De känslor som väcks då vi jämför oss med varandra är ofta svåra att hantera, för de flesta av oss. Vem av oss är myndigast, ger störst intryck? Dessutom är flera av de känslonyanser som nu kanske väckts till liv så svåra att erkänna att vi inte inte sällan stänger in dem i en vrå, låser dörren och slänger bort nyckeln. Då händer ofta det som ordspråket lyder att:
Du kan visserligen jaga bort djävulen ur din egen trädgård, men du kommer återfinna honom i din sons. Vissa saker i livet måste vi helt enkelt ta vid hornen. Vilket blir en omöjlighet om vi inte mäktar med att vidkännas att vi har något att ta vid hornen. Konsekvensen blir istället att vi söker genskjuta och sen riskerar stå där; påkomna i våra förtvivlade försök att dölja, ja dölja för oss själva och samtidigt inför vår omvärld det faktum att vi är….

Vad lär oss Jesus? Jo att vara kristen inte handlar om mänskliga mått på att vara lyckad; utan att för Gud är ofta den på ytan mest oansenlige och enkle och kanske tyste inte sällan den som i praktiken gör Guds vilja, är den där medspelaren att räkna med. Inte av yttre prål beror det hela på utan på sinnelaget, förmågan att möta sin nästa vapenlös, som en medspelare. Vad är det då främst för känsla vi måste lära oss att hantera för att ha en chans att uppnå detta sinnelag? Jo avundsjukan. Det är nu inte för inte som såväl nionde och tionde budet handlar om att vi inte ska vara styrda av avundsjuka och inte heller att Gregorius den store redan på 600 talet konstaterade att avundsjuka är en av de sju dödsynderna.

I vår tid, tror jag, åtminstone för oss i ett välfärdsland, så handlar inte avundsjukan lika mycket om det materiella som det personliga. Vi avundas nu egenskaper och förmågor. Den avunden är på många sätt svårare att hantera än den avundsjuka som fokuseras på en Ferrari eller en Bungalow. Att avundas en egenskap eller en förmåga utgör indirekt ett erkännande, för sig själv, att man i någon mån saknar det man nu avundas. Och då tangerar vi indirekt en sådan fråga som den egna självbilden. Har jag utrymme för, i den bild jag har av mig själv, att erkänna att på vissa områden är jag kanske inte så begåvad jag skulle önska. Trots att jag kanske rentav söker intala mig och indirekt andra att jag är mer eller mindre briljant?

”Jag har tummen mitt i handen” brukar en del karlar kosta på sig att skämtsamt säga om sig själva. Men inte sällan kan man kosta på sig ett sådant skämt då man vet att man har andra förmågor som kompenserar denna oförmåga. Det är inte lika självklart för en snickare att säga en sådan sak som för en akademiker. Den enes yrkesidentitet vilar på att vara praktiskt den andre har sin håg någon annanstans.

När vi sen närmar oss sådant som står den egna personen nära; som har betydelse för den egna självkänslan så är avund, att någon är betydligt bättre än jag själv ofta svår att hantera. Då väcks inte sällan konstiga reaktioner till liv i oss; jag vill förminska, tysta ner, titta bort, inte låtsas som om: Jantelagen kort sagt. Då slipper jag ju konfrontera mig med min egna brist.

Nu är vi inne på sådana själs-områden som lätt ställer till det hela för oss människor och där det är lätt, det förstår vi redan av Paulus brev till församlingen i Korinth och Jesu undervisning till lärjungarna, att här måste vi börja se på varandra som medspelare.

Lärjungarna kring Jesus hade börjat att undervisa, hela sjuka och predika.
Ingen kom i närheten av Jesus myndighet och kraft men sinsemellan, sinsemellan i lärjungaskaran kunde man ju i alla fall mäta sig, vem var nu mest övertygande och genuin? Han eller jag?
Vem av oss är störst?

Och Jesus förklarar nu tålmodigt att det handlar nu inte om det; det handlar om att vara genuin och vara den andres tjänare. Och då måste ni bli lika direkta och öppna och ärliga som det lilla barnet. Det där barnet som ännu inte har lärt sig att tjuvhålla, frysa ut, eller för den delen slugt linda in giftiga sarkasmer i sitt tal.

Hur ska jag då göra för att bli mer som det där barnet?
Ja hur ska jag närma mig den inre vissheten att duga?
Hur ska jag kunna lita på Jesu ord att jag är sedd och förlåten och älskad?
Hur ska det där glädjebudskapet kunna inbegripa mig mer, bli en del av mig mer, få mig att släppa på min gard mer; den där envisa känslan att jag aldrig gjort eller gör något tillräckligt bra.

