kanske sen.
Och klumpen växer i magen.
Och med den ofta en känsla av missmod.
Av obeslutsamhet.
Av rädsla.
Och rädslan är Hin håles bästa vän.
Det är i rädsla – av att bli utanför – lämnas ensamma, inte få vara med som de flesta dumheterna begås.
Det vet alla diktatorer. De statuerar några exempel, skingrar massan, belönar vissa straffar andra så får de sin vilja igenom.

Jesus visar oss ett annat vägval. Att stå kvar i kärlek även om den yttersta konsekvensen är att bli ensam kvar. Just då.
Ja Jesus visar oss ett annat livsval.
Att stå kvar vid sina ideal.
Vara något troget man anser vara sin bestämmelse.
För livet övervinner döden.
Visa mig sanningen även om den leder till helvetets port ty varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek.

Ibland ska man fundera på sin bestämmelse som människa. Det är viktigt. Som att kalibrera ett viktigt mätinstrument. Och sådana kalibreringsfrågor är då:

Vad ska jag göra med mitt liv,
använder jag min tid rätt,
mina förmågor,
vad är mitt livskall?

Det behöver kanske inte handla om att vandra till fots Himalaya och borra brunnar för tibetaner men kanske bli mer närvarande inför sina barn, mer lyhörd för sin gamla far eller mor, lyssna mer på den egna kroppen och så ta de där varningssignalerna mer på allvar. Och kanske handlar det ibland om att säga att nu är det nog. Och nog kan vara olika beroende på var man är. Som politiker till det där dumma beslutet eller den där självsvåldiga tjänstemannen, som lärare inför negativa processer i ens klass – du ser mobbingen men griper inte in med full kraft; ”hon har får väl skylla sig själv lite också” eller som läkare inför en patient vars problem intimt hänger ihop med hur han eller hon missköter sitt liv.
Nu är det nog.

Eller kanske tvärtom – nu är det Ja – Ja till att erkänna värdet av din kollega som alltid ställer upp, din mamma som alltid finns där, dina barn som så ofta gör sitt bästa, din granne som hjälper dig med så mycket.

Åter till uppståndelsen.
Tror man på Mariorna?
Nej, uppståndelse stred mot förnuftet, hur kan en död kropp plötsligt få liv igen?
Och ja. Så är det förstås. Det är ju mot naturen som vi känner den. Som så mycket i berättelsen om Jesus.

Och bland alla dessa miljoner människor som idag firar gudstjänst så är det förstås många av oss som har svårt att ta till sig detta, att Jesus skulle ha återuppstått.

En möjlig hållning är nu att kapitulera med sitt huvud och försöka att ta del av påskmysteriet med sitt hjärta. Säger hjärtat ja?
Lyssna på hjärtat – inte för att det är förnuftigt utan för att det är till hjärtat Gud så ofta talar – våra huvuden är så breddfyllda med klokskaper så där gitter han han kanske inte ens försöka utan i hjärtat – säger ditt hjärta att detta är sant? Kan du i mötet med Jesus – om du ser framför dig det mötet – erfara en vilja att veta mer, komma när?

Eller för att citera Anne Louise Ashley-Greenstreet:
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

För i hjärtat finns påskmysteriet.
Gud har oftast sitt tilltal till oss där.

Idag ska vi i vår gudstjänst här i underbara Östmark såväl fira ett dop som fira nattvard.

Och i vår Lutherska kyrka är detta så kallade sakrament – eller mysterier som man kallar dem i den ortodoxa kyrkan – dvs. handlingar som Jesus sagt att vi ska göra och där han lovat oss att dessa innebär någonting särskilt – frambär någonting utöver det vanliga – ja utgör en länk till det heliga – mellan oss och Gud. Hjärtat …..

Eller med ett annat ord: Den helige ande.
Den del av Gud som tar sig förbi alla argument och som kan beröra oss – om vi tillåter det.

Hur kunde Jesus lova oss denna närvaro i sakramenten och den helige ande?

Genom att Gud gett honom det mandatet.

Eller som Jesus själv uttrycker det:
åt mig har getts all makt på himmelen och på jorden. Och så uppmanar han oss att döpa alla människor i Guds och sonens och den heliga andens namn.

På så vis är Dopet en demokratihandling.
Alla får vara med. Ingen ska exkluderas, alla är likvärdiga och får vara med – på lika villkor.

Och genom dopet ges också det här fluidumet, det här heliga ett särskilt fäste i människan. Människan får ett skydd, ett osynligt tecken på vägledning – Kristi beskydd.

Och nu ska vi till att förrätta detta dop. NN ska döpas. Låt oss sjunga psalm 248.

När under sin levnad förstod Jesus att detta låg i hans livsväg –
en grym och tidig död. Hur gammal var han? Anade han något när han lekte med sina bröder i apelsinlunden utanför Nasaret, när han satt på taket med Josef och lärde sig hantera hammare och spik?
Visste Maria något eller fick hon bara veta att hon skulle frambära en högst extraordinär son? Förstod Jesus månne i öknen att den yttersta konsekvensen av hans ”Nej!” till Satan var att han skulle tvingas ut på yttersta grenen; att valet, kärleksvalet, nästanvalet skulle föra honom ända dit. Visste han det? Och om han visste det kunde han veta det mer än en aning, att det kunde gå så?
När blev han klar över att detta var hans öde? Utan återvändo.

