Att komma till tro. Inte sällan genom att först vara en sökare, livet måste vara något mer. Och så beröras mer och mer av Jesus och Jesu undervisning. Att erfara att något händer i mig. Ofta successivt. Och så att vilja vara nära detta budskap, detta flöde. Det är, som Jesus beskriver, som att finna en dyrbar pärla. Man släpper den ogärna. Man vill förvärva den. Äga den. Tron väcker liksom ett begär.

Skatten och pärlan är metaforer, en bild av något värdefullt. En liknande metafor skulle en diamant kunna vara. Tron som en diamant.  Det som är särskilt spännande med metaforen diamant är att när de olika prismorna slipats, då man har diamanten i sin hand, kanske gärna med någon form av förstorningsglas och en stark lampa, så framträder diamantens form och struktur så olika beroende på vinkel och vilken prisma som är i fokus.

Någon sa att sanningen är som en diamant; den är densamma men utifrån olika människor uppfattningar och perspektiv så har den så många olika vinklingar.  Och precis så är det med den kristna tron. Vänner i den ortodoxa kyrkan närmar sig det kristna från en vinkel, dvs. sitt sammanhang och en särskild förhistoria och vänner från pingstkyrkan, eller katolska kyrkan likaså. Vi i den protestantiska delen av kristenheten gör det utifrån vår särskilda förhistoria där reformatorn Martin Luther är av ytterst stor vikt.

På så vis kan man också likna kristenheten likt ett träd, ett träd med många grenar. Det nu diamanten och trädet som liknelser beträffar har gemensamt är att trädet utgör en helhet, diamanten likaså. En helhet där delarna utgör helheten. I nattvarden säger vi vid brödsbrytelsen: Så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd. I de olika kristna traditionerna betraktas dessa olikheter antingen som ett besvärande faktum eller som en tillgång. Vissa drömmer om en enad världsvid kyrka andra menar att den sanna kyrkan skär igenom alla samfunds- och konfessionsgränser och består av de som i ord och handling funnit trons pärla.

Den här splittringen tycks Jesus ha varit väl medveten om; att den synliga kyrkan skulle bestå såväl av dem som funnit pärlan som de som inte gjort det.  Vi kan kanske dra den slutsatsen inte minst ur följande ord ur hans bergspredikan:  På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och det är kanske inte för inte som Martin Luthers nära medarbetare Philipp Melanchthon skriver i Augsburgska bekännelsens apologi följande ord:  kyrkan i vidare bemärkelse omfattar både gudfruktiga och ogudaktiga, likaså, att de ogudaktiga blott till namnet, men ej i realiteten tillhöra kyrkan, men att de gudfruktiga göra det både till namnet och i verkligheten. Philipp Melanchthon skriver om ”det sanna gudsfolket, pånyttfött genom den helige Ande” och menar på att detta ”är något annat än blott iakttagandet av vissa gudstjänstbruk och ceremonier”.

Att hitta trons pärla. En skatt.                                                                                                                                                         I dagens evangelietext  gör upphittaren allt för att äga skatten och pärlan.  Och många som kommer till tro förklarar att något i djupet hänt med dem. Man vill inte vara utan det som sker. Tron är det värdefullaste som finns.