Det enkla svaret är att det jobbet klarar vi inte på egen hand.
Här behöver vi bistånd av Den helige ande.
Här behöver vi hjälp av den själens alkemiker som förmår göra guld av sten.
Och den hjälpen är gratis.
Den sträcks mot oss av nåd, i nåd.
Inte med buller och bång utan i en stilla susning.

Det som behövs är att vi med ett öppet hjärta vill ha med Gud att göra, att vi sträcker vår mot hand mot Jesus hand, han som tålmodigt stått där hela tiden och kallar, var och en av oss vid namn.

Han som känner våra insidor.
Han som vet vad Du och jag kämpar med, vad Du har för utmaningar och svårigheter.
Och han kommer nu till oss, när vi ber honom om det, och han tar nu med sig Den helige ande som börjar hela och reparera, stuva om och märka nytt – i vår egen inre fatabur.

Vi måste inte prestera någonting för att få ta del av detta möte.
Vi måste inte vara duktiga på någonting för att ta del av denna nåd.
Guds kärlek är helt fri och den sträcks mot oss, som en skimrande möjlighet.
Av Honom som vet vad vi har att kämpa med, som inget hellre vill än att torka våra tårar och trösta oss och ge oss mod.
Här ges nu möjligheten att lämna de där rustningen vi alla har, all irrelevant avundsjuka – som är så mänsklig – men även den inre själsnöd som kan ta sig uttryck i sarkasmer eller hårda ord. Vi ges i mötet med Jesus möjligheten att bli uppriktiga, innerliga, vilka kärlek, vilja verka i kärlek. Vilja vara Guds förlängda arm och hand i skapelsen.

Att inbegripas i den andan är att vara en levande kristen församling.
Och det är vi kallade till. Här och nu.

Nils Frykman diktade:

Jag har i himlen en vän så god,
en vän så god,
Han har mig löst med sitt eget blod
från satan, synden och världen.
Han lyssnar alltid till hjärtats bön,
han har mig lovat en krona skön,
den jag skall bära som nådelön
när jag en gång slutat färden

Vi har alla minnen av vår första skoltid. Jag växte upp i Vargön, en bruksort vid Vänerns sydspets. Maina hette fröken. Det är 1972 och varje morgon startade vi med en morgonbön, vi sjöng en psalm, Maina trampade på orgeln, vi hade ett ljus på varje bänk. Ingen kunde berätta om bibeln som Maina. Särskilt gamla testamentets mustiga berättelser.

Ofta ställde Maina retoriska frågor till oss barn. Ville få oss att tänka till.
Inte minst i frågan om materiellt kontra himmelskt. En dag frågade Maina oss följande: Låt oss säga att du får hur mycket pengar och guld som helst, men att det kostar dig livet. Vad väljer du nu – guldet eller livet?

Frågan tycktes ju enkel, vad skulle man med allt guld till om man fick plikta med sitt liv. Nå vad väljer ni frågade Maina strängt. Ni som väljer guldet, räck upp en hand. Och längst fram satt en flicka och viftade. Nu log Maina pillemariskt. Och alla vi andra förstod nog att flickan gjort ett omöjligt val. Hur skulle hon ha glädje av sitt guld om hon inte fick leva?

Temat nionde söndagen efter trefaldighet är förvaltarskap. Allt är oss givet som ett lån.

Vår unika situation i Världen, vi glömmer av den, tar det mesta för givet; vår frihet, vår i ett globalt perspektiv oändligt förmånsfulla upplägg vi har här i Sverige. Och haft nu en så lång tid. Ja vår uppfattning och erfarenhet av demokrati, om att respektera egendom, göra affärer på ett någorlunda rättvist och ärligt vis.

Vi lever i en del av Världen där mycket av det vi tar för givet för andra är en avlägsen dröm.

Nu förflyttar vi oss 2700 år bakåt i tiden. Till staden Tekoa 9 km söder om Betlehem och där till en fikonträdslund. Där vandrar Amos, profeten i dagens gamla testamentet text, han är en vanlig bonde.

Amos är rättvisans profet, social och ekonomisk rättvisa och han går till doms över smarta affärsmännen som medvetet lurar de fattiga på deras säd, som manipulerar vågar och har blottställt människor i så hög grad att även de blivit en handelsvara, de nu säljs som slavar, för som det står, blott till priset av ett par skor.

Ropet efter rättvisa. Längtan efter det sunda förvaltarskapet. Att vi ska fördela det som finns mellan oss, som getts oss, rättvist – att allt är ju ett lån, en gåva från Gud. Att vi ska välja det perspektiv före det själviska.

Ja Livet före guldet – om vi spetsar till frågeställningen som Maina gjorde där i Vargöns brukssamhälle 1972. Och min stackars klasskamrat som viftandes valde guldet.

I dagens episteltext möter vi Paulus mot slutet av hans liv. Det är år 67 och Paulus författar sitt brev i en fängelsehåla. Paulus skriver till sin vän och förtrogne Timotheus i vetskap om att han, Paulus, snart ska dö. Paulus är år 67 övergiven av många. Och han är betydligt mer dämpad och tyngd än han är i många av sina tidigare brev. Förföljelserna är nu så påtagliga och just den stund Paulus skriver detta brev bedriver kejsar Nero de grymmaste förföljelser av de kristna. Bland annat berättas det att Nero befaller att de Kristna ska tillfångatas och bindas fast på pålar längs en allé till sitt residens, sen dränks de in dem med tjära och så när kvällen kommer tänder hans soldater på. De kristna blir nu brinnande facklor för festdeltagarna, som kommer till den sammankomst Nero kallat till.

Det är år 67 efter Kristus och Paulus som skriver i sin fångenskap vet om allt detta då han författar sitt brev till Timotheus.
Han manar sin vän att hålla huvudet kallt, att göra det som åligger honom i förkunnelsen. Att förvalta trons gåvor visligt.

Då Paulus skriver sitt brev så är alltså de grymma förföljelser som pågår, med alla de grymmaste övergrepp som Nero tar sig för, en välkänd vardag i urkyrkan.

Dessa förföljelser, med de grymmaste övergrepp, är idag 2014 åter en verklighet i mellersta Östern. De grymheter som Isis företar mot de kristna ligger i nivå med kejsar Neros härjningar. Vi besparas de detaljerna i vår traditionella media som Rapport och Aktuellt men Isis använder sig av den moderna tekniken och lägger kontinuerligt upp videoinspelningar på Internet av de grymmaste övergrepp och avrättningar. Det är det mest fruktansvärda jag sett någonsin. Och det är på samma nivå eller värre som Kejsar Nero. Och detta händer idag. Och berör så många kristna systrar och bröder; liksom bröder och systrar av andra trosinriktningar.

Vi är yrvakna som människor, som nation och som nationer över det som pågår och dessa de grymmaste grymheter sprider sig idag som en farsot och drar till sig människor från när och fjärran. Även från vårt eget land larmar Säpo.

Jag är personligen övertygad om att hade man förmånen att även kunna se in i den andliga dimensionen av vår verklighet så finns här, i det som sker, demoniska krafter och ondska.

Paulus kan år 67, då övergrepp och förföljelser är vardag och varit en vardag under överskådlig tid, se tillbaka på 30 år av idogt församlingsbyggande.
Hur människor kommit till tro och hur den kristna kyrkan växt dag för dag, trots alla – eller kanske rentav tack vare – alla inre motsättningar och tolkningsbryderier.

Paulus skriver att han kämpat den goda kampen och att han bevarat tron och han uppmanar nu Timotehus att hålla huvudet kallt och vara beredd att kämpa, göra vad som åligger en förkunnare.

Dessa ord riktas mot oss likväl.
Vi måste kämpa den goda kampen.

Igår höll vår statsminister, Fredrik Reinfeldt ett tal.
I detta tal uppmanande han oss svenskar till generositet och tålamod, att den flyktingsituation som idag är en påtaglig verklighet för alla i Sverige; att den kommer som allt ser ut att både bli långvarig som tillta. Och att den kommer ställa oss inför utmaningar.

Vi har i Torsby kommun nu snart fyra flyktingförläggningar; i Fensbol, Svenneby, Överbyn och Stöllet. Och från att 2013 ha varit den glesbygdskommun som tappat flest invånare i Värmland hade vi första halvåret 2014 plussiffror. Dessa kommer från alla flyktingar som kommit till oss.

För tjugo år sen tog vi också emot många flyktingar och då gavs kommunen ett samordningsansvar. Så är det inte nu. Idag köper Migrationsverket boendeplatser av privatpersoner och all annan service ska landsting, kommun; ja vi stå för.

Vi har därför en så viktig uppgift framför oss att få denna nya situation för oss att fungera. Och som kyrka ska vi förstås tillsammans med andra så kallade frivilligorganisationer vara en aktör i detta. Men även vi är yrvakna, har inte hunnit reagera riktigt än.

