Att bli återfunnen.. ja det tarvar en insikt om att ha varit förlorad. Alltså en vilja att göra rätt, att hamna på rätt köl, reparera det som gått itu.

Vi har ordstäv som berör detta:
”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”

Eller för den delen ordstävet:
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst.”

Se, två små ordspråk vi alla känner till och som båda har en sådan stor allmängiltighet, rymmer mycket kunskap.

I mina vigseltal brukar jag ofta ge rådet att inte somna som ovänner – att man ska reda upp det som är, som blivit fel även om klockan hunnit bli sen.

Nyckelordet i sådana nattliga manglingar är ofta insikten att vi är nu faktiskt medspelare.
Att man där och då inser att man har ett gemensamt projekt, är beroende av varandra och att man vinner på att inkludera försoning som ett sätt att förhålla sig till varann.
Medspelare – inte motspelare.
I äktenskap som håller tror jag att man på många vis lyckas med denna inställning. Denna ömsesidighet. Att vilja liv tillsammans innebär att man måste ta i beräkningen att ingen är perfekt. Och orka och vilja leva med det.

Samma insikt behövs i andra konflikter, då ligger lösningen nära, att man orkar leva med insikten att även jag själv har fel och brister istället för att projicera allt på den andre.

Jesus vet hur vi är, vi människor. Han ser igenom oss.

Petrus som lovade trohet, heder och ära men kom att förneka Jesus, kvinnan vid Sykars brunn, Jesus vet att hon svävade på målet, lärjungarna som tjafsade om vem som var störst bland dem, kvinnan som hopen vill stena. Kasta stenen först den som är utan synd – ingen kastade. Jesus fick med sin kraft och auktoritet människor där och då att inse att de var alla i beroende av nåd – att de alla då och då missade målet, som är en definition på synd, att missa målet.

Vad finns det då för möjlighet… då vi missar målet? Att jag kan bli förlåten.

Men hur lätt är det att förlåta en människa som skyller ifrån sig, som projicerar ut allt på sin omgivning och aldrig ens kommer i närheten att denne då och då missar målet, med andra ord gör fel?

Inte helt lätt kanske…

Ty förlåtelse, den är bland oss människor beroende av att vi vill leva i ljuset, önskar att leva med ett rent samvete, vill väl. Att vi eftersträvar en gottgörelse, eftersträvar ett perspektiv att vi är medspelare.

Att en människa ändrar sin håg, det måste komma inifrån, att man vill se sig förändrad och är beredd att i denna process vända sig till det sanna.  

För att upptäcka vad? Att det finns ett mer sant förhållningssätt till livet just där.

Eller som vi kunde ta del av i dagens episteltext:

För er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd.

Det finns som ni säkert hört ett uttryck att Gud älskaren inte synden men han älskar dig.

Hur kan det vara så – hur kan Gud vilja ha med mig att göra trots allt dumt jag gjort eller sagt? Jo Gud längtar efter var och en av oss. Och Gud har skapat var och en av oss och han längtar efter oss som vi kan längta efter våra barn, nära och kära i våra liv.

Efter var och en av oss.

Betänk – varje människa är Guds ögonsten, den dyrbaraste som finns. Tänk på det. DU är Guds ögonsten vare sig du tar in detta eller ej. Du är älskad över allt förstånd.

Och vilket tålamod han har, frälsaren. Med utsträckta händer står ha i våra liv men så hände det att vi gick just förbi, hade inte tid att stanna.

Kanske kändes ilskan hemtam, avståndstagandet, fördömandet, nekandet, förnekandet. Att jag projicerade ut all min brist och sökte gå runt som felfri.

Men förr eller senare briserar en sådan livshållning – ingen är felfri – det blir självgodhet, ett bedrägeri.

När en människa skapar musik, en sådan där kompositör som Mozart eller för den delen en Benny Andersson så uppstår stunder av flöden – av som man säger flow – allt rinner på och kommer såsom i ett flöde.