Jag träffade en gång en man på som arbetade på ett pappersbruk. Han berättade för mig att han nu hade varit fackligt aktiv i många år. Och varit en erkänt tuff förhandlare. Och så träffade han en tjej som trodde på Gud. Han tyckte det var konstigt och fel att tro på Gud men tjejen var ju söt och han var förälskad, så varför inte. Han började att följa med henne till kyrkan, ta del av hennes tro.  Så´hände det märkliga att han sakta sakta kom till en egen tro och det han nu upplevde, som en konsekvens av denna tro, var att han plötsligt fick ett stort motstånd att använda sig av de tjuvknep och taktiska grepp han använt som förhandlare. Han kunde inte längre inte småljuga, glida på sanningen, vara lika bufflig som förut. Det här gjorde den facklige mannen på bruket först till en sämre förhandlare men enligt honom själv till en betydligt rikare människa. Han var ju inte längre så arg, så missnöjd. Han var fylldes istället successivt med en tillit och glädje istället. Ett intresse för sin nästa han tidigare inte haft. Förut hade han mest tänkt på sin egen bekvämlighet. Så småningom, berättade mannen, så småningom lyckades han också hitta ett nytt sätt att vara fackligt aktiv och förhandlare på. Och det märkliga var, berättade mannen, att ärligheten som förhandlingsmetod nu var bra mycket bättre metod än oärligheten. De rena greppen bet bättre än de orena. ”Förr använde jag själv tjuvgrepp”, sa mannen, ”men nu när är jag ärlig – då blir jag ärligt bemött tillbaka”. Jag tycker det mannen berättade är så tankeväckande. Att tron kan stöpa om oss inifrån. Jag tänker samtidigt att allt det där vet vi ju, innerst inne. Och många upplever det säkert som en smula skrämmande. Kanske är det rent av så att insikten att en växande tro gör att jag får ett annat fokus i mitt liv gör att många skakar av sig trons kall?  För vi inser ju att relationen med det eviga gör något med mig.  Det kanske inte märks så mycket på ytan att jag svarat an på det som berör mig, kallar mig vid namn, men det tar sig uttryck i att jag nu har en längtan i mig jag inte kan bortse ifrån. En längtan som vill driva mig framåt mot sannare värden och ett sannare liv och som vill att jag lämnar sådant som inte längre är hållbart, ja sådant inte längre är centrum i mitt liv.                                                                                                                 Gud vill att vi möter världen vapenlösa, avskalade det som skymmer, skränar och håller ifrån.                                                                                                                                    Som ligger emellan.                                                                                                            Och då är det inte alltid så att vi finner att vårt yrke, våra relationer, våra liv är befriade från sådant som vi behöver ändra på, kanske lämna.  Och sådant här gör ont, ja det gör ofta ont då knoppar brista, men är ofta helt nödvändigt. Ibland måste man helt enkelt följa trons längtan, sin hjärtas röst för det är den som leder mig fram. Till det nya. Och då kan det bli som i dagens episteltext att man erfar att man måste lyda Gud mer än människor.  Och den här lydnaden är ur ett lutherskt perspektiv att söka leva i bön och gemenskap; ett liv där det märks, i praktiken, att man successivt funnit trons pärla. Och här har gudstjänstens gemenskap en befrämjande funktion, den är ämnad att ge denna tro, detta sökande kraft och styrka.                                                                                                          I en evangelisk luthersk kyrka, som vår, är vi alla jämställda, vi är alla kallade att leva i det allmänna prästadömet. Ingen människa står mellan mig och Gud. Det har Jesus sett till, han banade vägen. Vi är jämlikar.

Det finns nu människor som inte lever som de lär. Vi ser det inom näringslivet, politiken, fackföreningsrörelsen och dessvärre också i kyrkan.  Ibland blir kontrasterna mellan det man utger sig för att vara och det man än oerhört stora. Jag tänker på polischefen som samtidigt som han föreläste om att jämställdhet och att förebygga kvinnovåld genomförde grova övergrepp på unga kvinnor.  Och jag tänker på den pedofilskandal som skakar den katolska kyrkan där det inte bara är en utan flera präster och biskopar som skadat barn och ungdomar för resten av sina liv. Alltmedan man sagt rätt saker, gjort rätt saker och varit flitiga gudstjänstledare och satt de religiösa ceremonierna högt och sant.

Någon sa att det tillhör att bli vuxen att inse att människor ofta inte är vad de utger sig för att vara. Och det gäller förstås oss alla, vi har alla blottor och svagheter.                             Det som utmärker den som har funnit trons pärla är inte felfriheten i sig utan att man försöker stå för sina misstag och vill gottgöra och söka försoning.

