Stefanos. Varför valde man honom som en ledare och talesperson i urkyrkan? Var det för hans skrudar? Var det för att han talade så retoriskt och välavvägt? Var det för hans sirlighet och elegans? Nej man valde honom för att han var full av tro och helig ande.         Vi vet alla vad detta innebär – egentligen. Vi känner igen det ödmjuka, det sant troende i oss och i andra. Lika mycket som de troende i Jerusalem i kristenhetens begynnelse kände igen det i Stefanos. Och de sant troende är desamma oavsett i vilken kristen kyrka vi är verksamma. Och om vi nu är lutheraner, pingstvänner, katoliker, baptister, metodister, anglikaner, ortodoxa så finns där denna spänning mellan de som på olika vis tror med munnen och inte med hjärtat och de som även tror med hjärtat. I en luthersk kyrka är detta inte konstigt – detta är något vi har att leva med – denna spänning är en del av livet. Men i en luthersk kyrka har vi också någonting unikt – det är detta att ingen står mellan dig och Gud. Vi är alla präster i det allmänna prästadömet. I den lutherska kyrkan är vi alla myndiga att själva avgöra och lyssna in och i bön gå framåt i tro. Inte så att kyrkan är överflödig utan den är ett stöd, en levande organism bestående av de troende i förening med Kristus. Men frälsningen – gudsrelationen – möjligheten att själv veta och förstå är vars och ens i förhållande till bibeln, bön, och ett regelbundet andakts- och gudstjänstliv. Det här ställer krav på oss att även våga att urskilja och lyssna på vår känsla i maggropen och söka uppnå de sammanhang, möten, samtal, handlingar, relationer i och utanför vår kyrka som precis som Stefanos präglas av en levande tro och helig ande. Hur yttrar sig detta – ja vi vet det eller hur – i en äkta och levande kristen gemenskap känner man sig aldrig undervärdig, man får aldrig känslan av att inte duga, vara fel, skamsen, rädd att inte tillhöra – utan man erfar en inkluderande värme där jag vet med mig att jag är välkommen; välkommen som den jag är och där jag aldrig ska behöva vänta mig en dolk i ryggen eller något sarkastiskt om mig som person. I en levande kristen församling söker man därtill bygga broar mellan olika ståndpunkter; respekterar varandras ståndpunkter och aktar sig noga för att så split. Man eftersträvar en anda att skilja sak och person – och hyser en naturlig respekt för att i sak kan man komma till olika slutsatser men ändå vara fyllda av levande tro och den helige ande.