Vad är det som händer? De flesta tevekanaler, dagstidningar och kanaler i riksradion har hela hösten och förvintern haft situationen med alla asylsökande som ”förstasidesnyhet”.  Vad är det som händer? Och vad riskerar hända längre fram? Svaret är att vi inte riktigt vet, det här är en ny situation för oss och vi inser att stat, kommun och landsting”handlar efter läge”. Ett läge som är rörigt.
I en drömsituation hade man kunnat önska mer tid, mer resurser, mer strategiskt tänkande, mer samarbete i Europa och med de länder alla kommer ifrån.  Men situationen är nu inte sådan. Tvärtom, saker och ting pressar på med en oerhörd kraft. Och allt detta väcker upp många reaktioner. Många av oss blir rädda, tänker jag. Inte minst då terrordåd nu inträffat i Europa. Och debatten går hög här hemmavid i vad mån resurserna kommer att räcka.
Samtalen mellan de som är rädda och kanske skeptiska och de som mer eller mindre ser det som en självklarhet att sträcka ut både en och två hjälpande händer i den situation som är för handen hamnar lätt i låsningar. Den ena falangen är lätt att kalla främlingsfientlig, den andra naiv. Ett vet vi och det är att situationen är komplex och har så många bottnar. Det finns ju bland annat inte en kategori asylsökande, utan många. Och vi möter idag kulturella som trosmässiga mönster som är oss ovana.
Att nu lägga locket på och utmåla alla som vill problematisera den rådande situationen som främlingsfientliga är, som jag ser det, olyckligt. Det gör att oron riskerar jäsa i det tysta. Vi måste våga tro att vi som individer och samhälle är myndiga att möta det vi nu står inför. Att kunna prata om det. Och att även kunna prata om sådant som är problem, inte fungerar. Och inte minst våga värna de ideal, sådant vi tar som självklart hos oss, sedan länge.
Att generalisera något som är mångfacetterat går inte. Begrepp som ”invandrare”, ”kyrkan”, ”svensken”, ”skolan”, ”samhället”; ja för att nu ta några, de måste alltid brytas ned för att bli begripliga och igenkännbara. När det sen kommer till behov vi alla delar och kan identifiera oss med då kan vi inte gömma oss för varandra, då ser vi varandra.
Vi vet julens berättelse om skattskrivningen i Betlehem; att när Maria och Josef kommer dit så är där fullt, det finns inte plats på något av stadens härbärge. Och Maria som snart skulle föda. Jag som pappa kan så lätt identifiera mig med Josefs ångest alltmedan han allt mer desperat söker efter ett rum. Hur lättad blev han nu inte av att möta den där personen som hänvisade honom till stallet utanför stadsportarna. De kunde äntligen få vara i avskildhet och hans fru kunde få föda.
Den som hänvisade Josef och Maria till stallet kanske inte tänkte på hur viktigt denna gest var, just då? Men det den personen gjorde var att se till individen och dennes situation. Och här är vi lika alla. Vi vet alla hur det är att ha feber, vara hungriga, frysa, vara rädd.
Jesus försöker hela tiden inpränta vikten av ett empatiskt förhållningssätt. Han säger bland annat i en liknelse: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Någon frågade nu Jesus vad han menade och Jesus svarade att vad vi gör för någon av de utsatta vi möter i vår vardag, det gör vi parallellt för Gud. Det vill säga att alla handlingar i tysthet som har som syfte att minska lidandet och öka vår medkänsla med den som är utsatt – de sträcker sig rakt in i det heliga. Till den bestämmelse vi har som människor; att finnas till för varandra.
Hur uppnår vi en sådan anda gemensamt? För den är ju trots allt fullt möjlig – den ligger inom möjlighetens ram. Det vittnar ju inte minst hela vårt välfärdssamhälle om; själva idén om alla människors lika värde. Personligen tror jag att vi i en tid som denna behöver gå in och söka källan bakom dessa värderingar. Humanismen är som någon sa Kristendom utan Gud. När nu humanismens värderingar skakar därför att den tid och de utmaningar vi idag ställs inför tycks övermäktiga då återstår inget annat än att gå till källan bakom idén om allas lika värde. Och det är det flöde av kärlek och medmänsklighet som strömmar mot oss från Gud och som Jesus kom in i skapelsen för att förmedla på ett nytt och aldrig förr så tydligt vis.