Ord. Många är så duktiga på ord. Men ord kan vara som ormen Kaa i Djungelboken, de kan hypnotisera oss, glömma vårt uppsåt och kallelse och fördunkla vårt omdöme. Därför ska vi också syna våra egna och vår nästas handlingar. Och då kanske främst de handlingar som vi tror sker i det tysta, där ingen annan tycks se. Där finns ofta blottorna. Där finns ledtrådarna. Där finns sanningen om såväl mig själv, min nästa som vårt samhälle.  Det är inte för inte som Jesus säger i Johannes 8:32 att Sanningen ska göra oss fria.  Och det var just Jesus förmåga att vara sann som var så oerhört provocerade för prästerna och de skriftlärda på Jesus tid; de som ville bli respekterade och beundrade för sin person snarare än att tjäna och leva för medmänniskan .

Därför ville de tysta honom. Därför trodde de att de skulle kunna tysta honom genom det ultimata straffet; döden. Men Jesus log mot dem och sa, det hörde vi bland annat förra söndagen då fariséerna sa: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.”  Jesus svarade glatt: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Och detta rop vet vi nu stiger genom döden, genom lögnen och vill här och nu beröra var och en av oss.

Det tillhör att bli vuxen som människa; vuxen i själen, att våga se sprickor i människors fasader. Att inte blunda för dem. Ja jag är helt övertygad att det fanns människor i kapten Klännings närhet, ja han kallades ju så polischefen som förgrep sig på de unga kvinnorna, att här var det något som felade högst betänkligt. Men man valde att bortse från de inre signalerna. Inte ta dem på allvar. Samma med dem som på olika vis har funnits i närheten av de katolska präst- och biskopspedofilerna. Det måste ha funnits massor av människor genom åren, och nu pratar jag inte bara om de våldtagna barnen, utan andra, som husmödrar, städpersonal, föräldrar, vaktmästare som nu verkligen erfarit att här; här är det något som verkligen inte stämmer. Men man valde att kasta av sig den begynnande insikten. Kanske för att vi ofta förbländas av såväl polischefsuniformer som prästerliga skrudar?

Trons pärla innebär således också ett vuxenblivande. Att våga se verkligheten i vitögat och i praktiken verka för det goda hand i hand med vår mästare Jesus Kristus. Att välja den trons gemenskap som ger frukt.

På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Tack Jesus att du kallar oss alla vid namn. Gör oss mottagliga och öppna. Gör oss villiga. Hjälp oss att se diskrepanserna i världen och ändå leva i din glädje. Vägled oss till den tro som bär och är en realitet inte bara för mig utan även för min nästa. Amen.

Världen brinner. Inte överallt men på så många ställen. Men inte här. Vi har vår mat, vår fred, vårt vatten, vår vardag. För många människor skulle bara en bråkdel av det vi dagligen tar för givet vara rena himmelriket.

Tacksamhet blir i det perspektivet, för oss, en inre upplevelse som vi behöver påminna varandra att öppna upp oss för. För ibland tarvas mental träning för att erfara tacksamhet för just sådant vi annars tar för givet; tacksamheten för vardagens lugna lunk, för att allt löper på som det förväntas. Att vi är där vi är, nära varann, för varann. Inte på flykt. Inga kanoner i bakgrunden eller larm om farlig smitta eller svält.

Tacksamhet och förnöjsamhet är två dygder som många av de vinstinriktade krafterna i västvärlden söker underminera. Detta då nu mycket konsumtion bygger på att vi är frustrerade och vill köpa en annan och bättre lösning. Varesig det är en resa, ett par nya boots, ett nytt kök eller ny bil. Dessa inköp ska så ske efter att vi intalats att det vi har eller är inte är tillräckligt bra. Samtidigt som det som vi har eller är, men dristats uppleva som inte tillräckligt bra, sannolikt vore rena himmelriket för så många människor på vår sargade Jord.