Det frälsaren lovar oss är att våra liv kan bli mer av ett flöde om vi säger ja till nåden. Om vi låter oss omslutas av nåden. Om vi just svarar an på det rop som går genom hela universum och som vill in i vårt innersta. Gud som längtar efter oss vill få ett gensvar… Ja men låt oss gensvara då!

Men detta förutsätter något – har ett pris – om jag vill leva i Guds flöde måste jag göra upp med mitt självbedrägeri, tendensen att projicera ut mina tillkortakommanden på min omgivning.

Det är detta Jesus vill sätta fingret på i dagens evangelietext, med sin liknelse, vill vi leva sant, stå upp för våra synder, välja en annan riktning, se dem i ansiktet vi sårat – så hjälper Gud oss att leva sant och fullödigt och vi blir burna av en märklig nåd. Guds nåd. Som övergår allt förstånd.

Åh Herre hjälp oss att söka sanningen om oss själva, söka din hjälp att räta upp det som inte fungerar och så leva i en relation med dig, i din nåd, ett transparent tillstånd där jag inser att jag är en medmänniska bland medmänniskor. Amen

Heliga trefaldighets dag – fokus i vår svenskyrkliga tradition är Fader, son och ande. Kyrkohistoriskt är denna söndag en fortsättning, en oktav som man säger på Pingstdagen. Missionsdagen är ytterligare ett tema, som liksom lagts in denna söndag, den dagen låg tidigare mitt i sommaren. Så söndagens tema är lite mångfacetterat. Men vad gör det – de tre texter vi nyss hört lägger grunden för en utläggning och tar även vid där vi slutade för en vecka sen. I söndags, pingstdagen, flaggor vajade mot en klarblå himmel, då predikades det och sjöngs om den helige andes ankomst.

I dagens episteltext har det gått så illa att flera av de ivriga lärjungarna, drivna och burna av anden, nu tagits till fånga. De har helat sjuka och häktats, vad gjorde de – och med vilket mandat – med vilken auktoritet? Och Petrus hänvisar till Jesus, Jesu mandat och auktoritet – ”så kommer kraften till oss, förstår ni?”

I dagens evangelietext kommer Jesus till Marta och Maria och han säger trosvisst att ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

Och så manifesterar han denna kraft genom att kalla på Lasarus som nu legat död i dagar, inlindad i linnetyg men trots dessa och de traditionella kryddorna och oljan hade liket börjat att lukta.

Det berättas att innan detta mirakel äger rum så möter Jesus Marta och Maria i deras hem och att han blir så tagen av deras sorg – han var ju en god vän med familjen och god vän med Lasarus – att även Jesus grät en stund.

Samtidigt finns antytt i Johannesevangelistens nedtecknande att innan Jesus ankomst till Betania, att han visste med sig att nu skulle ett helandeunder äga rum och att många judar skulle strömma dit från Jerusalem – att det här skulle låta tala om sig. Ja mycket talar rentav att det var just detta under, så nära påsken och Jerusalem, och med så många vittnen till det som skedde, att det var detta som blev den droppe som rann över bägaren, nu var måttet rågat.

Ja det står att läsa lite längre fram i kapitel elva att :

”Översteprästerna och fariséerna kallade då samman rådet och sade: ”Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.”

Precis som lärjungarna i dagens episteltext som blev fängslade för att hela utgör här själva helandet startpunkten för beslutet att röja Jesus ur vägen. Och det är samme Kajafas som leder processen.

I dagens GT läsning i första Mosebok kan vi notera att Abraham förstår att Gud är på besök, i en mystisk mänsklig gestalt. Abraham låter nu slakta gödkalven, kokar den i mjölk och bereder en måltid han själv inte deltar i, han står på avstånd, böjer sitt huvud, fylld av respekt inför det som äger rum.

Men inför Jesus böjs inga huvuden från översteprästen och fariséerna som står och förfäras inför Jesu kraft och auktoritet. Samma förtryckande attityd uppvisar man mot Petrus och de övriga i dagens episteltext.

Man känner inte igen Herren, helt enkelt. Man böjer inte på huvudet i ödmjukhet – likt Abraham då han såg att Herren gästade honom.