Eller som Betty Ehrenborgs-Posses diktade så vackert:
Här en källa rinner:
säll den henne finner!
Hon är djup men klar,
gömd men uppenbar

Julevangeliet behöver levandegöras, påminnas och läras ut. Varje år i varje generation. Berättelsen, dramatiken och innebörden i det oerhörda måste lyftas fram: Att Gud kommer in i skapelsen på ett sätt som aldrig skett förut. Ordet som var i begynnelsen, som Johannes börjar sitt evangelium med, det får kropp och blir ett med oss. På samma villkor och samma förutsättningar där vi är. Och vi förstår i och med denna nedstigning och omständigheterna kring den mer om Guds väsen. Evangelisterna tecknar en oansenlig familj i en oansenlig del av Israel – men där det ansenliga finns i att våga leva ett sant och enkelt och bedjande liv. I det vardagliga, i de nära relationerna, i äktenskapet och arbetet och rytmen mellan dag och natt finns grogrunden för andlig och mänsklig växt. Maria blir kallad i sin enkelhet, Josef likaså. Och enkelhetens lovsång tar sig fler uttryck, inte minst det faktum att det är just herdarna som får besök av ängeln; kom och se, ett barn är oss fött i denna stund. I texten från Jesaja förstår vi att såväl vetskapen och längtan efter Guds inträdande i skapelsen funnit med i tankesfären en lång tid.

Det judiska folket, som lyckats hålla sig samman och intakta, trots otaliga försök att splittra och utarma detsamma – de har av skaparen fått ett uppdrag att föra fram ett budskap, en tanketråd, ett arv där Guds väsen förevisas och exemplifieras på ett så rikt och mångbottnat vis. För oss andra. Och man kan se att Gud så att säga växer med sin uppgift – i början i gamla testamentet är den Gudsbild vi möter snar till vrede, ganska lynnig och ivrig att få sin roll och status bekräftad. Alltifrån hur Adam och Eva måste lämna paradiset, den optimala omstarten i och med syndafallet till hur Abraham ska vara beredd att offra sin älskande son Isak för att visa Gud sin lojalitet. Men något händer allteftersom. Från att regera med makt och yttre kraft verkar Gud allt mer genom att belöna rätt beteende och mana till lyhördhet och sanning. Jesaja i dagens GT text är i den traditionen. Och han liksom många av de övriga profeterna får i sina munnar orden lagda att visa framåt mot händelsen med stort H. Det vi firar idag. Men sannolikt trodde många av de som tog del av dessa ord att den härskare som skulle komma var en med makt och härlighet. Men skapelsen är ju inte så beskaffad. Den kärlek och omtanke och Gudstillbedjan som piskas fram, vad är den värd? Vi måste alla kollektivt välja Gud, välja ljus, välja bort mörker, inte med mindre är projektet i hamn. Och Gud ger oss det ultimata verktyget för detta val i och med Jesus. I ord och i handling visar Gud att kärlek alltid räcker längre än hat. Att nåd går före rätt. Och trots försöken att omintetgöra, förtala, bespotta, ja döda så reser sig Jesus bokstavligen ur graven och dödens klor visar sig vara en chimär. Frukta inte jag är mitt ibland Er.

Vi glömmer ofta av detta. Att Gud är mitt ibland oss. Inte minst i orostider. Som nu. Vi glömmer lätt av att Gud kan närsomhelst avbryta och ställa allt till rätta – men görs detta nu idag så måste hela universum starta om; ja pjäsen tas om från början och varför ska vi det nu när vi som mänsklighet är så nära så nära att välja ljuset, välja kärleken, välja den här jorden, hand emot hand. Att Nåd före rätt.

Starka krafter vill få oss att darra, hata, besvärja och kräva ut. Men gång på gång segrar kärleken. Vi ser det inte tydligt men hatets tjänare har allt svårare att få oss att darra på manschetten. Den separatismens anda som tidigare varit så lätt att underblåsa är inte idag alls lika lätt att ges kraft. Det är som om vi lärt oss någonting kollektivt, vi människor. På samma sätt som man kan se i Israels historia i Gamla testamentet – hur allt går mot ett allt mänskligare förhållningssätt vilket sen utmynnar i Kristus. Jag kan ha fel men tänk om det stämmer detta jag söker ge ord – att vi som mänsklighet trots allt går mot det ljus, in i det ljus Kristus kommit till Världen för att plantera och som vi ser manifesterat i övertygelsen om alla människors lika värde, i en allt starkare ovilja att kategorisera och som manifesteras i vår fantastiska förmåga att inlemma och respektera de som är olika oavsett om det det är någon med funktionsnedsättningar, någon som super, någon från ett annat land.

Går vi bara tillbaka 30, 40, 50 ja 60 år… hur mycket mer hårdhet fanns det inte då, fördömanden och brist på försonlighet? Nej det är något som händer under ytan. Bortom vapenskramlet och det militärindustriella komplexets otörstliga blodtörst. Och det är det ljus Kristus kom in med och som välvts in i lagar och välfärdsmodeller och som saka men säkert bygger denna värdebas som vi nu ska värna och vara så rädda om – tillsammans – värdet att vi är varandras bröder och systrar. Detta är något vi ska vara stolta över. Att vi bryr oss om varandra!

Åh Herre ge oss frimodighet att vila i din kärlek, låt oss inse att du har allt i din hand, att allt är i sin ordning trots det vi ser och hör så finns det en övergripande ordning i Ditt kosmos och den ordningen har segrat för länge länge sedan. Boken är skriven och den slutar bra. Amen.

