Den här söndagen kallas för martyrernas dag.
Därför är det rött i kyrkan – rött för lidande, umbärande – och till och med död.
Martyr –att få lida för sin tro och övertygelse.

Altartavlan här bakom mig utgör förstås själva sinnebilden för att framhärda i ett budskap, en livsgärning.

Och senast nu igår så exploderade en kyrka i Bagdad där man firade en julgudstjänst.

Den kristna kyrkan är utan jämförelse den religion som förföljs mest i Världen idag.

Och dessvärre ingår det som en del i delar av den terrorism som finns i mellanöstern – som i Syrien, som i Egypten – att förringa människor sin rätt till en kristen tro.

Många av de flyktingar som är på ingång till vår kommun har den bakgrunden, förföljda för sin tro. Vi måste ha det i åtanke då vi välkomnar dem till oss – och försöka jobba för generositet och värme. Bjuda till. Vara nyfikna. Och i nyfikenheten öppna upp för det empatiska.

Den möjligheten ligger framför oss – medkänslans och kärlekens möjlighet.

Den väg som inte alltid är lätt och som i förlängningen ledde till Jesu korsfästelse.
Varför skulle han älska de faderslösa för? Krymplingarna? De utstötta och sjuka för?
Och varför visa oss alla våra blottor, klä av allt på bara skinnet? Varför inte nöja sig med det förljugna, sakernas tillstånd – den gällande hackordning??

Därför att Gud vill något mer med sin skapelse.
Därför att Gud vill se sin mänsklighet blomma och ta ansvar och bli hel – och i sin fria vilja välja kärleken och omtanken och empatin.
Som vi alltid har som en möjlighet.
Precis som vi har möjligheten att välja att intressera oss för den i vår närhet som hamnat eller riskerar hamna utanför.

Att lyfta fram Jesus och Jesu betydelse i det kristna, i den kärleks och helandeprocess som fanns i urkyrkan var inte populärt och vi kan i apostlagärningarna läsa att lärjungarna Petrus och Johannes blev förbjudna att tala eller undervisa i Jesu namn.

Men Petrus och Johannes svarade :
”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Och Jesus säger själv i Matt 10:32-39 att:
Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

Det kostar med andra ord på att välja hjärtats och medkänslans väg, då som nu. Så mycket i det mänskliga vill bevara strukturer, attityder och livshållningar där den ene är finare än den andre – och det finns alltid de längst ned som är minst fina, rent av fula. Och de av oss som är där – ska på något vis vara bärare av skam och utanförskap. Syndabockar.

Vi människor är så känsliga.
Vi identifierar oss så lätt med de roller vi blir tilldelade. Arbetslösheten griper tag i livsnerven – den kroniska sjukdomen, att inte få det att gå runt ekonomiskt, den upplevda skammen av att ha skiljt sig, missbruka eller ha någon i sin närhet som missbrukar – och nu hukar vi och ser inte varann i ögonen.

Mitt i det sammanhanget ställde sig Jesus och visade på alternativ. Och slog sönder och samman allt vad hackordning var för något – och fariséerna och den tidens fina blev vansinniga. ”Stör oss inte!”

Jo sa Jesus – himmelriket finns mitt ibland er, bland oss, bara ni, bara vi skakar av oss våra fördomar och ser varann i ljuset av en mänsklighet, en gemensam enhet skapade till Guds avbild vars egentliga mål är fördragsamhet, försant-hållande och kärlek till Skaparen och skapelsen.

Och den stora frågan är nu vilken planhalva vi – var och en av oss – vill vara på.
Ty just här – i skärningspunkten att tacka ja till detta uppdrag, detta perspektiv, denna uppmaning, detta obönhörligas kärlekens lov – där finns såväl martyrens väg – om man bejakar – och bödelns – om man förnekande förringar uppmaningen att finnas för varann, vapenlösa, här och nu, tillsammans, som Gud vill.