Vi skulle behöva problematisera det här, fundera på vad hetsen efter de ultimata livsbetingelserna riskerar att ha för konsekvenser för oss och vad ett hyllande av förnöjsamheten, glädjen i det lilla skulle ha för konsekvenser. Vilken vardag, vilket samhälle, vilka värderingar skulle detta ge om vi valde förnöjsamheten, tacksamheten? Och hur kan vi bättre uppmuntra varandra att hysa tacksamhet i det lilla, för varann, för vardagens lugna lunk? Sannolikt börjar det med en själv. Att jag själv måste vässa mitt tänkande. För vad följer ett tänkande, med en sund känsla för proportioner och perspektiv, jo ofta andra känslor än frustration och missnöjdhet. Tacksamhet och glädje rentav?  För så är det:  Tanken kommer först, sen känslan.

Sen är det förstås så att många gånger är man frustrerad och missnöjd över betingelser man ska försöka ändra, som är oschysta. Men det jag försöker sätta fingret på det är att det också är lätt att fastna i en känsla av missnöjdhet som det egentligen inte finns någon större anledning till. Missnöjdheten och frånvaron av tacksamhet och förnöjsamhet har mer kommit att bli en dålig vana som inte bara dränerar dig själv på glädje och spontanitet utan även påverkar din omgivning negativt.

Det är så vackert i Sverige just nu, löven är höstfärgade, vi har haft en så varm sommar och vacker höst. Snart fylls våra skogar här i norra Värmland av jägare från när och fjärran. Ofta har de där stunderna på älgpassen det med sig att man börjar fundera på livet. Och många jägare jag mött vittnar just om detta, glädjen att i det enkla mötas, språkas vid, koppla av. Kring elden och kaffet ute i Guds fria natur.  Den här tiden och inte minst den här söndagen, Tacksägelsedagen, innebär även av hävd att vi på våra breddgrader sänder en tacksamhetens bön till Gud vår skapare för allt gott och näringsrikt jorden gett oss under sådd, växt och nyligen skörd. Att förråden är fylld. I vardagens lugna lunk.

Den glädje och tacksamhet vi kan ta del i söndagens epistel- och evangelietext den kretsar kring Jesus. Glädjen i att komma till tro och gemenskap. Ta del av frukterna av Jesu tjänande, hans helande och undervisning.

De skriftlärda säger till Jesus att han ska tysta de som hyllar honom så högljutt. Jesus ler och säger att om de tystnar som kommer stenarna att ropa. Glädjen och tacksamheten går inte att stänga ute, stänga av. Kärleken flödar som ett källsprång med väldig kraft; allt det nya, allt det starka, det fria och underbara.

Jag har haft förmånen att sista året förrätta ovanligt många dop. Tillsammans står vi och ber Gud om beskydd och befrielse från det onda. Vi ber om välsignelse och närvaro. Ofta ser jag framför mig att när dessa böner; denna handling utförs att det kommer ett vitt sken, som ett osynligt moln, och omsluter hela situationen, barnet. Ty dopet är på allvar, bönen om befrielse, om närhet, om kärlekens beskydd är på riktigt. Bär genom tiden som en bro, beskyddad, bevakad, säker.

Vi behöver dessa broar i denna vår oroliga tid. Och de finns här runt om oss, överallt. Men de växer ofta mossa på dem, sly och grenar och vi pratar inte om dom, tar dom inte på allvar, vet ibland inte ens att de byggts, för oss, för våra namns skull. Och den glömskan är livsfarlig för när nu nedbrytningens vindar blåser i Världen så bär dessa broar över sådana tider, förbinder oss med det heliga, det ljus och det anrop och den hand som sträcktes mot oss, då vattnet utgöts över våra huvuden och de i vår närhet löd den befallning Jesus gav dem, gett oss: Gå ut och döp dem, i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.

