(14 sönd efter trefaldighet årg 2)

Temat är enheten i Kristus och avser i första hand ett sinnelag.

Vi börjar med dagens GT text som är hämtad ur profeten Jesaja – vem var han – jo Jesaja var gift och hade två barn och han dog omkring år 700. Juda rike levde under hans levnad visserligen i välgång, men samtidigt bredde omoral, synd och avgudadyrkan ut sig bland judarna. Det pågick krig och styrkemätningar i landets närhet.

Jesaja var en del av etablissemanget men var fri att sin mening och försvara det enkla och vanliga mot olika former av korruption som de utsattes för. I dagens strof ger Jesaja uttryck för en vision – om fred, om enhet, om samförstånd mellan länder och folk.

Dagens episteltext är från Paulus och han skriver i skenet av ett reellt hot om att själv dömas till döden till församlingen i Filippi. Värt at veta är att församlingen i Filippi och till skillnad från församlingarna i Korinth och Galatien var detta en församling som fungerade väl – kvinnorna hade en stark roll och Lydia, en av de som först omvände sig enligt apostlagärningarna var nu en frontfigur.

Paulus förklarar i sitt brev hur andlig tillväxt vill te sig – att en genuin inre mognad kommer genom tålmodigt praktiserande av välkända dygder, som kärlek och tjänande av andra och hur denna anda håller han vid mod trots den situation han själv var i nu, i husarrest i Rom, misstänkliggjord för sin kristna tro.

Dagens evangelietext är hämtad ur ett välkänt ögonblick, kvällen då Jesus firar den sista måltiden med lärjungarna, han har instiftat nattvarden och han har före det tvättat och torkat lärjungarnas fötter. Detta var en symboliks handling då tvättandet av fötter innan en måltid var slavens och tjänarens uppgift. I dagens evangelietext sätter Jesus nu ord på den anda han vill att lärjungarna ska söka leva i – en enhetens anda där den hackordning och hierarki som var och är så vanlig i ett samhälle ska se annorlunda ut i ett kristet sammanhang. Var varandras tjänare. Inte minst skulle allt ledarskap baseras på viljan att uppoffra sig, gå före, vara en levande del av flocken. Att vara genuin.

Så vi har alltså Jesaja som pläderar fred och endräkt, Paulus att endast ett liv där vi håller fast vid vissa kärnvärden, ja levandehåller dygder som medmänsklighet och villigheten att hjälpa vår nästa bär frukt – till Jesus uppmaning att vi ska eftersöka en hållning där vi lever i en anda av samförstånd och jämlikhet.

För att lyckas med detta behöver vi nu var och en fundera på vår skugga. Vadå skugga, jo det är ett begrepp som psykiatern CG Jung myntade och avser att vi måste fundera på vad vi har för dolda agendor och avsikter med vad vi gör och inte gör.

De där avsikterna vi ofta inte ens är medvetna om – men är nu något som vi kan bli medvetna om emedan det inte alltid är så roligt på kort sikt för den egna självkänslan och självbilden att konfrontera oss med sanningen om oss själva.

Å andra sidan är det nog bra att börja göra detta redan nu och här för på andra sidan – dit vi nu alla ska – där kommer vi sannolikt stå och titta tillbaka på våra liv och där finns nu inget att gömma sig bakom, för då är vi alla i sanningens ljus.

Vad gjorde jag av beräkning och vad gjorde jag av hjärtats håg?

Det här mötet med evigheten – det som i den kristna dogmatiken under så lång tid framställdes som den yttersta domen där vissa av oss kommer in i himmelriket och andra inte – detta är nu en bild som på senare tid kommit att nyanseras i det allmänna medvetandet. Inte minst har ”Nära döden forskningen” bidragit till det.

Att mötet med den kärlek och den omsorg och det ljus som hela tiden omgärdar oss med automatik gör något med oss.

Den kallhamrade affärsmannen van att bluffa sig fram och sno åt sig på andras bekostnad kommer tillbaka efter mötet med det heliga – de sekunder han nu varit fysiskt död – och ändrar hela sitt liv, hela sin livsföring, alla sina prioriteringar. Han fick klart för sig vad det är för värden – för håg – som bär in i evigheten.

Våra liv är så korta – och våra valmöjligheter samtidigt oändliga.

Känslan i oss är alltid en frukt av våra tankar.

Och våra tankar om oss själva och om vår omvärld är inte huggna i sten.