Det här valet avgörs nu i det lilla såväl som i det stora – ja i om vi möter tiggaren i ögonen eller ej, om vi vill intressera oss för den där unge mannen vars attityd till ytan har så i övrigt mycket att önska – ja vill jag det eller ej – och det avgörs kanske allra mest i vad mån jag vill närma mig min egen skugga, min egen baksida och se mig för den jag är.

Lyckas jag med det – och det är en livslång process – då blir fördömandet av den andre så mycket svårare – då söker jag möta livet vapenlös. Då söker jag helheten och sanningen. Även när priset är högt, när omvärlden kräver enkla lösningar, vill fördöma.

Och att stå emot är riskabelt – och leder ibland till ett högt pris. Men är den väg vi är uppmanade att gå:

Jesus sa:
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

Advent betyder ankomst.
Bereden väg för Herran –
Herrens ankomst.

Och sinnebilden är som vi hörde Jesus som rider in i Jerusalem.
På en åsna. Tyst och samlad. Ja han vet ju vad som väntar.

Folket vet inte – de hoppas, tjoar och stimmar men Jesus vet att han kommer bli mördad – efter en godtycklig rättegång – ensammast i Världen.

För vad, för vilken nytta då?

Ja ibland så är det som sker i stunden kanske mest en händelse just i stunden men det som väntar Jesus är en händelse med enorma proportioner – övervinnandet av döden – är inte bara en uppståndelse utan en markering, en kosmisk händelse om att ljuset en gång för alla övervunnit mörkret.
Och att vi alla nu har en del i ljuset.
Är välkomna och vägledda att vandra i ljuset – beskyddet. Kärleken som övervinner allt.

I Uppenbarelseboken vi tog del av i episteltexten tecknar lärjungen Johannes på sin ålders höst ned något han ser och hör – som i en drömsyn –

”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.”

Boken med dess sju sigill.
Vad menas med det?

Låt oss stanna lite här.

Johannes uppenbarelser ägde rum när han omkring år 90 vistades på ön Patmos, dit han blivit landsförvisad.

En dag hör Johannes ett öronbedövande ljud bakom sig och när han vänder sig om ser han en man stå där, i ett ljus.

Johannes faller ihop på marken, mannen kommer fram till honom, lägger handen på hans axel och säger till honom att inte vara rädd.
Sedan presenterar sig besökaren. Ja nu ser han! Det är hans gamle vän och lärare, Jesus från Nasaret. Som han inte sett på över 60 år.

Efter återseendets glädje får Johannes i uppdrag att skriva ned en rad brev till sju av de kristna församlingarna som Jesus uppmanar Johannes att skriva.
Efter det arbetet vill Jesus visa Johannes någonting. Och i luften ser Johannes en öppen dörr och han blir tillsagd att ”komma dit”.
Han skulle visa honom ”vad som måste ske härefter”.
Johannes lyder och kommer in i en stor sal med ett golv av transparent, genomsklinligt material.
Där ser han nu hur Kristus tagit med en bokrulle ”med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill” och så börjar Jesus att rulla upp den.

Och så inleddes en visuell presentation av framtida händelser.
Ja Johannes fick ta del av ett händelseförlopp som – med facit i hand – till stora delar låg närmare ett par tusen år fram i tiden…

Då Kristus bröt ett nytt sigill – eller insegel – och fortsatte att rulla upp boken syntes ännu ett stycke, ja brottstycke av den utveckling som skulle äga rum på vår planet. Men även det händelseförlopp som Jesus förklarade leder fram till ”ändens tid”, dvs. slutet på den här tidsåldern, ja det vi känner som Jesu återkomst till jorden och ett löftet om en ny start – en ny start som i uppenbarelseboken tecknas som att det börjar med ett tusenårsrike av fred.

Men fram till denna punkt i historien – som vi kanske är betydligt närmare än vi anar – så var Jesus i sin undervisning till lärjungarna, när han var kvar på Jorden, oändligt tydlig med att budskapet han kom men till en början inte skulle leda till fred utan med strid.