De här broarna mellan oss och det heliga, dessa fredade bryggor av ljus är också transportsträckor för det Jesus benämnde som Hjälparen. Den del av Gud som verkar som en agent; en befriare, en låsöppnare.  Den del av Gud som aktivt vill få oss att se och känna och uppleva vårt barnaskap hos Gud. Ta emot den glädje och tacksamhet och inte minst empati och känsla för varandra som är en följd av en levande kristen tro. I förlängningen så leder detta till en större insikt om andras lidande och vårt gemensamma ansvar att lindra detta lidande. Frustrationen över att vi inte lever det ultimata livet, inte har det eller det eller det grannen har hindrar oss då inte längre utan tacksamheten och glädjen sitter nu istället på förarplatsen i våra liv. Nu kan inget hindra oss längre att se den tiggande romen i ögonen. Vi kan inte längre blunda för situationen på flyktingförläggningarna. Vi ser lidandet och utsattheten i ögonen, torftigheten och lidandet. Och ser så på vår tillvaro och våra medmänniskor som Jesus avsåg med att komma till oss som vår befriare. Jesus visade oss att det går inte att leva ett helt liv och blunda för nästan. Vill jag bli hel måste jag öppna mig för min nästas behov, även om min nästa psykologiskt tycks vara långt ifrån mig själv, kanske lever ett helt annat liv, beter sig märkligt, pratar ett annat språk.

Jesus gjorde ingen skillnad på nationalitet; friskt eller sjukt, fattig eller rik. Han fanns och finns för alla. Och är samma Jesus som nu manar oss att vandra i hans efterföljd och med öppna händer möta de bland oss som sargade kommit till vårt land från till exempel Eritrea, Irak och Syrien.

Därför måste vi landa i insikten om förpliktelsen; tacksamhetens förpliktelse och nu börja handla. Bron i oss är förbunden med Den helige ande. Och Den helige anden bultar på vår dörr och vill nu fylla våra lemmar, våra händer och fötter till bristningsgränsen av empati. Till handling och kärlek. Och söka ge oss ett sinne just präglat av tacksamhet, fördragsamhet och glädje.

Så Herre, lär oss att vara förnöjsamma. Öppna. Glada. Leva i Ditt namn. Trots allt som händer i Världen. Lär oss att vara undantagen som blir regel – motsatsen som blir exemplet – de plogbilar som öppnar upp landet och skogen där alla överväxta broar finns mellan Dig och oss. Amen

När Jakob sover i öknen med en sten som huvudkudde möter han i drömmen Gud med sina änglar. Antagligen hade Jakob somnat orolig och sannolikt var han till en del fylld av ruelse, vad hade han gjort, roffat åt sig något som inte var hans och därtill ljugit för sin far.

Inget av detta hade inte hänt om det inte var för Rebecka, Jakobs mor.

Det var hon som uppmuntrade sin favoritson Jakob att han skulle få den magiska välsignelsen; ja uppdraget att leda folket istället för den som var utvald enligt regelverket; den äldste sonen Esau, Jakobs storebror. Han med sitt intresse och håg för jakt och natur och som med sina två hetitiska fruar Judit och Batsemat hade kommit att göra tillvaron så svår för såväl Rebecka som Isak. De var liksom satta på undantag. Det är inte alltid lätt med generationsboenden.

Därför bland annat satte nu Rebecka sitt hopp till Jakob. Han skulle lämna bygden och han skulle finna en kultiverad fru och han hade talangen och begåvningen att föra det andliga arvet vidare och bli en naturlig ledare. Det arv och uppdrag stamfadern Abraham fört vidare till sonen Isak och nu skulle vidare ytterligare en generation. Rebecka bryter in. Tänker självständigt. Banar väg. Bedrägligt beteende säger kanske någon då hon uppmuntrar sin son Jakob att utge sig för att vara Esau för den nu blinde och halvdöva fadern. Ja hon går så långt så att de slaktar två killingar och klär Jakobs armar och händer med skinnet. Detta då Esau var så luden. Och om Isak skulle vilja känna på honom, för att verkligen veta att det var han. Jakob säger till Rebecka – om far får veta detta drar jag förbannelse över mig istället för välsignelse. Rebecka muttrar att den förbannelsen får komma över mig min son.

Planen går i lås, Jakob får välsignelsen och Esau blir utan. Och Esau blir nu så förgrymmad att han vill döda sin bror. Därav Jakobs flykt och hans sömn i öknen.