Men det är ibland lätt att få för sig det. Att så vore fallet.

Och domsorden om vår egna eller andras värdelöshet kan nu eka i oss på ett sådant vis att de skulle representera sanningen. Men lika mycket gäller motsatsen – att övertygelsen om den egna förträffligheten, den egna godheten, den egna fromheten inte alltid behöver vara liktydig med sanningen.

Det mesta vi är på ytan – det som CG Jung kallade för Personan – den sida vi visar utåt – är nu bara en spegelbild av oss – det finns så många fler bilder, så många fler sanningar.

Vi beundrar en människas ihärdighet och kapacitet men vet inte att vederbörande ligger vaken om nätterna rädd att inte räcka till. Vi beundrar den rikedom och kändisskap som någon har men ser inte priset i form av krossade relationer och annat som fått läggas åt sidan.

Det Jesus emellertid kan erbjuda oss – här och nu – är ett par händer som sträcks mot oss och ett par medlidsamma och medkännande ögon – som ingen annan har – och som kan möta var och en av oss mitt i våra liv oavsett var och oavsett vad och oavsett hur – vi nu befinner oss och vad vi gör eller gjort eller borde gjort.

Det dessa händer och ögon gör är att alltid erbjuda sanningen – och uppmuntra oss att gå in i den, bli en del av den, leva i den.

Och sanningen omvandlar oss sakta, är en katalysator och göra att vår persona blir en allt mer etablerad del av hela mig och skuggan får så allt mindre skugga då jag inte behöver gömma så mycket längre från min egna uppmärksamhet. Detta då Jesu ögon och händer – då de når oss– fyller oss med tilliten att vi är älskade och i den kärleken hittar vi den inre motivation som behövs för att korrigera det i våra liv som behöver korrigeras. För att bli mer sanna.

Och även om detta då rakt inte alltid är en angenäm inre resa – ja att se och erfara de egna bristerna – så är det en underbar gåva att få göra det med den insikten att jag – trots alla mina tillkortakommanden – nu är någon som Kristus vill ha att göra med, räknar med, vill se som sin.

In i denna skara och in i denna gemenskap är vi nu alla kallade och bjudna– därtill uppmanade att vara – och det som här räknas är det som Paulus förklarade som dygden att i vår vardag envist söka praktisera kärlek och tjänandet av nästan. Det är i livets maratonlopp vi vinner som kristna, om än inte alltid i alla sprinterlopp – kärleken och sanningen bygger det som varar – motsatsen bygger ett skenverk som förr eller senare faller itu.

Att så samlas såhär tillsammans i gudstjänst; i bön, ord, sång, musik och nattvard ger oss kraft att söka verka i denna anda och i den söka enhet och samförstånd och ett sant broders och systerskap och så verka varhelst vi nu har vår vardag.

Åh Herre tack för din kärlek och att du ser var och en av oss mitt i våra liv.

 (12 sönd eft trefaldighet årgång 2 – Friheten i Kristus)

Våra ryggar. Våra arma ryggar, ja hur mycket är det inte som just nu de får bära av livets spänningar åt oss. Inte sällan att dessa spänningar sen också kan gå upp mot huvudet och nacken och ge spänningshuvudvärk. Irma Schultz benämnde i en andakt i P1 våra ryggar som hemliga bakgårdar dit vi ställer ut våra sopor, på en plats där på bakgården dit solen aldrig riktigt når. En talande bild om någon. Och jag tänker hur skönt är det inte att få en spänd rygg masserad, och har du inte prövat det måste du unna dig det om du hamnar i den situationen att det behövs. Jag för min del uppskattar de fåtal massörer som liksom inte ger sig, som bara ska löser upp knutorna och de masserar nu envist och envist och envist. Efteråt kan jag känna sig nästan yr, det knakar i nacken, huvudet sitter med ens inte lika fastnaglat fast, allt är lösare och det är så mycket lättare att andas. Vår själ och vår kropp hänger så intimt samman och vi måste vara snälla mot dem båda. Ofta är vi nu inte det utan pressar oss, ibland pressar även livet på oss utan att vi kan göra så mycket åt det utan då det är nu bara hänga med.

Härda ut. Bita i.