Freden låg längre fram i historien.
När mänskligheten genom sitt irrande och sökande och förkastande och återupptagande – av Ordet – plötsligt står inför fait accompli. Hjälplösa och rådlösa inför vågornas dån. Och alla nybyggda Babels torn varesig de idag heter Genmodifierad gröda eller genom kemikalier en känslomässigt omdesignad mänsklighet eller för den delen övertron på det mänskiga och förkastandet av vår skapare – kan själv.

Men där vi vid fait accompli – det fullbordade faktumet – där börjar tiden om..
I ljus och försoning
För de som vill det
För de som väljer kärleken och ljuset framför avståndstagandets mörker.

Vi vet inte hur mycket Jesus greppar av det här dramat just i den stund då han sitter där på åsnan.

Att vara människa – även om man är sann Gud och sann människa – är nog att vara fokuserad i nuet, det som händer.

Men ett vet vi – Jesus faller inte in i de förhoppningar, de körer av idealisering och hyllningar som väntar honom. Han har sitt fokus bortom idealiseringens elfenbenstorn.

I dagens gammaltestamentliga läsning förekommer profeten Sakarja Johannes på Patmos; profetisk skriver Sakarja:

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Alltmedan vi idag kan se ett mellanöstern fyllt av konflikter, missförstånd och hat. Och med en oändlig brist på god vilja.

Men hur ska det bli sa lärjungarna, innan du kommer, innan allt det här händer?
Jo sa Jesus, krigslarm, sjukdomar och oro.
Och ja – det får vi verkligen se – och svårt har de.

Och så ska tron kallna, hos de flesta. Sa Jesus.

Tron ska kallna.
Tala om att vi måste mobilisera.
Hålla lågan levande.
Hushålla och införskaffa olja så att vi inte står där – utan ljus då festen startar upp – då Jesu ord om återkomsten är ett faktum – för alla.

Här har vi ett ansvar – var och en av oss – att hålla vår lilla kyrka i Världen levande. Våra flaggskepp i vår Svenska kyrka. Våra altarljus.
Vår musik. Vår värme och glädje och gemenskap.

Åter så till Jerusalem och Jesu intåg.

Det som är så stort är – tänker jag – nu och då och den stunden där på åsnan är Jesus kärlek till oss – som ju förstås en direkt återspegling av Guds omsorg om oss.
Jesu löfte att Skaparen vet vartenda hårstrå på vart och ett av våra huvuden. Skaparen som vet vad vi ska be om innan vi ens öppnat munnen.

Skaparen som vill ha med skapelsen att göra, med oss, vill vägleda oss hem, få oss att inse livets insida – kärna – det viktiga!

Att leva i kärlek och samhörighet

Så låt oss stanna upp kring några kärnpunkter i Jesu förkunnelse – och effekten av Jesu liv här på Jorden:
Godhetens möjlighet – även då ondskan är ett faktum.
Förlåtelsens kraft – tvärt emot vad det bittra vill och önskar driva fram.
Gemenskapens och medmänsklighetens möjlighet – trots rädslan, det exklusivas möjlighet och lockelse.
Hoppet; denna väldiga kraft som bär, ja kärleken som en allestädes närvarande möjlighet.

Och allt detta beredde Jesus vägen för,
då på åsnan och nu idag genom att vara nära oss som Gud är nära sin skapelse.

Nattvarden. I den har Jesus lovat att vara extra närvarande.
Omsluta oss. Det är stort och det är ett löfte.
Låt oss ta vara på den möjligheten, det erbjudandet.

Ja Herre, hjälp oss att inse vidden av din omsorg om oss.
Hjälp oss att öppna våra hjärtan mer och mer, vidare och vidare – för kärlekens kraft och egenart – det ljus som har kraft att omvandla mörker till glädje och försoning. Amen