Man vill istället definiera vem och vad som upphöjas skall.

”Och inte kan väl denne enkle man, ja dessa enkla män, dessa galiléer ha något att ge oss överhuvudtaget? Hur skulle det se ut?”

Var kommer så Jesus auktoritet ifrån då han står utanför klippgraven och kallar på Lasarus?

Kanske ytterst från det faktum att han själv är redo att gå i döden för att vara sann gentemot den Gud som kallat ut honom i det kall han nu är mitt inne i. Jesus böjer på huvudet inför Skaparen, erkänner skaparens auktoritet och får genom sin tjänstvillighet del av skaparens kraft och mandat, mandatet att göra under. Och han säger lite senare i Johannesevangeliet, i avskedstalet till lärjungarna, att ”nu är ni en del av mig men världen kommer att hata er för jag har urskiljt er ur världen och gett er till Fadern”.

I tron, då tro uppstår, uppstår ofta ett band, en märklig visshet och närhet, en särskildhet. Men denna nya relation för också med sig att allt är inte längre så ’roligt’ det var förr. I tron finns en ny måttstock, en längtan –frid och sällhet har snabbt blivit ett tillstånd jag vill bevara och stärka.

I mig, i mina relationer, i mitt liv.

Världens furste, som Paulus benämner motkraften i tillvaron, blir störd av detta. Denne vill som mobbaren på skolgården ha allas uppmärksamhet för sina trix och konster och han ogillar skarpt Jesus Kristus och Jesus förmåga att få oss att välja ett annat fokus.

Här finns en motsättning – en konflikt – och den måste vi ta för vad den är. Inte för inte predikar Jesus om att det inte går att tillbe både Gud och mammon samtidigt, att det är en omöjlighet, en chimär. Du måste välja perspektiv!

Samtidigt är nu livet så för de flesta av oss att vi dras hit och dit och det är behov och önskemål och prioriteringar och inte sällan hart när omöjliga val.

Ingen kommer undan hur svårt det understundom är att vara människa – i alla val vi har att göra.

Samtidigt – vi är lovade att i den stund vi erkänner Herren Gud, likt Abraham, och böjer vårt huvud och ger av vårt dyrbara, vår tid, vår inre håg, vårt livsfokus – att vi då blir vi tillräknade att vara en del i Guds rike.

En del av den hållningen går att ta del av i den här söndagens psaltarpsalm, psaltarpsalm 113

Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!

Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!

Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.

Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet.

Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,

han som ser så djupt ner —
vem i himlen, vem på jorden?

Och kanske är det så att denna hållning, att prisa Herren aldrig varit så viktig som i denna tid. Vi behöver sans, lugn och eftertänksamhet – och vi behöver sannerligen den frid och sällhet Gud vill ge alla som kopplar upp sig i bön, i tro, i och med den helige ande. Ty vi lever i mångt i en upp och nedvänd värld – det är många orosmoln och bekymmer vi som mänsklighet står mitt i.

Det är viktigt att försöka ha ett inkluderande tema – att ”all lives matter” – alla människors betydelse. En hållning som emanerar ur mötet med det heliga.

Det finns i de mediabilder vi får ta del av, då tillståndet i Världen skildras, så få prov på den igenkänningen Abraham visade prov på, inför just det heliga. Och det finns i det mediala ett närmast totalt förringande av Jesu auktoritet och därmed på det han kom med till världen, till oss.

Varför är det så mycket bröl och skrik och så mycket upp och ned vända värden?

Varför visas så lite av kärlek och barmhärtighet i det som lyfts fram?  

För detta finns ju. Ja över hela Världen finns det fullt med vittnesbörd från sjukhusgolv och ideellt arbete att vi bryr oss, att vi hjälper varandra. Vi visar i praktiken ofta upp just den medkänsla och beredvillighet att offra sig för andra Jesus implementerade i Världen. Men det är som om att vi inte ska vara varse detta. Vi ska skrämmas upp.