Eller Petrus som lämnade sin båt, sin firma, sin fru och barn för att följa Jeus, när förstod han att han inte skulle återvända till sitt gamla liv?
Att allt var förändrat från grunden och för alltid?

När Jesus som tolvåring undervisade de skriftlärda i templet och alla häpnade över hans visdom, fanns det någon som visste något då om det som väntade?
Symeon som skådade Herren – visste du Symeon vilket öde som väntade barnet eller var du som alla andra – förhoppningsfull och viss – det måtte
väl ändå alla förstå att denne är Messias?

Men inte.
Jesus hade begått en hädelse, en styggelse, en synd utan motstycke – döden måste han möta – att påstå att man var Guds son, hur vågade han?

I Getsemane undrar Jesus om det är möjligt att denne bägare kunde undslippas, ”men ske inte min vilja fader ske din… ¨
Och den sura bägaren innehöll judaskyssen och kallelsen till Sanhedrin och översteprästen Kaifas som efter en stund ska riva sina kläder – det yttersta viset att visa sitt missnöje.
Och fort skulle det gå för ty vad de väntat på denna stund – ja vissa av dem i alla fall – och som de var uppretade på denne upprorsmakare och äntligen skulle de få tyst på honom – denne uppstudsige obetydlige nasarè….

Jesus behöll sitt lugn. Han visste.
Men hur länge hade du vetat Jesus?
När förstod du att du skulle dö, offras som ett offerlamm för att genom detta åstadkomma en ny början för mänskligheten. För oss. Mig.

Vad tänkte du i dina tysta stunder som ledde fram till händelsen där vid Sanhedrin, det stora rådet som enhälligt nu vill se dig dö?

Vad valde du bort, försakade?

Hur förklarade du till exempel din livsväg för de kvinnor som kom i din väg och där säkert någon ville familj och barn?
Vad sa du till dina vänner, din familj?

Vi vet så litet vad som hände före vistelsen i öknen och vinundret men de åren, visste du då? Så många frågor, så få svar.

Till korset. Nyss en hjälte nu en förlorare.

Alla hånler utom Johannes, Jakob, Mariorna; Sebedeios mor, ja som det hela tecknas i dagens Matteusevangelium.

Altartavlan här i kyrkan har rövarna hängande jämte Jesus –
i Matteusevangeliet framgår det inte att en av dem ber om nåd.
Inte heller i Markusevangeliet men jämväl i Lukasevangeliet.
”Sannerligen redan idag ska du vara med mig i paradiset. ”

Men i Matteus finns inte ens denna ljusglimt utan…
Inget ljus, inget hopp,
bara smälek och ondska.
Hån.

Som du o Jesus kunnat välja bort.
Men inte gör.
För min skull.
För människans skull.

Men när jag kommer åter sa du – ”kommer då människosonen att finna någon tro?”

Och man kan ana att du visste svaret.
Och i västvärlden är tron på Dig i den här tiden idag inte särskilt stor.
Alla försök att underminera dig, baktala dig, smäda dig, skymfa dig har gett frukt. Människor tror inte så värst. Tar ofta avstånd. Är påfallande ointresserade.

Men allt detta visste du också Jesus.
Det är inte för inte du talar om den smala vägen.
Redan från början visste du att få skulle välja dig.

Och du sa:
Den som följer mig måste ta på sig mitt kors.

Är det det som skrämmer, korsets utsatthet, att inte längre vara en del av Världen, att istället urskiljas ur Världen?
Är det det som skrämmer Herre?

Men vad består urskillningen i? Vad består den smala vägen av?
Ja kanske handlar det om ett erkännande. Av min litenhet och av mitt beroende och av min vilja att leva nära dig. Och att så mycket i den mänskliga naturen spontant värjer sig.
Varför?
Varför är vi skapade så, med denna dubbelhet?
Med detta öppna val framför våra händer?

Jag vet inte men det jag vet är att du lovar att den som vill vara nära dig inte längre tillhör den här Världen. Du gör det så tydligt i ditt avskedstal.
Ni tillhör nu mig säger du. Och du säger att Gud givit oss Dig.

Allt detta är så svårt att förstå.
Omfatta med huvudet.
Men handlar i grund och botten om att säga ja.

I avskildhet frågade du lärjungarna något år tidigare, ”Vem säger folket att jag är? ” Och lärjungarna svarade än det ena och det andra. ”Och ni ” sa Jesus, ”vem säger ni att jag är”. Det blir tyst och efter en stund svarade Petrus. ”Messias. Du är Messias”. Varpå Jesus säger att detta har Gud uppenbarat för Dig Petrus. Denna insikt har du fått från Gud.

Och kanske är det så med hjärtats håg och öppenhet för Jesus att det är Gud som öppnar upp oss för den?

Om allt detta vet vi inte så mycket men det kan förklara varför en del av oss spontant vill vara i Jesu närhet medan andra lika spontant vill hålla sig långt bort, ja kanske rentav som nu här på Golgata sälla sig till de som hånar, de som retas, de som pekar finger och hånskrattar.

Var vill jag vara? Vid korsets fot jämte Maria och Johannes eller i den stora till synes trygga hopen, hånandes? Det är valet vi ställs inför varje dag och varje dag måste välja och det är summan av dessa dagliga val som avgör vilken väg vi valde.