Hinnan mellan död och liv är flytande, då, nu och framtid – ja evighetens mångdimensionella nu kontra Jordens linjära föreställningsvärld och nu. Och här står vi människor i brännpunkten mellan och mitt i de olika paradigmerna. Vem vi definierar oss som, vart vi är på väg och var vi kommer ifrån beror i mycket på hur vi tolkar dessa olika möjligheter. Om vi till äventyrs skulle nöja oss med skolböckerna, TV:s Aktuellt och Rapport, då riskerar tillvaron bli liten som fyrkantig som syrefattig. Medan öppnar vi på fönstret in mot evigheten och de dimensioner vår Herre vill att vi ska drista oss in i, svinga oss in i – ja sannerligen säger Jesus vore er tro stor som ett senapskorn skulle ni säga till berget där borta att kasta sig i havet och det skulle kasta sig i havet – ja då har vi gett oss ut i det okända där endast sanningen och ingenting annat än sanningen kan göra oss fria.  Elia visar oss på vikten att följa vår inre övertygelse, den Gudsröst som bitvis går emot allt och som kan föra oss ut i situationer och möten och livshändelser som jag kanske inte önskat eller hoppats. Men att oavsett var vi hamnar våga följa denna inre röst; detta Guds  tilltal som kommer inte alltid med bravur, pompa och ståt utan som för Elia, i en stilla susning. Man känner dess helighet.                                                                                     Inte sällan ställs vi i situationer som tycks oss övermäktiga. Ett av de bärande elementen i att tro är att vi då – i prövningen – ofta får erfara en närvaro av Gud och att vi då erfar att Gud söker att vägleda och skydda oss. Hoppet som en motkraft mot hopplösheten. Galenskaparna och After Shavee är så folkära och det är inte konstigt för hur duktiga är de inte? För min del sticker föreställningen Stinsen brinner ut särskilt. Inte minst filmatiseringen av Stinsen brinner, ja den spritter av liv och en obändig skaparkraft, det går liksom att ta på hur roligt de har. Och har nu de som framställer ett stycke själva roligt ja då får vi som tar del av det i regel det också roligt. En replik ur Stinsen brinner är när Axels kollega Sören plötsligt inser det stinsen Axel vet om sedan en tid men gjort allt att förtränga – att tågstationen ska läggas ned, eller rentav redan är nedlagd. Sören utbrister: ”Är stationen nedlagd?” medans Axel trotsigt svarar: ”Sören, låt hoppets låga brinna!”. Ibland tänker jag att det är just detta som är vår utmaning i den tid vi lever i nu – att låta hoppets låga brinna. Vårdar vi; låter vi med Axels trotsiga hoppets låga brinna? Vi är alla Guds avbild och bär således enorma möjligheter i oss – vi ska inte förminska dem. Vi kan välja värdigheten. Och väljer vi värdigheten, väljer vi hoppet, väljer vi öppenheten väljer vi att att se på vår nästa som medspelare och inte som motspelare. Det är stort och bär in i framtiden.

Vi föds in i skapelsen med en förmåga till empati och därmed indirekt ett ansvar att bry oss om. I vår mänskliga bestämmelse ligger att vi kan bry oss om vår nästa och den skapelse vi nu är en del utav. Vad är alternativet?
Vilken värld och skapelse är annars alternativet?
Men Emil sa skolfröken då Emil plötsligt kysst henne på munnen, vad gör du?
Jag gjorde det av mitt hjärtas godhet svarade Emil.
Vi har alla denna hjärtats godhet i oss som en gåva. Detta har getts oss som den dyrbaraste skatt och den skatten kräver en särskild form av skötsel. Ju mer av hjärtats godhet vi ger bort desto mer växer den till, i oss. Nej hjärtats godhet är det ingen bra idé att tjuvhålla på. Tvärtom. Ju mer du ger ut – desto mer får du i retur. Och kanske är detta det centrala; vi ska vara utgivande som Jesus är utgivande, orädda som Jesus är orädd. Skäms vi för evangeliet, för Jesus, för vår kristna tro – eller vill vi, eftersträvar vi denna enkla frimodighet?

I veckan som gick röstade EU parlamentet i nästan enhälligt igenom en resolution där man fastslår att den systematiska förföljelse och mord IS genomför mot kristna faller under definitionen folkmord. Det var Lars Aduktusson som tog initiativet till resolutionen, han sitter på ett mandat av Kristdemokraterna i EU parlamentet. Och plötsligt kom frågan även i vårt land att bli mer legitim. Äntligen kunde vi även i vårt svenska medielandskap tydligare höra om det som sker såväl i folkmordets mellersta östern som att flera artiklar faktiskt nu benämner de trakasserier som finns, idag, på vårt egna lands asylboenden där kristna allt för ofta häcklas för sin tro. Vi måste orka ta in detta. Och agera. Och jag kommer att tänka på Niemöller strof där han beklagade sig över de intellektuellas svek på trettiotalet:              I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Ofta är det så att för att vi ska kunna tjäna vår nästa så behöver något i oss symboliskt dö. Och inte sällan är det vår egen självupptagenhet, att vi istället ska lyssna och se den vi möter i ögonen. Ja det är när vi öppnar oss för vår nästa och dennes behov som vi kan göra skillnad. I ”ombryandet” av vår nästa.