Finns det månne rentav någon som har ett intresse i att sprida en bild av rädsla och splittring? Mobbaren på skolgården som vill att alla är rädda och ängsliga, för då får han ju som han vill. Kan regera. Jesu Kristi frid och fördragsamhet, lugn och medmänsklighet, kärlek och barmhärtighet avskyr han från tidernas begynnelse. Den sinnesstämningen hotar mobbaren på skolgården, han tappar då i kraft och auktoritet.

Vi kan, och bör således att som Abraham böja vårt huvud inför Herren, ge våra liv; vår håg och uppmärksamhet till Gud och som ett kvitto härav erhålla en inre frid och sällhet – och på det viset utgör vi en motrörelse.

Vi tror på alla människors betydelse, ”all lives matter”, vi tror på sanning och respekt, och vi vill vandra i den relation Jesus gett oss, skänkt oss, att vara en del i. En öppen och transparent livshållning.

Åh tack Gode Gud för den möjligheten. Detta alternativ. Denna parallella väg i tillvaron. Given oss med tre aspekter – Gud, son och helig ande. En helhet, en underbar möjlighet, Amen.

Jesaja skrev:

Ja, Gud är min räddning,
jag är trygg och utan fruktan.
Min kraft och mitt värn är Herren,
han räddade mig.

Den helige ande – en anda där vi lyfts från det förutsägbara till det oförutsägbara, en kraft som ger nya perspektiv och ny blick och som vill bygga broar mellan oss och som utmärker sig av sanningslidelse, rakhet och direkthet – men även är en bärare av det nådens vatten Jesus undervisar om i Johannesevangeliet (kap 7).

Den helige ande kan också beskrivas som ett fluidum, en kontaktgel, som inte bara binder ihop oss med vår skapare utan också med varandra.

Och när den kontaktgelen får verka, så är det omöjliga möjligt, vi klarar av, vi bärs, vi levererar.

Den helige ande utmärks således av en anda av sanning, nåd, fördragsamhet, kärlek och ett universellt systers- och broderskap.

I dessa covidtider, med all karantän och hemarbete, är det många som vittnar om en energilöshet, en håglöshet, en smygande känsla av depressivitet – särskilt hårt drabbas de som bor i ensamhushåll.

Vi kan dra slutsatsen att vi inte mår bra av avskildhet.

Inte för inte är en klassisk tortyrmetod isolering. Och vad är verktyget ifråga i de flesta fall av mobbing – den utsatte isoleras, får inte vara med.

Vi behöver helt enkelt kontakt med varandra. Det ligger djupt i vår natur. Oavsett hur vi är definierar oss själva, som introverta eller extroverta så behöver vi samtala, bry oss om och bli ombrydda, i varierande grad. Ingen kan leva i längden ens i det lite mystiska tillstånd som definieras som lysande isolering, eller på engelska ”splendid isolation”. Förr eller senare behöver vi ut ur öknen, bryta fastan, få sitta ned vid samma bord, umgås. Många är de ensamstående som vittnar om hur berörda de kan bli bara att få klippa håret, någon rör vid mig, åh som jag längtar efter det.

Idag är det Pingstdagen och därtill mors dag, flaggor vajar mot en klarblå försommarhimmel. Det gula korset vajar i vinden.

Ett kors har som vi vet en lodrät och en vertikal linje. Den vertikala linjen i det kristna korset symboliserar ”för nästan, med nästan” och den lodräta människans förhållande med Gud. Gud är i behov av båda riktningarna i våra liv – vi behöver kontakt med det heliga men det heliga ska vidare ut i den tillvaro vi lever i – att vara kristen är att vara Guds redskap i tillvaron, Guds händer och fötter. På samma vis är det med den aspekt av Gud som vi benämner för Den helige ande – även detta fluidum är i behov av båda rörelserna för att kunna fungera. Den helige ande är beroende av att vi står i relation, i flöde med varandra och den är beroende av en öppenhet uppåt – och inåt – mot Gud.