Kvinnan i Lukasevangeliet, kanske var hon i den situationen att hon varit tvungen att härda ut, hänga i, bita i? I arton långa år. Hur såg hennes hemsituation ut, vad hände i hennes liv, vad hade lagts på hennes skuldror? Vi vet inget om henne och i Lukasevangeliet står att hon präglades av en sjukdomsande. Paulus å sin sida förklarar i dagens episteltext lidandet med att såhär är det nu på Jorden, före den befrielse som väntar längre fram, men nu, nu råder ett tomhetens välde. Underförstått ett välde med, som han evangelisten benämnde det, sjukdomsandar. Men oavsett vad för begrepp vi nu nyttjar – även om jag personligen är tacksam för att vi inte längre pratar om sjukdomsandar – så kan nu Gud gripa in. Mitt i tomhetens välde. Och vi hörde nyss om det i dagens GT text att Kung Hiskia fick ett nytt bud av Jesaja.  Ja vi kan läsa närmare om det i andra konungaboken kapitel 20 hur Hiskia blev bönhörd efter att Jesaja först förmedlat att hans tid var över. Vad är tecknet på detta frågar Hiskia nu Jesaja och tecknet visade sig vara ett skuggan i rummet, på Jesajas befallning, skulle ta tio steg tillbaka. Och så skedde. Hiskia blev frisk och kunde på de återstående femton åren av sitt liv bland annat anlägga en tunnel för dricksvatten in i Jerusalem, något som, underlättade livet något oerhört för stadens invånare.

Tillbaka till kvinnan i dagens evangelietext – hon blir också helad. Och hon ber nu inte ens om det utan Jesus kallar på henne och så helar han henne och han gör det med ett tilltal: Kvinna, Du är fri från din sjukdom… Lukasevangelisten uppehåller sig nu kring synagogans föreståndares utskällning av Jesus, hur kunde han, Jesus, nu mitt i sabbaten – utföra en sådan syssla som var att betrakta som någon av de 39 handlingar som var förbjudna i lagen, ja som att plöja, skörda, tröska, baka, spinna, tända upp eld, knyta el. lösa upp knutar och allt vad det nu var.

Jesus har emellertid svar på tal och påvisar att han minsann kan tolka lagen på egen hand och påvisade nu det fullt rimliga för såväl synagogföreståndaren som de som finns runtomkring i att han, just där och då löste kvinnan från hennes tillstånd – trots sabbatens alla yttre påbud och krav.

Vi är i nu kallade att kunna göra liknande och självständiga bedömningar, trots att det vi säger eller gör kan riskerar att bryta av mot vad som kan uppfattas som rätt och riktigt i vår tid – och vi måste kunna påvisa det rimliga i våra bedömningar, då vi blir synade och ifrågasatta. En sådan livshållning är alltid mer riskabel än att aldrig göra något fel och alltid följa en regelbok till punkt och pricka. Samtidigt vet vi vad underbart det är att möta en medmänniska som kan tänka själv och inte är jagad av hur allt borde och ska vara, inte sant?

Att kunna göra detta, hysa integritet och göra en självständig bedömning underlättas avsevärt, tror jag, med den inre trygghet en tro på Jesus Kristus innebär – för en levande tro innebär att jag får ytterligare en instans i mig än nog så många i det yttre. Detta skyr för övrigt många diktatorer och det är inte för inte kristna är den mest förföljda religiösa grupp i världen – det är för denna förmåga tron ger att bryta av – en kristen människa inre frihet, att göra en annorlunda bedömning. Tron och relationen med Jesus Kristus förstärker– om vi låter tron fått fäste i oss – även de delar i mig som handlar om samvete och lyhördhet gentemot nästan.

Det jag vill det gör jag inte men det jag inte vill det gör jag klagade Paulus i episteltexten för två veckor sen och han visade på att det är i relationen med Jesus Kristus som de delar i oss som hör ihop med den ”gudsbit” Gud lagt i var och en av oss – då vi nu är skapade till hans avbild – nu kan växa i styrka. Och alltid då den här gudsbiten växer till sig, ökar vår inre autonomi och frihet att välja ett annat förhållningssätt, än det som kanske impulsivt nu väcks upp i oss. Det vi blivit intrimmade i. Och det finns nu många fållor att ha blivit intrimmade i, ja så många uppsättningar av rätt och fel. Och även den som haft en så kallad religiös uppväxt vittnar nu inte sällan om en miljö där den inre ”gudsbiten” inte med nödvändighet har växt, kanske har den istället krympt av alla de påbud som ålagts – ja liknande dem som synagogföreståndaren nu hade att tampas med – ja om hur vi borde vara – ja hur allt borde vara – och vad de nu innebar att på ytan vara en god jude eller för delen nu en god kristen.

