Jesus, går in i döden med bönen att Guds händer ska ta emot honom.
Alltmedan folket står där, blodtörstiga, orätt har till synes segrat över rätt.
För vår skull. Vilken minoritet de var i sammanhanget, Jesus och de som var nära honom. Majoriteten var skeptiska, drogs med i hånet och blev passiva medspelare. Det här är urbilden i någon mening för den troende.
Jesus talade om det gång på gång. Att tron avskiljer oss från världen. Långt ifrån alla vill gå på den vägen.
Inte för att vi riskerar martyriets dödsdom i vår del av världen – men sannerligen just idag i andra delar av världen – utan för att det avskiljande ur världen Jesus kallar oss till sker i det osynliga interagerandet.

På ett moralisk plan. På ett längtansplan. På de subtila nivåer i oss att vi får svårt att finna en genuin glädje eller tillfredsställelse att gå den breda vägen då vårt väsen rörts av en subtil visshet att det finns något mer.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!  (1)

En del av oss kan skingra den här längtan, den här subtila vissheten – ibland så effektivt att den riskerar bli ett minne, något som varit. Likt en förlorad barndomstro.

Jesus predikar om sig själv som såningsman och han kallar ut lärjungarna som såningsmän och vi som kyrka är kallade att vara såningsmän och såningskvinnor. Sprida budskapet.

Jesus var tydlig med att långt ifrån alla frön föll i sådan jord att de bar frukt. Tvärtom menade han på så föll flera på hälleberget och andra i sådan jordmån att där fanns så många andra intressen och fokus att just det här fröet inte fick tid eller plats. Jesus gladde sig åt de frön som tog sig, som växte, som gav skörd.
Över hela jorden finns idag områden där denna levande tro riskerar få exakt samma följder som då – för Jesus och senare hans efterföljare. Varför blir världens furste så rasande av den kristna tron, den sällhet och mjukhet och vilja efter helhetssyn och fred och frid som Jesu ande ger? Därför att den tar udden av de värden, den glamour genom vilken denna världens furste regerar – genom sin fruktan, genom världsliga och köttsliga begär, genom lögn och list, intriger och falsk prestige. Jesu ande gör att människorna flyr det ränk och falskspelet och vill något annat.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jesus kallar oss att ta konsekvenserna av denna längtan. Och i vår del av världen är detta inte en fysisk korsfästelse men jämväl en psykisk. Vi har att finnas i sammanhang, i ett samhälle som lika tydligt idag som då – när det gäller – väljer Barabbas före Jesus. Inget är nytt under solen. De värden Jesus kommer med hånas än idag och trots att vi kristna – mig själv inkluderat – ofta gör allt för att smälta in, vara salongsfähiga, ja folkliga så finns det en skiljelinje – en inre skiljelinje mellan de som bara måste följa den inre längtan Jesus väcker upp och de som utan större besvär kan stänga av densamma. I mer tillspetsade situationer – som i länder i mellersta östern där det är förenat med dödsstraff att vara bekännande kristen är denna inre skiljelinje tydligare – de som kan stänga av sin längtan de gör det. Men så finns det de som inte kan de. Som är beredda att piskas för sin tro, få släpa på korset för sin tro, hängas upp på korset och hånas och spottas på, för sin tro. Och den gruppen kommer alltid – på den här sidan evigheten – att vara i minoritet. Det är de som lojalt står vid Jesu kors – det är de som sitter och kurar i våningen som Maria kommer till på söndag – Mästaren lever – och de är de som går ut med livet som insats för att vittna om detta underverk, denna nya kraft, detta ljus som genomborrar allt och förändrar inifrån och ut.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Herre, hjälp oss att vara lika trosvissa och trosstarka som du är då vi, som en följd av vår tror på dig, hamnar i situationer i livet då tron på dig föder en ensamhet, en känsla av utanförskap och ensamhet. Hjälp oss att våga landa i den glädje du ger oss, den frid och förtröstan som övergår allt.