Men så möter Jakob Guds röst i drömmen. Gud lovar nu Jakob att alltid stå honom bi.

Historien är märklig men det är som om det var förutbestämt att det var Jakob som skulle vara den som fick välsignelsen, uppdraget att leda det utvalda folkets öden vidare. Rebecka hade uppenbarligen handlat i enlighet med Guds vilja.

I drömmen lovar Gud att han ska se till att Jakob får en riklig avkomma, att landet ska bli hans. Detta är från 1 Mosebok kapitel 27.

I Uppenbarelseboken kapitel 12 berättas det om en kamp i himlen och hur den onde kastas ut ur himlen, då den onde gjort ett upprorsförsök. Ärkeängeln Mikael slänger ut upprorsmakaren ärkeängeln Lucifer och de han hade samlat under sig och de får sin tillfälliga hemvist på Jorden, där de nu avser att förföra och förvrida och villa bort. Under en begränsad tid. Fram till dess Jesus kommer åter och avslutar det ondas mandat.

Och i Johannesevangeliet kapitel 1 möter vi Natanael som lugnt sitter under ett fikonträd och filosoferar när Guds kallelse kommer till honom.

Filippos säger till Natanel: Vi har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna, det är Jesus, Josefs son från Nasaret. Natanael säger nu lite skeptiskt: Kan det komma något gott från Nasaret?

När Jesus får se Natanael komma säger han: Där är en sann israelit, en som är utan svek!  Natanael förstår att Jesus känner honom fast de inte har träffats förut. Han hade sett honom där under fikonträdet långt innan han kom. Natanael utbrister: Du är Guds son, du är Israels konung!

Detta är en av de starkaste bekännelser vi kan hitta i evangelierna.

Vi har en således en text ur gamla testamentet som handlar om ett löfte om beskydd, en episteltext som beskriver Jorden som en smältdegel för såväl gott som ont och en evangelietext där Natanael genast uppfattar vem Jesus är, trots hans inledande skepsis: Se Jesus är Guds son.

Om vi så utgår från dessa tre texters nyckelord kan vi bildligt översätta dem till en medeltida stad som Visby med sin ringmur kring sig.

För så har Gud skapat oss människor, vi har ett inneboende skydd mot det onda och en naturlig fallenhet för det goda. Vi har vårt samvete och vår känsla för varann, vår genuina mänsklighet. Detta kallas ibland för den naturliga lagen. Om än avtrubbad och fördunklad som en konsekvens av det vi benämner syndafallet. Den här naturliga lagen, den här symboliska ringmuren kring oss kan bli såväl högre som bredare som starkare genom dopet. I dopet ber vi Kristus om beskydd och befrielse från ondskans makt. Och det beskyddet är viktigt för oss eftersom vi vet,  inte minst av historien, hur ofta en stad som Visby och andra liknande städer anfallits. Och vi kan läsa ur Uppenbarelseboken att ur ett andligt perspektiv är Jorden en smältdegel för ont och gott,  att här härjar även den onde på vår Jord. Och den onde är inte vem som helst. Det är en före detta ärkeängel med en tredjedel av alla änglar i uppror mot Gud. Ett kraftfullt rövargäng helt enkelt som gläds i skadeglädje över varje människa som tappar sin tro och sitt hopp och som en följd av detta hamnar fel, går vilse. Som gläds då vi gräver ner oss i tankar, beteenden och känslor som distanserar oss istället för att bygga gemenskap.

Vi behöver således vår ringmur och vi behöver stärka den genom Jesus eftersom ondskan är en realitet.

En framgångsrik strategi för det onda är att sprida uppfattningen att ondskan inte finns utan bara beror på utanförskap och andra yttre faktorer.  Ondskan som en psykologisk realitet. Inte som en andlig. Men fråga de ungdomar som börjat med narkotika om det är deras erfarenhet – nej för vad gör ofta narkotikan, den slår upp en öppning i vår själsliga ringmur och in rusar nedbrytarna in. De som förstör framtidshoppet, livet, lusten. Inte sällan vittnar de som fastnat i ett narkotikamissbruk hur de kan erfara och till och med se demoniska väsen och hur dessa njuter av att bryta ner en människa.