En av Martin Luthers första skrifter efter brytningen med påven hade titeln ”Om en kristen människas frihet”. Den utkom 1520 och Martin Luther menade i sin skrift, att friheten inte fanns hos kyrkan som han ansåg främst utvecklats till en maktinstitution. Inte heller fanns friheten för människan hos prästerskapet, som enligt Luther i hans samtid ofta satte sig över den enkla människan. Friheten fanns nu istället inom varje människa – i hjärtats tro på Kristus, och där kärleken från Kristus gjorde människan fri. Fick ”gudsbiten” i oss att växa och förändra oss inifrån och ut. När tron kommer från hjärtat får den oss att vilja tjäna andra. Vi blir förändrade, genomlysta. Och innebär i förlängningen att vi får allt svårare att gå förbi den som är i en utsatt situation, hjärtats röst kallar oss att vara närvarande

För det handlade nu om kärlek.  På samma sätt var det för kvinnan i Lukasevangeliet som kämpat med sin rygg i arton år, ständig värk, värkande muskelknutor och en vardag fylld av umbäranden. Det är i Jesu kärleksfulla ögon och händer hon kan resa sig upp, räta på ryggen, röra på huvudet så att allt liksom knakar loss i leder och muskler, se befriad och hel. Ja i en kärlek som nu helt överöste Jesu samtids förmaningar och tyckande och tänkanden om hur allt borde vara och istället tog sig igenom, som en varm kniv i smör – och helade det som var brutet.

I psalmen Guds kärlek är som stranden av Anders Frostenson finns frasen:

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.

Och vi ber i Herrens bön gemensamt :

Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Den förlåtelse – den frihet – Gud är beredd att ge dig och mig ska således återgäldas och möjliggöras genom att vi själva – såsom ock vi – eftersträvar att denna anda nu ges vidare och sprider sig och blir en ny regel, ett nytt förhållningssätt – ja utvecklas till den inre frihet som är av en sådan karaktär att krökta ryggar, brustna drömmar; liv som gått i sank av påbud och yttre förmaningar istället ges kraft och glädje att resa sig varpå vi kan säga:

Tack Herre för den frihet du lagt i mitt bröst.

Samtidigt, nota bena, är denna frihet förpliktigande.  Eller som ängeln i Uppenbarelseboken kapitel 10 uttrycker det att friheten i Kristus smakar som honung i vår mun men att den också bränner som eld i vår mage – och denna eld är nu ett påbud, ja ett inre edikt att vi ska sprida evangeliet om Jesus Kristus vidare.

Åh Herre ge oss mod att i en värld med påbud, lagar och regler och med så många fastgrodda uppfattningar om hur allt borde vara och ska gå till – inte minst i vår egna världsvida kyrka – gå ut, fria och vapenlösa med det evangelium du gett oss och som i dess inneboende självständighet – om vi lyckas leva i densamma – möjliggör att våra krökta ryggar reser sig upp.

 Amen

(nionde söndagen efter trefaldighet årgång 2)

Dagens evangelietext ur Lukasevangeliet 12 vers 42-48 kommer från ett längre undervisningspass där Jesus ur olika perspektiv söker få åhörarna att ha fokus på det som är centralt i tillvaron – nämligen vars och ens relation med det eviga, med Gud, med den evigt sanna ”gudsbit” Gud lagt ner i var och en av oss.

Och budskapet är:
Hasta inte. Räds inte – där din skatt är där kommer också ditt fokus att vara –- så var är din skatt – i det timliga eller i det eviga?

Och så lite längre fram, i verserna som föregår dagens evangelietext – så skruvar Jesus upp sitt resonemang ytterligare och börjar prata om sin återkomst – att vi en gång faktiskt kommer få stå till svars för våra val – vårt val av fokus – valet var vi har vårt hjärta, vår håg.
Vidare att det valet har stora konsekvenser för var och en av oss. Inte minst då det valet påverkar och präglar vår vardag – hela vår attityd och framtoning.

Ja inte för inte skriver Paulus i dagens episteltext i Efesierbrevet att
”Ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.”

Vad ska vi då eftersträva för håg? Ja i dagens text från Ordspråksboken kap 3 fick vi nyss en lektion vad för anda som bör prägla vår dag –
”Neka ingen en skälig gåva
när det står i din makt att hjälpa.
Herren avskyr den som är falsk,
men de rättrådiga har hans vänskap.”

Liksom i dagens episteltext – som Paulus för övrigt skriver till oss då han sitter i husarrest i Rom anklagat honom för ”oros-anstiftan”. Ja vi hörde nyss i Efesierbrevet kap 4:
”Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar.”
Så till dagens evangelietext i Lukasevangeliet kap 12 vers 42-48 som betonar vikten utav trohet – att vara trogen uppdraget – och där Jesus betonar att åt den som getts mycket mandat, mycket makt, många färdigheter där ska vi också kunna kräva ut att dessa gåvor ska används för att tjäna nästan. Men i liknelsen Jesus ger oss så är det nu inte alla som gör så – vissa använder mandatet – förvaltarmandatet – för snöd vinning skull och glömmer av den hållning den goda förvaltaren ska ha – att ge ut rättvist, förvalta klokt och leva med det för ögonen att vara trogen sin huvudman – dvs Gud.
I Jesus undervisning är nu straffet strängt för den som missköter sitt uppdrag– i liknelsen använder Jesus en drastisk bild, han säger:
”Då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. ”
Och Jesus upprepar: –”av den som fått mycket skall det krävas mycket. ”
Och jag kommer att tänka lite på vår tillvaro här på Jorden – hur här ofta råder lite av den upp och nervända världen. Och det gjorde det förstås också på Jesu tid. Det är väl bara det, tänker jag mig, att på Jesu tid inbillade man sig kanske inte så mycket annat, man var mer realist, det var då helt naturligt att där fanns många som var ohederliga förvaltare och liksom hela tiden kom undan. Och folket de knöt näven i fickan och såg Romarnas och Fariséernas maktmissbruk för vad det var.
Men i vår tid sker nu detta maktmissbruk mer snyggt och vi tenderar alla att vara naiva och tro gott om allt och alla varpå det är så många som missköter sig men kommer undan med det.
Med ett skamlöst leende på läpparna därtill.
Ja vi ser det nog på många områden.

I Efesierbrevet säger Paulus lite längre fram, i kapitel 5 att
”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”

Paulus ord och utsaga är nu något vi måste ta med oss i en tid där ljuset dygder inte värderas så högt som det borde – en påläst och duktig akademiker som kanske forskat ett helt liv i ett visst ämne viftas idag helt sonika bort av en gapig helt outbildad bloggare som minsann vet bättre. Ja vi har kommit att leva i ett land och i ett tillstånd där sanningen blivit relativ och istället utgår från vars och ens personliga tyckande och där lögn plötsligt likställs med sanning bara för att någon bestämmer sig för att så är fallet – för att det passar någons personliga agenda.
I en sådan här tid är det naturligtvis förvirrande att leva och i denna brist på fäste för själen med alla dessa distraktioner och värdeförskjutningar så blir lätt Paulus ord att vi ska leva i ljuset, vara ljusets barn för många en… ja en abstraktion, vad menar karln nu med det?
Och den psykiska ohälsan den ökar, förstås, inte minst hos unga eftersom berättelsen, ja själva narrativet om ont och gott i vår förvridits till oigenkännlighet. Begreppsförvirringen är stor och det är nu inte bra.
För Jesus och Paulus är det emellertid uppenbart att de räknar med en motkraft i tillvaron – med ett något som vill att vi okritiskt ska utsättas för politiskt munväder, självförhärligande bloggare, bräkiga tvärsäkra ut-yxade sanningar som lika gärna kan vara lögn.
För Jesus och Paulus är detta nu en del av tillvaron här på Jorden – ett något som vi ska vara uppmärksamma på och göra aktivt motstånd mot – ja det ingår i det kristna och är också det som historiskt gjort att kristna historiskt sett varit så förföljda, att man förmått att kalla en lögn för en lögn – det gillar aldrig en diktator.
Denna själens frihet – den kristnes inre frihet – blir således ett väldigt hot, mot den lögn en härskare vill göra till sanning.
Men vi, i vår tid, i denna märkliga tid där Gud gjorts allt mer mänsklig och till slut helt onödig och vi inbillar oss – trots att skapelsen är på väg att kapsejsa helt – att vi minsann kan själva – ja i vår tid där vi är fullt sysselsatta med att bygga detta globala Babels torn och där en levande tro på Jesus Kristus successivt blir allt mer suspekt och ja, i vår tid där ondskan ses mest – ja om den nu ens benämns som ondska – som ett tillkortakommande hos människan – och då producerad av yttre orsaker – den onde är alltid ett offer, ja rent av oskyldig, ja det är så synd om vederbörande att vi således inte kan kräva ut något personligt ansvar…
Ja i en sådan ytterst märklig tid då är det lätt att vi missar den dimension, ja den klarsynthet Paulus har längre fram i Efesierbrevet, i dess sjätte kapitlet vad gäller just motkraften i tillvaron,
Paulus skriver till oss:
”Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning – Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.”
Och inte för inte går mina tankar vidare till Uppenbarelseboken kapitel 19 vers 11-15 där sanningens riddare vars namn är Guds ord och ur vars mun det nu kom ett skarpt svärd som ska komma att rädda allt.
Ja kommer att rädda allt – ja är nu det som allt är beroende utav.