(1. Dan Andersson ”Omkring tiggarn från Loussa”)

Vilken är då egenskapen med stort E om man vill bli riktigt gammal? Ja en ny stor studie slår fast att det inte i första hand handlar om vad för slags mat vi äter, inte heller om övervikt, kolesterol, blodtryck eller ens träning. Det handlar om våra relationer. Näst högst i betydelse kommer vikten av att ha bra och trofasta nära relationer. Det som dock väger allra tyngst är att jag som individ bryr mig om min nästa, att jag söker ett samspel, en dialog, en kontakt såväl med ytliga bekantskaper som till exempel i kön på snabbköpet som de jag lever mitt liv med nära. Ett liv levt i ett intresse med andra ord, i en flödande nyfikenhet – en pågående dialog.

En annan likartad studie undersökte ett stort antal människor som blev över 90 år – vad hade nu de gemensamt? Jo de motionerade men ”lagom”, de drack kaffe, ett glas rött vin om dagen, hade en några extrakilon och så hade de en hobby som de verkligen brann för.

Två studier som påvisar att om vi interagerar, ja bryr oss, om vi samtalar och har ett engagemang – då mår vi så bra att vi har chansen att bli riktigt gamla. Och inte bara det utan glada och nöjda gamla.

Parallellt kommer andra studier som påvisar att detta sociala samspel som nu sker i verkliga livet då rakt inte kan bytas ut mot det ”umgänge” som är för handen via våra sociala medier som Facebook, Snapchat, Instagram och olika former av spel. Vi behöver träffas i verkliga livet. Vi behöver engagera oss i det verkliga livet. Se och höra och ”ta på” varandra.

Jag minns då jag som ung man arbetade som vårdbiträde i öppen hemtjänst i Åsteby och Vitsand. Det var så många av de äldre som berättade vilken skillnad som inträffat då teven kom. Tidigare sa de, ja tidigare då umgicks man med och hos varandra. Så är det inte längre berättade de och de menade samfällt att det nu var tevens fel. Det fanns en sorg i deras röster.

Den förändring som Internet, Smartphones och sociala medier som Facebook, Snapchat, Instagram och olika former av spel kommit att utgöra är nu betydligt större än då teven kom. Och vi står inför en gigantisk utmaning att lära oss att hantera den nya tekniken. Jag har på senare tid kommit i samspråk med flera olika arbetsgivare som vittnat om vådan med medarbetare som inte kan lägga undan sin mobil – som istället låter traktorn, eller skördaren eller kontorsgöromålet stå på tomgång alltmedan man tittar tid efter nya händelser i sitt mobilflöde.

Här behöver vi till stånd ett samtal och ett problematiserande. Modet att välja varandra istället för imaginära möten genom vår nya teknik. Kickarna kanske inte är lika omedelbara i en sådan vardag men verkliga relationer bär över tid på ett helt annat vis. Det är som att jämföra med hur vi mår om vi äter knäckebröd respektive chips dag ut och dag in. Jag tänker mig att de flesta av oss ändå föredrar knäckebrödet.

En dimension i vår mänsklighet, vårt interagerande är nu det gemensamma sökandet efter mening i tillvaron. Detta sökande är livsviktigt och flera studier gör gällande att den alarmerande ökningen av psykisk ohälsa hos unga har ett samband med bristen på sådana meningsskapande perspektiv hos den unge. Att man inte kan se sig i ett större sammanhang – saknar de redskap som uppkommer i ett verklig interagerande och där man gemensamt ställer frågor om livets mening. Sannolikt är det så att alla imaginära bilder om det perfekta livet som saluförs genom Internets olika kanaler lätt kommer i vägen för ett sådant meningsskapande sökande.

Har kyrkan något att erbjuda här? Jo på sant knäckebrödsmane´r menar jag att det har nu kyrkan. Vi har en gemensam berättelse och ett sammanhang i vilken vi knyts ihop inte bara mellanmänskligt utan även med vår skapare och skapelse; dåtid, nutid och framtid. En berättelse som handlar om att duga, om vara sedd och om det otroliga erbjudandet av andligt beskydd och vägledning. Det är inte så pjåkigt. Så välkommen om det är så i ett enskilt samtal, till våra samtalsgrupper, gudstjänster, körer, volontärarbete – och möts kring detta – ja den levande frågan om hur vi bäst kan leva och verka tillsammans på rymdskeppet Jorden.