Således är det även här det föreligger en risk – risken att detta fluidum hindras att verka. Och hur kan denna risk benämnas? Ja kanske som olika inre hållningar med det gemensamma att de emanerar ur en känsla av rädsla och isolation – och utifrån den grundkänslan vill vi ”baske oss” ta för oss, tillförsäkra oss – om det så gäller egendom, makt eller utrymme – och oaktat om det sker på någon eller någots bekostnad – själv är nu bäste dräng – det här faktiskt mitt projekt, min väg, ja det är mina prioriteringar som gäller, så ur vägen. Punkt.

Och det är nu sådana inre landskap som också bygger upp ideologier och rörelser där vi lyckas att förena oss i sådana ansträngningar där vi vill tillskansa oss makt och trygghet och utifrån den grundkänslan så har delar av mänskligheten koloniserat och vi har bedrivit krig och genomfört massmord – bara för det illusoriska att söka uppnå en känsla av trygghet.

Helt omedvetna om att denna rädsla föder rädsla.

Hat föder hat.

Mord föder mord.

Att all sann trygghet börjar inifrån – i ett tillitsfullt förhållande till nästan och till Gud.

På Jesu tid var denna bristande tillit, som ligger till grund för dessa rörelser jag nyss beskrev, lite av ett grundtillstånd. De enda som i ett judiskt perspektiv eventuellt kunde uppnå Guds nåd var nu det fåtal judar som exemplariskt följde lagar och regler, ja kanske, de. Inga andra. Inte de av annan ras och härkomst. Inte slavarna. Alltmedan romarna ockuperade.

Här rådde krig, slaveri och våld.

Men se då kommer han, Jesus, och obemärkt smyger han in till de utsatta, de leprasjuka, de baktalade, de misstänkliggjorda, de utanför allt och han bor och lever med dem, sitter vid deras lägereldar och kök och får dem, var och en – en efter en – att börja att räta på ryggen – Gud, tänk kan han ha något intresse i mig, vill han rentav veta av mig, vill han älska mig?

Jesus ler och intygar att ja, du är Guds barn, Gud känner dig, du duger, du är bra, bara du söker leva efter den här linjen, den här vägen jag ger dig som stavas rättfärdighet och nåd. Och han sätter sig på huk bredvid kvinnan som nyss skulle stenats ihjäl på grund av sin otrohet, stenas av av de rättfärdiga och han säger till henne att inte heller jag dömer dig – men med det tillägg, som ofta kommer bort – gå och synda inte mer.

Den här sista meningen är central – den helige ande kan nämligen inte andas i sammanhang där vi misshushållar med oss själva och andra, där vi inte är ärliga, i inre landskap där vi smider ränker och på det viset missar målen och syftena med våra liv.

Men i de sammanhang där vi låter reella värden vara de som styr så kan vi räkna med att Guds ande finns med oss. Guds kontaktgel. Sanningens ande.

Vi ska sammanfattningsvis akta oss för att leva utan kontakt med varandra för vi är beroende av den, människan är en gruppvarelse.

Vi ska vidare ha en öppenhet och ett intresse uppåt och inåt mot Gud, som söker oss och vill att vi är hans händer och fötter i skapelsen.

Och denna kontakt ska märkas i våra liv – att vi inte är styrda av rädsla och prestige utan av en ärlighet och respekt och en beredvillighet att leva öppet och transparent och när vi snubblar på vägen – och det gör vi alla då och då – ja sådant som vi helst skulle låta vara ogjort – att vi reparerar och ber om ursäkt och söker hela det som gått itu.

Jesus gav sin oss vidare vissa redskap för att den kontaktgel han var en agent för – den helige anden – skulle fungerar extra bra.

Han gav oss sakrament.

Nattvarden är ett sådant, i delandet av brödet och vinet sammankopplas vi med vår Herre. Och vi är nu många som längtar efter nattvarden och som allt ser ut nu så efter sommaren bör vi kunna fira den igen – åh Herre måtte det bli så, att covidsituationen är fortsatt lugn i norra Värmland.

Dopet är ett annat av de sakrament vi gavs.

Den helige ande får en angöringsplats i den som döps, den helige andes fäster vid på ett särskilt vis.

Och idag ska vi tillsammans vara med om ett dop, ett vuxendop och det är ………. som ska döpas….