Och det är nu denna funktion vi är kallade till – just här och nu – att vara riddare för Guds ord och bära sanningens svärd. Endast då kan vi rädda allt. Om vi tar den uppgiften på allvar. Så vad har vi då att förvalta? Vilket förvaltarskap kallar han oss till – vår mästare, vår Jesus Kristus – vi som är troende i denna del av världen 2019 – vi som nu getts så mycket frihet, så mycket rikedom och så enormt stora möjligheter att göra skillnad. Inte minst i vår svenska kyrka.

Ja jag tror budskapet till oss är – inte minst till oss som har förmånen att vara verksamma i denna del av Kristi världsvida kyrka – att vi ska ta tillvara de möjligheter som ligger framför oss och inte förlora oss i vardagens allehanda problem utan alltid eftersträva detta övergripande perspektiv där vi vet att skilja på det som är timligt och förgängligt och det som är evigt och sant.
Att vi stolt förmår sprida det sanna och eviga till våra medmänniskor – ja vi ska söka vara en levande härold för det ljus som vill tränga ned i allt förvridet på jorden, in i allt livsförnekande; ja vi ska vara en ljusets budbärare när ljuset vill in i alla lögnaktigheter – ja allt det där negativa som så envist vill klistra sig fast i samtidens själsliv och som tyst så tyst men samtidigt så enerverande hela tiden viskar i varje människas öra att:
’HA, du är inte är något värd och att det är nu meningslöst att du gör motstånd mot mig, mig bakom den här viskande rösten som så envist säger att du inte är något värd, HA’

Ja det är då – ja nu – vi ska leverera en motbild och frankt påminna om det är nödvändigt att du gör motstånd mot den lögnaktiga rösten – för du är unik, du är värdefull och du har en potential i dig som är otrolig – bara du reser på dig – bara du tar de möjligheter Gud lagt i ditt bröst på allvar – ja bara du förvaltar ”gudsbiten” i dig och står upp mot de lögner och det klet som finns runt om oss.
Och det är här – i denna inre process – där jag tar strid mot den samtidens ande – denna trötthetens och uppgivenhetens ande – som jag är villig att öppna upp mig för ljuset och glädjen, den ljusets rustning Kristus kommer till oss med som en kraft, som en fyrbåk, ja som en energi som alltid, alltid finns i levande relation med den man, den Guds son, denna Jesus Kristus som kallar oss alla vid namn och som påminner oss om att Gud känner oss utan och innan och älskar oss på ett så outgrundligt och vackert vis att vi aldrig kan förstå omfattningen av den kärleken, den är nu alltid större.
Så ta nu den kärleken på allvar, uppmanar han oss, Jesus, och låt den göra dig självständig och modig att se allt förljuget i ögonen och välj nu aktivt det perspektiv Gud gett oss och som Gud planterat i var och en av oss – i den där ”gudsbiten” i oss där vi är skapade till hans avbild – en ”gudsbit” vi nu har att…förvalta.

Åh Gud – gör oss modiga att välja dig – ja skaka av oss det klet som vill förringa vår storhet och ta på allvar den skapande och levande och underbara ”gudsbit” du lagt i var och en av oss och som inget hellre vill än att blomma och bestämma resten av våra liv. Hjälp oss att inse förvaltandets ansvar – att vi tar oss själva och våra förmågor på allvar och inte räds den förmåga till glädje och kraft du lagt i oss och som vill ut genom oss och där vi getts rollen att vara dina händer i skapelsen – Amen