Det är i början av september och allt har börjat att starta upp efter sommarens lite mer lugna lunk. Det finns en vila i båda – lunken och vardagen. Och kanske båda i någon mån förutsätter varandra för att ge den välkända rytm livet består utav.

På samma vis är det med årstiderna. Nu väntar hösten med sina färger, den klara höga luften, dimman över sjö och dalgångar. Snart har vi julen hos oss med umgänge och kura inne. Upplevelsen att åren går snabbare ju äldre vi blir är ett välkänt fenomen. Att nu även unga kan ge uttryck för samma upplevelse är möjligen en nyare företeelse? Kan det handla om mängden av information ökar exponentiellt? Vi får så mycket intryck, så mycket information, så mycket att bearbeta.

En sak som speglar detta skifte är nutida tecknade barnfilmer – det ska gå så snabbt, plötsligt är allt på så hög volym, scenbytena är ofta täta och dramatiska. Det är långt till de tecknade filmer många av oss växte upp med som Bambi, Robin Hood och Snövit.  

Ovanpå denna informationsflod har vi nu även den ovisshet som Coronaviruset fört med sig. Åsikterna haglar i vetenskapssamhället och bland vanligt folk och personligen är jag glad över den öppna och transparenta hållning vi har i vårt land. Å ena sidan och å andra sidan. Lite typiskt svenskt.

Hur blir då hösten och vintern och hur kommer allt bli? Det enkla svaret är att det vet vi inte. Vi har att leva i en ovisshet. Egentligen så är den här ovissheten en del i att vara människa men vi lyckas i regel betvinga den ångesten genom att intala oss diverse saker. Vi håller insikter om livets sköra tråd på en armlängds avstånd. Och tur är väl det, annars hade man väl blivit galen. Men galen är nu lite vad många upplever sig vara till följd av just dagens ovisshet. Självmorden riskerar öka, skilsmässor och behovet av samtal för stöd och rådgivning likaså. ”Vad blir det?”

Ibland när jag som präst finns med i en situation där en familjemedlem hastigt avlidit brukar jag försöka förmedla att även om det just där och då syns otroligt så kommer livet gå vidare. Det kommer bli annorlunda, aldrig sig likt, men det kommer gå. Och ibland brukar jag tillägga att det finns i vår konstitution. Vi är starkare än vi tror. Vi tar oss framåt.

På liknande vis är det förstås i de utmaningar vi nu står inför – vi kommer ta oss igenom dem. Vi har som mänsklighet stått inför liknande utmaningar tidigare som de en pandemi nu medför.

Ett bra stöd i att ta sig igenom utmaningar är att påminna sig om att vi skapats inte bara med ett hjärta utan även med en hjärna. Tanke och känsla hänger intimt ihop. Vilken kommer först? Ja det är lite som frågan om hönan och ägget men ett vet vi och det är att känslor av ångest och oro kan minska med klargörande tankar. Det bygger hela det så kallade KBT konceptet på. En sådan lugnande tanke är att vi i norra Värmland varit förhållandevis förskonade från Covid-19, att det finns en bra beredskap och organisation i vår kommun och på vårt sjukhus och att vi har väldigt goda förutsättningar tillsammans.

Var finns då Gud mitt i allt det här? Varför lidande och svårigheter? Det enkla svaret är möjligen att såhär är vår tillvaro nu beskaffad. Vårt jordeliv är fyllt med begränsningar, faror men även möjligheter och hopp. Att vara människa är att leva och finnas med dessa förutsättningar. Inom den ramen, eller ”kontexten” som man nuförtiden så gärna säger, blir och är Gud en möjlighet och möjliggörare. Vi kan med och i oss koppla upp oss mot en tillvaro som ligger lite utanför vår tredimensionella verklighet. En ny nyans av hopp kan då komma mot oss, en okänd sträng av ”sällhet och frid”. Sådant kan stärka oss i mötet med de utmaningar vi här och nu står inför. Vissheten att  någon gått före, som delat våra förutsättningar, som vet hur livet på Jorden är beskaffat och som lovat att aldrig aldrig lämna någon av oss, genererar en frid. Han finns nu med oss och ”all makt är honom given, på Jorden såsom i Himmelen”. Stolligt? Ja vid första anblicken kan så förefalla men för den som skönjt den vakande handen, i sin bön vidrörts i sin ande, är Jesu löfte en realitet.

En av mina favoritpsalmer är psalm 207 och en dag som denna kommer vers tre till mig:

En liten stund med Jesus
och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås