När Marta vänder sig till Jesus för att han ska förebrå Maria måste vi ha det i åtanke att syskonen Lasarus, Marta och Maria är nära vänner med Jesus. De umgås.  Och Jesus har bott i deras hus i Betania, strax utanför Jerusalem, många gånger.  De kom också att vara med om dramatiska händelser tillsammans, inte minst då Lasarus blev sjuk och dog och hade varit död i fyra dar innan Jesus möter systrarna och deras vänner, alla gråter och är förtvivlade. Det står nu skildrat i Johannesevangeliet att även Jesus föll i tårar. Och så ber han dem ta bort stenen från graven, folk skakar på huvudet. Jesus ropar: ”Lasaros kom ut!” Och Lasarus kommer ut ur graven, som var i en grotta. Tiden står nu fullständigt stilla. Vi har svårt at tro det men de som var där; för dem var det uppenbart vem Jesus är. Men detta var uppenbart för Marta redan då hon sprang för att hämta Jesus. Hon är förtvivlad, Lasarus är död. Jesus säger till henne; Jag är uppståndelsen och livet och Marta svarade Ja Herre, jag tror att du är Messias.

Det här är viktigt tänker jag. I den trosbekännelse Marta nu utropar öppnas indirekt himlens portar.  När vi ser Jesus för den han är och Marta är nu en av de första som faktiskt gör det; så rämnar tillvarons ramar – allt blir möjligt. Texten i Lukasevangeliet 10:38-42, där Marta ber Jesus tillrättavisa Maria;  är således ett brottstycke ur en situation där Jesus bygger kyrka, han är bland människor som på djupet betyder någonting för honom, bland nära vänner. Urkyrkan skapas på ett vis som är helt otidsenligt och Jesus ger kvinnor plats och utrymme på ett sätt som helt stred mot den gängse ordningen. När Marta så ber att Jesus ska tillrättavisa Maria och sättet Jesus nu responderar på denna vink så kan detta mycket väl ses i perspektivet att här råder en vänskaplig frankhet som bara kan äga rum bland vänner som känner och respekterar varandra. Jesus är en modern man, han visste att inget sköter sig själv, han är ingen drömmare – tvärtom – hur skulle han annars kunnat åstadkomma det han åstadkommer?  Han vet att det sammanhang han är mitt i är beroende av många praktiska göromål. Men just då kan vi anta så är de inbegripna i någonting så viktigt att det praktiska borde stå tillbaka en stund, i vart fall för Maria. Nu ska vi ha i åtanke att Marta visste före uppväckande av Lasarus att Jesus var Messias, kanske var det så att för Maria blev detta helt uppenbart först i den stund Lasarus återuppväcktes. Vi vet hur tagen Maria blev, hur hon införskaffar balsam och gråtande smörjer Jesus fötter. Jesus vet att Marta vet vem han är.  Kanske börjar Maria just i denna stund inse detta oerhörda: Att Jesus är Messias. En insikt som ju kommer till lärjungarna allt eftersom. Och när den drabbar dem – förändrar dem. Inifrån. Och samma förändring är vi inbjudna till då vi öppnar oss för det oerhörda att Gud stiger in i skapelsen i Jesus och det löfte Gud har med sig till oss – att aldrig aldrig överge oss, alltid alltid finnas vid vår sida –  den insikten förändrar oss i vårt innersta; när vi inser det som Marta och Maria och Petrus och Johannes och de före oss insett. Och vi kan nu likt Paulus i Filipperbrevet konstatera att bara har man sitt fokus på Jesus så erfar man en närhet och ett beskydd som är reellt; om man har fokus på det viktigaste. Relationen som bär. Jesus Kristus, då kan man härda ut det mesta.

Vissheten att vara buren.

Vilken trygghet detta ger.

Även när livet är svårt.

Paulus skrev till församlingen i Filippi från en tvåårig husarrest i Rom. Avskuren det mesta, för sin tros skull. Han skriver och tackar för gåvorna och hälsningen. I en tid så olik vår. Paulus är till exempel i mångt beroende av dagsljuset, inga bilar finns, Iphones eller för den delen Internet. Han lever i en tid där man skriver på läderhudar och pergament, sakta, ord för ord. Kanske beror den upplevelse av tidsbrist så många av oss idag upplever att vi befinner oss i en tid där vi har att hantera så mycket information, inte bara om allt i vår närhet utan från hela stora världen. Allt flödar mot oss. Genom radio, tidningar, teve, data. Ja det finns de som gjort beräkningar att vi idag bara på någon dag översköljs av mer information än en människa under Paulus tid gjorde under hela sitt liv. Men kanske har känslan av tidsbrist ytterligare en dimension, att våra ideal förändrats.  Vi matas i vår del av Världen av så många bilder av det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den perfekta karriären. Listan kan göras lång och lyckade exempel flödar i våra tidnings- och tevetablåer och genom reklamen. Ofta förstärkta av alla lyckade ögonblick vi delar med varann på sociala medier, som Facebook och Instagram. Allting kan ju bli så bra, så fint, så perfekt. Det finns en risk här att man springer ifrån sig själv, till en del. För lika mycket som vi matas med föreställningar om det perfekta livet – lika lite matas vi med uppmaningen att ta till vara det inre livet.  Att lyssna inåt. Nej det är snarare tvärtom. När det inre livet ger sig till känna i form av en trött och värkande kropp, ett sinne som får allt svårare att se livet ljust, då är ofta generallösningen olika former av medikamenter som dämpar dessa varningssignaler att livet går för fort. Och det blir nu lite som att tejpa över varningssignalerna på bilens instrumentbräda som tänts med svart eltejp istället än att boka tid på servicen och åtgärda problemen.

Kanske är det så att vi tillsammans borde utbrista i en otillräcklighetens lov, en bristernas och alla ouppfyllda måls lov? Att våga lämna våra fasader. Bli mer öppna om hur livet är. Hur svårt allt ofta är att få gå ihop. Och våga finnas där. Tillsammans.

För vad är riskerar vi annars – i förhållande till varann och inte minst våra riktigt nära och viktiga relationer – att vi inte ser varandra: Din fru är ledsen men du märker det inte, din man antyder att han bär en gnagande oro men ni ger er inte tid att prata om den, ditt barn drar sig undan och du missar hennes ansatser att berätta något viktigt, du går ut i naturen men upptäcker i bästa fall först efter en lång tid hur vackert fåglarna sjunger, att nya blommor kommit upp – tankarna var ju någon annanstans, surrade och malde om hur allt borde vara.

Något som i regel får oss att stanna till och öppna upp oss för varandra är den oväntade krisen. När någon nära dör, när man drabbas av en allvarlig sjukdom, då ett allvarligt tillbud är på väg att hända på vägen, en älg rusade ut framför mig, men det gick att gira undan i sista stund. Varpå vi får kortare eller längre perioder av klarsyn, av andra livsproportioner än de vi hade nyss. Och vi översköljs nu av värden och prioriteringar vi borde göra, istället för att jaga fram. Samtidigt är det sannolikt livets mening att vi i mångt ska vara i farten. Ja kanske är det så enkelt som Sigmund Freud uttryckte det då han definierade psykisk hälsa – att psykisk hälsa äger den som förmår såväl älska som arbeta. Och detta livsperspektiv är en del i det judiskt- kristna tänkandet: Vi ska arbeta, tjäna vår nästa och vara en del i ett större sammanhang. Älska och arbeta.

Samtidigt går livsbalansen lätt överstyr. Ibland för att tillvaron faktiskt tvingar oss till det, sjukdom, funktionsnedsättningar, arbetslöshet, ålderdom. Vi har inget val. Ibland för att vi har satt för snäva mål. Vi kan helt enkelt inte alltid vara på topp. Livscyklerna är en del av livet. Tampas jag med svårigheter i ett område i mitt liv kan inte de andra områdena förbli opåverkade. Livet har i sig en naturlig en ebb och flod. En in- och utandning. Behovet att vara social och i farten bör uppvägas av det minst lika viktiga behovet att ibland slå ner på takten och ”bara va”.

Paulus skriver i Filipperbrevet kapitel fyra att han vant sig vid att leva på lite, vara nöjd med att ha sitt fokus på det viktigaste. Jesus. Att den relationen bär. I livets in och utandning, ebb och flod, överflöd eller fattigdom. Hur ska vi som samlas kring evangeliet och nattvarden föra dessa tröstens ord och trygga erfarenheter vidare ut i våra vardagssammanhang?  Hur ska vi översätta dem in i våra liv?  Ja kanske finns budskapet i Jesu ord i Betania; vi gör oss så mycket bekymmer och oroar oss för så mycket fast bara en sak behövs. Och det är insikten att Jesus är Messias, Guds son – för där – i den insikten inser vi att vi aldrig är ensamma, alltid burna, tillsammans i en trosgemenskap som har förutsättningar att stå emot alla former av svårigheter. Bara vi vågar vara öppna mot varandra, ta varningssignalerna på allvar, söka svar när frågor ställs, aldrig sopa väsentligheter under mattan utan ta tag i allt, även det obehagliga. Alltid med det för ögonen att vi söker skilja sak och person. För där, i sanningssökandet, finns välkomnandet av den helige ande Jesu sänt mot oss – och där kan förnyelse och det äkta slå rot. Det som bär. Det som fick Marta att utbrista till Jesus vem han var. För hon förstod av sättet hon påverkades att här var det ett möte med essensen bak det levande och älskande det handlade om – Gud. Och Gud vill ha med oss att göra.

Tack Herre att du kallar oss vid namn, även då vi inte alltid förstår att så är fallet. Tack för att du lotsar oss, sakta men säkert, in i det väsentliga, in mot hjärtpunkten i livet – in mot dig. Hjälp oss att vara ärliga, lämna gamla hållningar bakom oss och gå in den nya och fria gemenskap du kallar oss in i.

Det finns en berättelse om en man som råkar ut för en olycka, så allvarlig att han dör. I själva dödsögonblicket erfar mannen att han lämnar sin kropp och befinner sig plötsligt på en äng. Där står nu en gestalt och väntar på honom. Denne skyler sitt ansikte bak ett stycke tyg. De närmar sig nu varandra och mannen som just dött inser gradvis att han står mitt emot Gud. ”Vad ödsligt här är” uttrycker mannen, ”var är alla andra?” ”Det finns inga andra” svarar Gud. ”Det finns bara Du och jag”. Mannen småler nu lite generat och ska till att börja berätta för Gud om alla människor han träffat och känt och om sådana som redan dött och nu borde finnas där hos Gud.Men Gud vidhåller vid sitt utlåtande. Det finns bara en människa. ”Det är faktiskt bara vi två i hela universum”. Till sist inser mannen att…

Ja berättelsen har förstås funktionen att vara en ”igångsättare” till tanken att vi alla hör ihop.  Att mänskligheten nu är en.

En tanke som förstås är lätt när vi tänker på någon vi har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men en tanke som är så mycket svårare när det handlar om någon som står långt ifrån en själv, har åsikter och ett sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det kanske om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg.

Den stridbare befrielseteologen och biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, som f.ö. skrev dikten:

   Herre förbarma dig och se med särskild ömhet
   till dessa personer som är så väldigt logiska,
   så väldigt praktiska, så väldigt realistiska
   att de blir irriterade över att man kan tro på en blå liten häst.

besökte en dag ett fängelse.

Det berättas att Dom Hélder Câmara nu ville hälsa på alla i fängelset. När det var gjort frågade han direktören om han fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, han biskopen. Då insisterade Dom Hélder Câmara at få träffa även denna intern, som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.

Det sägs att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, hade sett fången rakt in i ögonen och sagt:

Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.

Vad menade Dom Hélder Câmara?

Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.

Krigets psykologi vittnar många om är just en sådan process som tar bort vår mänsklighet. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats så kopplas reptilhjärnan in. Och man gör saker man annars inte allt skulle ha gjort. Det lär vara fler soldater i den amerikanska armen som efter hemkomsten från kriget i Irak som nu tagit sitt liv än de som gick bort under själva kriget i sig. Man kan ana att skillnaden mellan den man blev och gjorde till den man är och vill vara blev för stor. Liksom konstatera att det måste finnas en väldig brist på professionellt stöd för dessa soldater.

Jag har arbetat 15 år i psykiatrin. Jag är utbildad skötare och kom att arbeta på sådana avdelningar som ansågs tunga, där många av de patienter som fanns på dessa avdelningar ansågs farliga, dörrarna var låsta och hade pansarglas, det förekom tvångsåtgärder, patienter lades i sängbälte, de kunde bli tvångsmedicinerade. Inte sällan kom polisen in med människor direkt från gatan. Psykosavdelningen på Långbro sjukhus arbetade jag på, sen motsvarande avdelningar på St Görans sjukhus och Huddinge sjukhus. På Huddinge sjukhus kallades avdelningen för PIVA; Psykiatrisk intensivvård. Ett märkligt begrepp kan jag tycka. Men det begreppet används tydligen fortfarande, bland annat i Karlstad.

Såhär i efterhand kan jag se att dessa år varit oerhört lärorika. Inte minst vad gäller erfarenheten i att bemöta sin nästa med respekt. Det är nämligen som så att människor som gått sönder i själen är oerhört känsliga för äkta respektive spelad respekt. De kan ”scanna av” och hittar blixtsnabbt igenom den fasad som inte är ett med sitt ord. Om man i skötarrollen lär sig att bottna i respekt, att respekten nu inte är en påklistrad fasad utan en genuin hållning, då blev också jobbet så mycket enklare och roligare och inte minst tryggare. Det sistnämnda var för mig en stark motivationsfaktor att lära mig genuin respekt. Det uppstår nämligen aldrig hot och våld där det finns en genuin respekt.

Det kan tyckas självklart, visst bemöter man väl sin nästa med respekt. Det gör ju alla.

Men nja. Det är också lätt att gömma sig bakom en roll. Vi och dom. Friskt och sjukt. Normalt och galet. Att distansera sig från den ohyggliga smärta som är fallet, när själen lider. Kanske med hjälp av ett visst mått av ignorans och ironi, olika former, om än i det fördolda och lite sådär indirekt – av härskarbeteenden. Vi vet att detta inte är ovanligt. För vad slipper man tänka på då, konfronteras med? Jo man slipper tänka tanken att det kunde vara jag själv som var där, med en själ som just då gått sönder, är i behov av vård. Utsatt och liten, förvirrad och mycket osammanhängande.

Vi har alla så lätt att hålla ifrån oss de av oss som på olika vis lider och är i en beroendesituation och där vår medmänsklighet nu verkligen behövs. Och vi har så lätt att rationalisera ett sådant beteende. Försvara det. Men förr eller senare kommer sanningen ifatt oss, att vi är alla är beroende av varandra,  att vi hör ihop. Kanske har vi då blivit riktigt gamla och bortglömda och ensamma och helt avklädda allt sådant som hörde livet till, för att den insikten nu ska komma mot oss – likt en pansarvagn.

Eller kanske måste vi, likt berättelsen om mannen som förolyckades behöva stå ansikte mot ansikte med Gud på en ödslig äng för att inse att mänskligheten faktiskt är en.

Det åren i psykiatrin lärde mig är att hur förvirrad och osammanhängande än en människa är, hur irrationell och kanske till och med fientlig, så finns där alltid en Jagets ö som är närvarande och har överblick och koll på det som sker; om än inte kontroll.

Kunde man skapa kontakt med denna Jagets ö, detta själv, och det gick nästan alltid om man hade den avsikten; då gick det alltid att kommunicera genom alla dimmor, vanföreställningar och konstiga associationer. En hand möter en hand. Intentionen att mötas var starkare än kraften som höll oss isär.

Och såhär här i efterhand är jag så tacksam för alla dessa möten och allt vad de lärde mig om mänsklig värdighet och sannhet.

Att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.

Elisabeth Kübler Ross var en läkare som arbetade med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede och hon var banbrytande i att sprida insikten att även döende patienter har rätt till en god vård och ett gott bemötande. Det perspektivet var inte så självklart för 20-30 år sen då hon var verksam, som det är idag. Och det var bland annat just Elisabeth Kübler Ross som bidrog till denna insikt. Elisabeth Kübler Ross var även engagerad i frågan om Aids, som då hon var aktiv det inte fanns några bromsmediciner mot.

Särskilt ömmade hon för de barn som fötts Hiv-smittade då modern varit HIV-smittad, barn som övergetts av sin mor. Ofta var detta barn till missbrukande föräldrar. Ingen vill nu adoptera dessa barn, dels hade de ju en sjukdom alla var livrädda för, dels skulle de ju snart dö i AIDS.

Men Elisabeth Kübler Ross lyckades vända på perspektivet och nu hitta adoptivföräldrar – hon fick människor att inse att ingen skulle kunna, som detta lilla värnlösa barn, få dem att växa så mycket i kärlek och empati som de som med sin tid, sin omsorg och sitt hjärta skulle ge dessa barn ett värdigt liv; även om detta liv inte blev längre än två – tre år och kantades av ständiga infektioner och en plågsam så plågsam död.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta. Där finns empatins källa.

Någon som levde i den andan det var Jesus. Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där byggde han det som blev urkyrkans församling. Inte i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma.

Vad har vi att lära av det?

Vad ska vi dra för konsekvenser av det nu när vi som kyrka funderar på hur vi bäst använder våra resurser och vår tid? Kanske finns svaret i allt vi gör måste utgå från diakonin; från tjänsten gentemot mot vår nästa.

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Amen