Att få varva ner och vara ledig några veckor. Tänk så viktig den perioden är. Det händer något med oss då. En gång läste jag en artikel om att många japaner bara har en vecka semester och då de har denna enda vecka så vet de ofta inte vad de ska göra – de hinner aldrig varva ner. För så är det, det tar minst en vecka att varva ner. Efter ytterligare ett par så når i vart fall jag dimensioner i mig som jag i vanliga fall inte riktigt kommer i kontakt med. Här finns tankar och reflektioner som är livsviktiga. Ja lite som att kalibrera själen; ”Vad är bra och vad är mindre bra i mitt liv och vad ska jag göra åt det som är mindre bra?”Att springa ifrån de frågorna är inte att rekommendera – då riskerar de att komma ikapp men då på sätt som sannolikt är svårare att handskas med än då jag först erfor dem.
Något som jag tycker är vanligt är ”vi” använder ordet ”man” istället för ”jag”. Det är som om det vore ofarligare att säga ”man tycker ju att det är så” jämfört med ”jag tycket att det är så”. Ofta går detta ”man” hand i hand med föreställningen att vi borde kunna läsa varandras tankar. ”Inte ska jag behöva säga det, det är ju självklart!
”Jaha men om nu inte så är fallet kanske du ska säga det” kan jag då säga.
Varpå svaret ofta blir: ”Det kan man ju inte..”
Att inte tillmäta de egna reflektionerna och tankarna ett värde är också något som slår mig . Som om att andras slutsatser eller beteenden var mer värda eller riktiga än mina egna?
Varför har vi så svårt med att vara tydliga med våra behov funderar jag på ibland.
Som att sätta gränser. Att säga att ”ja det kan jag” eller ”nej det kan jag inte”.
Sådana här mönster går sannolikt generationer tillbaka och jag minns hur jag som ung i mitt barndoms Vargön hade svårt med denna tydlighet. De ringde från lasarettet, kan du jobba extra i helgen? Jag gick på vårdskolan och hade tänkt att åh vad skönt att vara ledig nu till helgen men jag kunde bara inte säga nej då jag fick frågan. Så mitt i natten ringer Eldh på Tidningstjänst: ”Johan, tidningsbudet är akut sjuk, kan du ta hans pass?” Javisst svarade jag instinktivt klockan fyra på morgonben och åkte ut med min Puch Dakota till postbryggan i Vargön och buntarna med Göteborgsposten och Elfsborgs läns allehanda. En dag då jag kom hem från ett sådant extrapass och bara skulle duscha för att åka iväg till lasarettet, till IVA där jag satt extravak blott 16 år gammal så mådde jag plötsligt illa och jag fick springa på toaletten, hjärtat bara slog och jag blev livrädd. Vad hände? Jo jag hade fått en panikattack. Bara för att jag inte lyssnade på mig själv. Men det insåg jag inte då, kände mig mest bara uslig som kom att sjukskriva mig från lördagens extravakspass på IVA, vem skulle nu ta mitt arbetspass?
Det var först då jag flyttade till Stockholm och gick till en privatpraktiserande psykolog som jag sakta men säkert lärde mig att säga ”jag” istället för ”man” och även kunna så kunna säga nej då mitt inre ville det. Inget käckt ja bara för att tillfredsställa en omvärld jag inbillade mig att jag var oumbärlig inför. Men vi är inte oumbärliga för andra än för några få i våra liv som våra barn, våra föräldrar – ja de som står oss riktigt nära.
I ”det yttre livet” måste andra regler få gälla, ja vi har rätt att få ha en dräglig vardag och för att få det måste jag veta någorlunda var mina egna inre gränser går. Sådant här kan vi få hjälp att fundera på i semestertider, mina egna behov. Då är det viktigt att inte springa ifrån de tankarna även om de i början kanske tycks jobbiga eller skrämmande, men nej räds dem inte utan möt dig i dem, de kommer ju från dig och bär ofta svaret på frågan vem du är ämnad att bli.
I den här resan mot en ökad självständighet och tydlighet är levande Jesus Kristus ett väldigt stöd. Denna andliga realitet kan i tros- och bönelivet ge dig vissheten att ingen av oss, inte du och inte jag, någonsin är ensamma då vi söker vår väg mot ett sannare och mer helgjutet liv. Ja just detta vill Han att vi ska göra, du och jag, vår Jesus Kristus; söka sanningen. Varför? Jo för däri finns friheten, den sanna och riktiga – och däri, i sanningens land pratar alla om sig själva i första person singularis – i ”jag” form. Så kom skynda och låt oss bege oss dit!
Så med andra ord: Räds inte de där tankarna och känslorna som kanske vill upp ur dig såhär mitt livet och i sommarens semsterlunk – de kan vara en vägvisare till en ännu sannare version av just dig! Den du då och då kan ana där i ögonvrån. En uppgraderad version av dig.