Äsch tänker vi, hjärnan är berusad men vi lever i en tillvaro som har en andlig dimension kring oss. Och de som har möjligheten att se in i andra sidan vet detta.

Anden i glaset är till exempel en på ytan oskyldig lek men som sannolikt samlar till sig osaliga andar som kanske inget hellre vill än att slå in tvivel och rädsla bland oskyldiga barn och ungdomar.

Vi måste ha respekt för den andra sidan. Inte vara så naiva. Vi ska som Paulus säger pröva andarna.

En bra regel för att få vara i fred för det osaliga är att leva ett sunt liv, vara rädd om sin kropp och sitt psyke – då når aldrig dessa osunda krafter oss.  Ringmuren skyddar gott. Ja det är faktiskt så att den onde behöver en invitation, en inbjudan för att skada oss. Det behövs att vi självmant öppnar ringmuren och det kan bara göras inifrån, av oss själva.

Därför måste vi leva ett liv i ljuset. Och ljuset är Kristus. Har jag mitt fokus på Jesus så har han alltid sitt fokus på mig. Det är och ger en trygghet och beskydd som övergår allt annat. Och det vet det onda, det gitter inte ens försöka. Det är chanslöst, har inte en susning.

Därför hatar den onde Jesus. Därför vill han att vi inte ska ta Jesus på allvar. Därför produceras det tjogvis med böcker och filmer och föredrag där man söker ta udden av Jesus. Göra honom till alltifrån en som aldrig existerat till en som var en vanlig profet. Och en vanlig profet kan man ju knappast åkalla, tillbe, vilja vara när.

Men den närvaro, det beskydd och den gemenskap Jesus kallar oss till skär genom rummet och tiden och slår undan ondskans kraft och suggestiva lockelser i en handklapp. I en blink. I en enkel liten gest. Och är det löftet vi har att förhålla oss till, leva i.

För till oss kom han. Jesus. Buren av eoner av tid och ur alltings ursprung och begynnelse. Och tar oss dit. Till alltings fortsättning. Om vi vill.  Och han finns bredvid oss även fast det börjar kosta på – inte så mycket här – än – att tillbe honom som på andra ställen på vår Jord. Jag tänker idag särskilt på de våra kristna vänner i Syrien och i Irak.

Det raseri den onde har, och som vi kunde utläsa i Uppenbarelseboken var så starkt då han visste att hans tid var utmätt, detta raseri når nu sin kulmen. Vi lever i en tid då ondskan till synes triumferar. Men detta är bara en illusion.

Snart kommer vi få leva hand i hand med Jesus Kristus och ondskans närvaro och makt kommer då att minimeras till ett intet. Vi kan svårligen föreställa oss detta men detta är ett löfte. Och i bönen, i lovsången, i gudstjänstgemenskapen, nattvarden kan detta löfte greppa oss som en realitet – in i denna svåra och fördunklade tid.

Därför måste vi som kristna leva som vi lär. Därför måste vi som kristna vara den öppna gemenskap där vi respekterar och vill ta tillvara varandras olikheter, ser dem som en resurs. Därför måste vi leva i den öppenhet och glädje detta löfte ger oss. Inte ängslas. Inte slå den rätta tolkningen i huvudet på varandra. Utan vara ödmjuka som vår Herre kallar oss att vara ödmjuka. Och lekfulla.

Ty vi är kallade till att leva som ett förebud om den befrielse som är på ingång. Som kommer breda ut sig. Trots den ondska som idag blåser upp sig, bullrar så högt, gör så mycket ont.

Margareta Melin skrev:

Mikael, stark och snäll!
Du kämpar med oss,
Vi kämpar med dig, Mikael.

Så Herre ge oss modet att åkalla dig, viljan att leva i ditt namn, bygga broar av hopp och kärlek, vara dina händer i skapelsen, vara levande förebud om ditt rike.