När min äldsta dotter som idag snart är 26 år gammal bara var 6 år gammal så skulle hon lära sig att flyga mellan Torsby och Stockholm. Jag hade flugit med henne några gånger och nu skulle hon åka till mig själv. Jag var så nervös, hon var i Torsby och jag i Stockholm och de pratade på radions nyheter om häftiga oväder över Svealand. Hur skulle det gå. Planet skulle lyfta om någon timma. Jag ringde till slut upp flygplatsen i Torsby och fick prata med självaste piloten. Han lugnade mig och berättade att om det kom ett åskväder i vägen så skulle de flyga över det – det var lugnt. Piloten hade koll. Jag var rädd. Och visste inte att piloten kunde flyga över ovädret. Gud har koll. Vi är rädda. Och vi har svårt att ta in att Gud har en plan, en väg förbi mörkret. Den vägen heter Jesus. Jesus Kristus. Och det underverk som kom att ske i inkarnationen, livet, döden och uppståndelsen. Vi kan inte ta in storheten i det som skett men händelsen innebär att Boken är skriven och slutet är gott. Gud har en plan. Det finns en vändning – en fortsättning – ännu en ankomst i eller bortom vår tid, en vändning. Detta hopp har vi nu att försöka leva i; ha för ögonen. Hoppet är en antidot till rädslan, hoppet får våra axlar att sjunka ner, vi vågar se vår nästa i ögonen, vi vill ta reda på sammanhangen och söka värdiga vägar framåt. Jesus visar vägen i sitt liv. Herremännen försöker sätta honom på plats. Sprida sin lagiskhet och han överlistar dem med ett leende, var fredliga som duvor men listiga som ormar. Att vända andra kinden till genererade den som slog, likaså att gå den extra milen – Jesus lär oss med sin undervisning ; ja en slags själens aikido. Aikido bygger på jujutsuns principer och tanken är att aldrig konfrontera energi. Man strävar efter att aldrig möta kraft med kraft, utan att lägga sin kraft till den andres och därigenom reda upp situationen. Det var så Jesus tog andan ur fariséerna som ville sätta honom på prov; nå ska vi stena kvinnan, ska vi betala kejsaren skatt eller inte? Det svart vita, polemiska, fyrkantiga bemöter Jesus på ett nytt vis och det lagiska ger vika. Gå säger han till kvinnan, gå och synda inte mer, inte heller jag dömer dig. Och som alltid i mötet med den enkla människan kan vi konstatera att Nåd går före rätt. Men hur var det i mötet med förövarna, de med de vassa armbågarna, de som tog för sig – går nåd där alltid före rätt? Där är bibeln inte lika entydig. Det är problematiskt att inta en fariseisk hållning gentemot sin nästa, för vad säger Jesus, jo ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.” Och så rider han då in i Jerusalem och man lägger palmblad framför honom och höjer honom till skyarna; nu kommer vändningen, nu kommer räddningen, nu ska allt ske. Vi har sett det förut, hur man projicerar allt sitt hopp på en människa eller situation och sen när sammanhanget inte höll hur idealiseringens elfenbenstorn så förbyts till förakt och hårda ord. Vi sitter och kurar och ber att de ansvariga ska bestämma; sen när väl besluten fattas fördömer vi såväl besluten som ledarna, nja det var inte så vi menade, kanske… I Jesu fall vet vi att det ska inte gå lång tid mellan intåget i Jerusalem till den ultimata förnedringen på korset. Och Jesus ser dig och mig i ögonen såväl där på vägen där dammet yr och alla ropar så glatt och hoppet stiger som ett rus som där, då ingen vill vara i närheten, då allt tystnar, på Golgata. Men Gud har koll. Vi har svårt att ta in det men Gud har en plan, en väg förbi mörkret. Tre dagar senare är allt förbytt och vad det undret innebar kan ingen människa förstå men från den stunden är boken skriven, och den slutar bra. Piloten flyger så att säga över det mörka. Det är i det hoppet, det löftet vi nu har att leva. Det är i det löftet, vi har att andas och vara till. Det är i den väntan vi har att leva. Det är i denna ankomst vi har att finnas till – med olja till våra lyktor och löftet att vara medbjudna. Uppdraget här och nu? Att stå emot förenklingarna, att stå emot det svart vita, att sovra och söka sanningen, att inte nöja oss med allt som sägs utan gå till botten med utsagorna och överallt, alltid söka sanningen – inget annat ska göra oss fria. Sanningen som Jesus förkroppsligade, och som med ett leende, ett själens jujutsu förevisade oss är en möjlig livshållning. Och i den hör inte förenklingarna hemma, inte heller de vassa armbågarna – att manifestera Himmelriket på Jorden är någonting helt annat och det kommer inifrån, i en hållning som kommer av Gud. Och de som har den hållningen vet vi vilka de är för de lever som de lär. Och de som inte har den de vet vi också vilka de är – de är vår tids skriftlärda och fariséer – de lever då sannerligen inte som de lär.