Vi har alla att förvalta Guds gåvor.
Vi äger inte i ett kristet perspektiv det Gud ger oss. Det är en gåva och Gud uppmanar oss till rättvisa och broders- och systerskap.
Att där finns livets källa. Inte i att tjuvhålla och hålla för sitt, kanske till och med samla på hög.

Och vi kan inte som Jesus säger i dagens text i Lukasevangeliet välja både mammon eller Gud, vi måste välja.

Så slutligen några ord om den ohederliga förvaltaren i Lukasevangeliet.

I de skuldsituationer som var för handen på Jesu tid lades ofta en kanske hundraprocentig ränta på den ursprungliga skulden. Men räntans del framgick inte i skuldbrevet. Detta eftersom att utkräva ränta på det sättet som den rike mannen gjorde nu inte var tillåtet enligt Lagen.

Så detta var nu något som gjordes i det fördolda och den ohederliga förvaltaren hade sannolikt haft att utföra detta smutsiga hantverk åt den rike mannen.
Och nu lagt undan en del till sig själv och blivit påkommen.

Det finns däremot inget i liknelsen som talar för att förvaltaren stoppar förtjänsten i egen ficka när han sen skriver ned skuldbrevens värde för låntagarna. Jesu poäng är inte heller det. Förvaltaren vill istället kunna lita på välgörenhet och vänskap när han snart kommer stå där utblottad utan arbete. Tjänst och gentjänst.

Så förvaltaren skriver ner skulderna rejält, ja det är sannerligen inga småsummor det handlar om. Men han ger igen på den rike mannen bekostnad. Den rike mannen kan ju inte komma åt honom då den höga ränta han skulle ta ut i grunden är olaglig.

Jesus lyfter nu fram den ohederliga förvaltarens uppfinningsrikedom, självständighet och mod. Utan att bryta mot lagen i formell mening åstadkommer han skuldlättnader för andra, som han i förlängningen kommer få ta del av i namn av dessa människor tacksamhet och glädje.

Vi är ofta i situationer där vi kan se mellan fingrarna, inte kräva ut allt, vara hyggliga mot varann. Jag vet en man som jobbade på en bilprovning, som då det var ett småfel, en lampa med dålig kontakt eller liknande tog sig tid att laga det trasiga istället för att kräva ombesiktning. Det tog inte många minuter att spruta lite M 56 på den oxiderade kontakten. Ingen krävde det av honom men handlingen spred ringar på vattnet, glädje, och kom i slutändan inte sällan bilprovaren till del i andra sammanhang. Gott bemöts oftast med gott. Tjänster och gentjänster.

Att tjäna både Gud och mammon är dock en omöjlighet eftersom dessa båda herrar utgår ifrån så olika lojaliteter. Mammon kan aldrig gå med på att din nästa sätts först, för mammon är det vinsten eller tillväxten som prisas. Egennyttan.

Jesus efterlyser en medvetenhet hos oss att saker ser annorlunda ut i Guds rike och att Gud ser till annat än denna världs måttstock och regelverk.

Guds rike handlar inte om prestation, trohet mot Gud visar sig i att vi ger till vår nästa utan förväntan på återgäldande.
Vi är inte förbjudna att använda denna världs system.
Vi kan med hjälp av pengar och kunnande överbrygga gemensamma gränsdragningar som de mellan rika och fattiga och i praktiken genomföra en omfördelningar av resurser.

Jesu huvudbudskap till oss känner vi genom Luther: Till Gud kommer vi av nåd, inget annat. Gud är kärlek och Gud förlåter oss.

Men det gör samtidigt skillnad hur vi beter oss mot våra medmänniskor. Nåden från Gud, när den slår rot i oss, vill, likt ett frö, växa och bli manifesterad och den manifestationen heter nästankärlek och omtanke och ett sunt förvaltarskap av det Gud gett och ger oss. Dessa kvaliteter av omsorg och omtanke kommer från Gud, är en effekt av att vi är mottagna och sedda och älskade.

Vi ger vidare Guds kärlek, och förväntas vara Guds händer i skapelsen. Detta är att vara en kristen. Och oavsett vem vi är eller vad vi gör så har vi alla möjlighet att nu göra skillnad. Ibland kanske bara genom ett genuint leende till någon av alla de flyktingar som sökt sin tillfälliga eller mer långvariga hemvist i Torsby och daglediga nu vandrar omkring.