Allt är sig likt här idag i Östmarks kyrka, de 252 ljusen i bänkarna, kören som sjunger så vackert. I morgon på annandagen har vi vår traditionella julkonsert här i kyrkan. Vackert var det även nu i lördags då vår kör hade en underbar advents-, Lucia- och julkonsert eller för den delen den söndagen dessförinnan då vi hade en luciagudstjänst med barnkören och därefter adventskaffe med lotterier. Drygt 6000 kronor samlades in till Svenska kyrkans internationella arbete.  Ja allt är sig likt och igår på julbönen på Gömmanbergs äldreboende var det flera som kunde åminna sig sina barndoms julottor; hästtransporterna hit till kyrkan, havrepåsen som hängdes under mulen på den väntande hästen, bjällran som lät. Kappåkningen sen hem, inte minst för dem från Sörmark rakt över Kläggens is.

Så ja allt är sig likt.

Vi lever i en idyll.

Ja både ja och nej….

I vårt Östmark ja men lyfter vi blicken och tar del av nyhetsflödena och diskussionerna på de sociala medierna i vårt land så är vi många som undrar vad det är som händer i vårt Sverige.

Vi hör och läser om de grymmaste gruppvåldtäkter, skjutningar, polisstationer som bombas och poliser som attackeras i sina hem. Och de så kallade särskilt utsatta områdena tycks bara bli fler och fler.

I Norra Värmland är vi jämförelsevis förskonade. Vi bor i ett område i Sverige som har bland den lägsta brottsligheten i grova brott men vi kan ju läsa och se på teve vad som sker på andra ställen och vi kan föreställa oss. En av mina döttrar och hennes barn, ja mina barnbarn bor i ett område där bilbränder och gängskjutningar på senare tid tycks vara vardagsmat. För ett par veckor sen blev en ung man mördad, skjuten med flera skott i huvudet strax utanför deras lägenhet. Och detta är ändå en närförort till Stockholm som då rakt inte räknas som ett särskilt utsatt område. Snarare tvärtom.

Så nej, allt är inte som förr.

Det händer någonting dramatiskt i vårt land.

Och jag tänker att vi är många som inte känner igen oss.

Och hur blev det såhär?

Det går knappast att undgå att märka att det idag finns många tvärsäkra åsikter om vad man i de här frågorna får tycka och tänka och inte får tycka och tänka utan att bli stämplad som fördomsfull och inskränkt.

När nu de flesta av oss bara vill värna det Sverige vi vuxit upp i utan gruppvåldtäkter, laglösa områden och regelrätta attacker på våra poliser.

Jag tänker att här bär de flesta av oss på en förtvivlan och en genuin oro. Det som pågår underminerar ju hela vårt samhälle det tagit generationer att bygga upp, ja tänk så hårt arbete det har varit. För hundra år sen var vi ett av Europas fattigaste länder, tillsammans har vi byggt upp ett land vi är stolta över, det har varit ett hårt så hårt arbete.  Så vi har något att värna, vårt land, och inte minst de generationer som bidragit till att vi har det så bra som vi har.

Händelsen i Betlehem, att Gud kommer in i skapelsen i ett nyfött spädbarn, väckte genast ont blod hos Herodes som blev alldeles utom sig då de tre vise männen pratade om att en kung hade fötts. Ursinnig lät Herodes utfärda ordern att alla nyfödda barn skulle mördas och Maria och Josef flydde till Egypten och återvände sen till sitt Nasaret så snart allt lugnat ner sig.

Men Jesu konungaskap var ett annat än det Herodes fruktade. Jesus kommer med ett nytt sätt att se på tillvaron och mänskligheten och gav oss en gudsförtröstan, visade oss på en oändlig nåd men gav oss också ett ansvar för hur vi lever våra liv: ’Gå den smala vägen, ha fokus på sanningen, inget annat än sanningen och låt ditt liv få effekter utåt; bry dig om din nästa’.

Det som varit en tröst för generationer är Jesu distinktion mellan synden och syndaren. Man brukar säga att Jesus avskyr synden men älskar syndaren det vill säga människan, dig och mig.  Utifrån dessa ideal har hela samhällen byggs upp och demokratin och rättsväsendet tagit sin form; att där finns en nåd, en möjlighet till förlåtelse. Och att vi har rätt att kräva ut att var och en av oss agerar efter de regler vi gjort upp ska gälla i synen på våra barn, jämlikhet och könsroller, lag och rätt.

Men vad händer i en tid där vi glömmer av detta arv, denna troskoppling till Jesus och ersätter hela grunden i vårt samhälle med en humanism som påminner om kristendomen men där Gud inte finns med, inte Kristus. En kristendom fast utan Gud. Ja min upplevelse är att vi nu lever i ett samhälle där alla som inte håller måttet fördöms och de som håller måttet blir oerhört angelägna om att tillhöra de goda, de rättfärdiga, de som är på rätt sida av åsiktsstaketet. Vi har nu kommit att återupprätta det fariseiska samhälle Jesus tog avstånd ifrån och där fariséerna var den tidens godhetspoliser, oantastliga och alltid rätt ute och helt fria att fördöma den som föll utanför deras ramar. Varpå det offentliga samtalet i vårt land blir därefter; bedrövligt förenklat och där de självpåtaget goda har fullt upp att förkasta allt och alla som inte tycker precis som dem.

Vårt kristna arv av nåd och förlåtelse, som också innebär att var och en har ett individuellt ansvar hur var och en lever sina liv ersätts, ja det har ersatts med en tro på att människans alla brister är sprungna ur det omgivande samhället.

