Att möta konfirmander är alltid stimulerande men också en smula utmanande då förkunskaperna att ta till sig undervisning om och av Jesus idag är så fyllda med hål och okunskap. Det konfirmanderna har lärt sig om judendomen förefaller fragmentariskt och kopplingen till kristendomen långt ifrån självklar

Vi börjar därför läsåret med att vi fördjupar oss i gamla testamentet för att sen vid advent gå över i nya testamentet. Gud verkar genom det judiska folket och genom Jesus Kristus. Ungdomarna är idag – som de varit i så många generationer före dem – fångade av berättelsen om Abraham, Isak, Jakob, Josef och Moses. Det går inte att överskatta betydelsen av gamla testamentet och inte minst första och andra Mosebok för att förstå Jesus och kristendomen.

Här har nu kyrkan ett gigantiskt ansvar att förmedla och lära ut bibelns berättelser, denna fond av livsberättelser där den röda tråden är att vi är sedda, älskade och burna. Men också att det ställs krav på oss, på hörsamhet, ansvarskänsla och empati. Därtill att vi nu ska vårda vår kropp eftersom den är ett tempel för vår själ. Vi är vidare uppmanade att inte döma eftersom vår förmåga att uppfatta våra egna tillkortakommanden i regel är i omvänd proportion till vår förmåga att uppmärksamma desamma hos vår nästa. Vi ser med andra ord grandet i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Och vi uppmanas till trohet. Att vårda tvåsamhetens- och äktenskapets löften är en röd tråd och ingår i att värna och vårda relationer med dem som vi står i beroendeställning till, inte minst våra föräldrar men även lärare, arbetsledare och andra auktoriteter. Vi ska inte heller placera vårt ljus under skäppa utan våga lysa med det själens ljus som alltid kommer av att söka sanningen, för endast sanningen – om oss själva, varandra och tillvaron i stort – ska göra oss fria. Varpå Pontius Pilatus uppgivet suckar ”vadå sanningen?” och tvår så sina händer inför beslutet att tillåta avrättningen av Jesus – ett beslut han innerst inne vet är fel även om det just då; i det sammanhang han har att verka i är sannolikt det mest pragmatiska.

I Jesajas nionde kapitel kommer löftet om den annalkande fridsfursten till oss, ett barn blir fött, en son blir oss given. Många är ambivalenta kring detta med Jesus. De anspråk han kommer in på världsscenen med är inte alltid så lätt att ta in – som då vid Galilei berg dit de nu elva lärjungarna begett sig och där den återuppståndne Jesus säger till dem att:

Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Varpå lärjungarna tar dopbefallningen på allvar och här lever vi idag tvåtusen år senare i ett land med ett gult kors på ett blått baner; med seder och bruk som går direkt tillbaka till Jesus och den tidiga kyrkan kring honom.

I helgen som kommer – jag skriver nu denna text i mitten av november 2018 – ja i helgen ska jag döpa ett barn, min kollega Ingela tre och vid kommande helg ska jag förrätta två dop. Att som vårdnadshavare bestämma sig för att låta döpa sitt barn är sannolikt det finaste beslut som går att göra – ja se jag vill bära in mitt barn i den välsignelses ljus och glädje som sträckes mot oss av allvis härskare, levande Gud.

Inget av detta hade varit möjligt utan Jesus födelse, det som julen nu kretsar kring och vill få oss att minnas. Hela gamla testamentet rör sig mot denna punkt – mot födelsen av Ordet, av Jesus Kristus.

Nya testamentet i sin tur kretsar kring Jesu budskap och i det även tiden, den eskatologiska tiden fram till återkomsten. En återkomst som vi inte vet när eller hur men jag tänker nu många av oss anar att den nog inte dröjer så länge till. Men oavsett vilket är vi varje dag uppmanade att leva som om varje dag vore den sista. Utan att oroa oss, försöka att leva i förtröstan, glädje och lovsång. Eller som Martin Luther uttryckte sig:

Om jag så visste att Jorden skulle gå under imorgon skulle jag plantera ett äppelträd idag.

Personligen tänker jag att leva sitt liv mot den här erfarenhets- och tankefonden är ett bra mycket mer spännande och gripande liv, ja ”begripande liv” jämfört de nycker och dagsländor  som kanske kan sammanfattas med orden att ” den som ljuger bäst vinner mest.” Ja ett lögneliv långt från de ansatser som ges oss för hur ett rikt inre som yttre liv kan gestaltas och som vi återfinner i vår bibel. Kanske bara detta är skäl nog att läsa och ta till sig denna heliga bok – denna samlade visdom som finns; för ett rikt inre som yttre liv? Sen får liksom insikten om Guds omsorg om oss, den kärlek vi har att vandra i, Himmelriket ”som ett tillstånd här och nu” komma som en bonus.

Varpå bibeln faktiskt fungerar som en antidot, ett värn och ett skydd mot dumhet, vår tids andliga och själsliga förflackning.

Den evige Guden är människa bliven!
Ur människosläktet tog han sig en moder
och föddes i armod, en mänskornas broder. (Lina Sandell)