När den erfarne sjömannen överraskas av dimma och blåst håller hen kursen. På samma vis är det också vår uppgift att söka hålla kursen i våra liv, i vårt samhälle. Det innebär att vi söker hålla rädslans negativa effekter som till exempel en minskad empati stången. Att vi eftersträvar att se varandra, lyssnar på varandra, att finnas till för varandra. Mitt i all osäkerhet.
Vi som kyrka finns med i olika sammanhang i detta nu. Vi finns med i den organiserade handling från Apotek och livsmedelsaffärer som äger rum för personer i riskgrupperna och som kommunen samordnar. Vi har även en egen tillverkning av skyddsutrustning som vi skänker – bland annat har vi levererat 250 ansiktsskydd till hemtjänst, LSS boenden och hemsjukvård.
Vårt primära uppdrag är emellertid, som jag ser det, att kunna hantera ett eventuellt ökat antal begravningar, om det blir så illa vissa tror. Och det ska vi ska göra så värdigt, utan dröjsmål och så professionellt det bara är möjligt.
Covid-19 innebär även ett helt annat krisarbete då den sjuke kanske vårdas utan en självklar tillgång till sina anhöriga. Här finns vi med som sjukhuskyrka och försöker hitta alternativa tillvägagångssätt tillsammans med personal på sjukhuset och inom kommunen.
Många av oss har idag en förändrad vardag. Ungdomar som studerar hemifrån, äldre släktingar vi inte kan besöka. Ändå är den svenska modellen långt mycket mjukare och resonabel är många andra länders. Jag är stolt att vara svensk och få leva i en demokrati där politiker lyssnar på sina experter, mycket tyder ju på att den svenska modellen fungerar väl. Samtidigt är detta för tidigt att uttala sig om säkert. Ingen sitter inne med facit.
Att inte kunna planera morgondagen, sommaren, hösten – ja framtiden – det är minsann en märklig upplevelse som tenderar att suga musten ur oss. Mycket av glädjen i tillvaron handlar ju om att sätta upp olika mål och planer som sedan förverkligas. Livet är lite att ta fram olika skisser som man sedan förverkligar tillsammans. Nu är det svårare att planera och förverkliga. På gott och ont.
Ja inget ont som inte har något gott med sig brukar man säga och möjligen är det så att en period som denna också får oss att inse värdet av de nära relationerna men även värdet av det som odlas, produceras och säljs i vårt närområde. Och hur roligt det är att få träffas och umgås och bara vara.
När den erfarne sjömannen överraskas av dimma och blåst håller hen kursen. På samma vis är det också vår uppgift att söka hålla kursen i våra liv, i vårt samhälle. Det innebär att vi söker hålla rädslans negativa effekter som till exempel en minskad empati stången. Att vi eftersträvar att se varandra, lyssnar på varandra, att finnas till för varandra. Mitt i all osäkerhet.
När man lyfter i ett flygplan då himlen är molnig, ja kanske regnar det därtill, blåser, åskar… så är himlen ändå ovan molnen alltid blå och solen skiner.
På samma sätt är det med Gud och den kärlek som riktas mot oss.
Denna goda kraft är alltjämt densamma och det är nu vår allas utmaning att söka koppla upp oss till den, till denna kraftkälla. En promenad ute i naturen hjälper oss med det, fågelsången, vitsippan, löven som slår ut. Vi är beskyddade mitt i detta svåra och utmaningen är nu att söka ta tillvara alla möjligheterna att vara Guds händer och fötter i skapelsen. Att vi ringer varandra, att vi bryr oss om varandra, att vi längtar efter samvaro tillsammans och att vi håller det mänskliga och vackra högt och levande.
Du är även hjärtligt välkommen till våra gudstjänster men var beredd på att vi sitter utspridda i kyrkorna, aldrig är mer än 50, inte tar i hand och tills vidare pausar med nattvarden. Men predikar gör vi, och sjunger och ber. Till den treenige kraft i vilken vi andas i, lever i och är till i – Gud, Jesus Kristus och Helige ande.