Då finns heller ingen individuell skuld.

Och då finns det ingen individuell förlåtelse. 

Och då är upprättelse och mänsklig samvaro lagd i händerna på de åsiktsmässigt korrekta, vår tids fariséer.

Och jag tänker på gruppvåldtäkterna, våldet mot polisen, de särskilt utsatta områdena. Vad är det i vår tid och vårt land som gör att vi har så svårt att sätta gränser och på allvar ta tag i de här problemen? Det som pågår är ju en underminering av vårt land som den rättsstat vi tagit för given i generationer! Är det för att vi inte räknat med att sådana som vi i vår godhet kategoriserat som offer utan eget ansvar; att det i den gruppen understundom finns de som är förskräckligt illa ute vad gäller hur de behandlar sin nästa, vår nästa?

Jesus visade på skillnaden mellan syndaren och synden och behandlade alla lika utifrån etniskt ursprung och social klass. Det innebär i förlängningen att vi kan ställa samma krav på individuellt ansvar på alla oavsett etniskt ursprung och social klass. Det tänkandet går stick och stäv med hur vi som land och rättsstat söker behandla de som utför gruppvåldtäkter, de gängkriminella; att de snarare ska ses som offer för ett socialt utanförskap än att de har ett reellt och individuellt ansvar för sina gärningar. När jag växte upp var det alltid samhällets fel att någon blev alkoholist eller narkoman.  ”Det är samhällets fel” sa den tidens tongivande röster i samhällsdebatten. Men är det alltid någon annans fel? Nej såklart inte. Var och en har ett ansvar för sitt liv, ett ansvar för hur mitt liv påverkar min nästas liv. Allt annat blir gränslöst och naivt.

Härom veckan samlades 200 personer på Möllevångstorget i Malmö, de protesterade helt utan tillstånd och de skrek:

”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi skall skjuta judarna.”

Hur kan vi tolerera att sådant här sker i vårt land?  Är det för att det är så synd om dem, de som vill skjuta judarna, i Sverige 2017?

Såklart inte men baksidan med att ta udden av det personliga ansvaret och förklara brott likt detta – för det här är ett brott och det heter hets mot folkgrupp – genom att fokusera på socialt utanförskap är att de lösningar som då finns att tillgå nu är sådant som fler fritidsgårdar, fler socialassistenter, bättre skolor och bostäder; att man då skjuter helt bredvid målet.  För var finns det individuella ansvaret?

Och jag tänker att vi är många idag som bär på de här funderingarna. Möjligen gör detta att vi ännu starkare än annars inte bara kan glädjas över vårt gemensamma kristna arv utan också måste inse vikten av att värna det, bevara det och skydda det. För allt är sig faktiskt inte sig likt hur länge som helst om vi inte också är beredda att gemensamt stå upp för de värden som kommer ur vår kristna tro.

Allt det som är hemtamt här idag är en följd av det julevangelium vi nyss hörde eller som det stod i Första Timotheusbrevet: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet” och vidare den kraft Jesaja benämnde: ”Fredens välsignelse utan gräns”.  Det är detta sanningens ljus som kallar oss ut i livet. Det ljus som vill överbrygga det oförenliga och leda oss mot den frihet och respekt Jesus vigde sitt liv för. En helt unik frihet vars essens förutsätter individuellt ansvar.

Jesus som kom in i skapelsen genom sin enkla och gudfruktiga familj för att förklara och överbrygga Gud till oss en gång för alla och lärde oss att våga lita på kärlekens kraft och ansvar. Kärlek är också att våga värna, försvara och bevara och skydda mot sådant som hotar densamma. Vi har inte bara rätt utan en skyldighet att ingripa när folk utsätts för våld och förtryck om det så är från skanderande massor på Möllevångstorget som vill se alla judar döda, de som begår bestialiska gruppvåldtäkter eller de som ger sig på poliser i deras egna hem. Vi kan inte tolerera detta, det är vårt ansvar att reagera.

Till sist en påminnelse: Hela kristenheten utgår ifrån den judiska berättelsen och det judiska folket.  Där finns rötterna till det vi samlas kring idag; krubban, stjärnan, herdarna, änglasången. Det judiska folket är i mångt våra troskusiner.

Vi kan aldrig acceptera antisemitismen visar sitt fula tryne i vårt land. Vare sig som nu på Möllevångstorget från islamister eller för den delen från nazister eller vänsterextremister.  Och som poeten Jevgenij Jevtusjenkos skriver i sin dikt från 1961, Babij Jar:

I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig

I de brittiska kolgruvorna hade man kanariefåglar, när de tystnade visste man att syret var på väg att ta slut. På samma vis är det med varje samhälle där våra judiska syskon inte är säkra, då väntar runt hörnet ett förtryck av dig och mig.

Därför måste vi vara vaksamma, ja kolossalt vaksamma och samtidigt stolta för den frihet, den jämlikhet, de ideal vi nu gemensamt har att värna. Hela vårt välfärdssamhälle där vi solidariskt delar på kostnaderna och där alla bedöms som lika mycket värda i lagen vore inte möjligt att ens föreställa sig utan den undervisning och den kraft som kommer till oss genom undret i Betlehem, för snart 2000  år sen.  Så gläd dig Betlehem hos dig kommer Gud in genom sin son och genom honom är vi här idag, i skenet, i förlängningen av hans mission, ja gläd dig du Betlehem.