Vi människor är sammankopplade.

Allt i tillvaron är sammankopplat.

Och jag pratar inte om internet för det kräver el, kablar, switchrar, routrar, sändare och mottagare. Jag pratar om ett annat nät – ett själens nät.

Har du någon gång känt du kommer in i ett hus att här, här var det lätt att andas, här trivs jag?

Då har du säkert erfarit det motsatta, att här var det tungt att andas, jag känner mig lite olustig, det ska bli skönt att ge mig av.

På samma sätt med arbetsplatser, som på ett större vårdhem, ett sjukhus, en fabrik. Du går kanske runt, är springvikarie – ja här trivdes jag, här var det lätt men inte där, där var det tungt. Det är små små detaljer som avgör. Och de flesta av dessa små parametrar kan vi sätta ord på, jag blev hejad på, tilltalad vänligt, kände mig välkomnad men inte allt – en del parametrar är fördolda, intuitiva, når mig på ett annat plan. Hur går det till?

Vi har ett uttryck ”att det sitter i väggarna”. Vi erfar nu något intuitivt, något som hänt, en enskild händelse eller en räcka händelser av samma karaktär och det hela liksom har spridit sig som ett minne, en känsla vi kan erfara men inte förklara annat än med vår intuitiva varseblivning, vårt så kallade sjätte sinne.

Samma sak med orter, ställen. Det finns passager jag åkt med i bilen som jag upplevt obehagliga, nästan ruggiga, ja det kan vara bara en sträcka på tvåhundra meter. Jag berättar för någon annan jag har förtroende för och ja, ja det stämmer så känner jag också säger vännen tillbaka. Så får jag av en händelse veta att just där på dessa metrar inträffade en tragisk dödsolycka tjugo år tidigare, en älskad kvinna i bygden, engagerad och omtyckt, hon dog där. Och folk blev ledsna och sorgen finns kvar men hur fattar inte jag, Uppsnappad av träden, luften, stenarna? Hur kan en plats ha ett minne? Ja kan det ens vara så?

Samma sak med orter, jag kommer i bilen, åh så trist det verkar vara att bo här, så deprimerande allt känns. Andra orter som på ytan kan se identiska ut där är känslan den motsatta. Här finns en öppenhet och en hunger, en entreprenörsanda och mycken skratt.

Min erfarenhet är att då jag haft möjlighet att komma närmare och undersöka orterna ifråga att den första intuitiva känslan i regel varit något centralt på spåret. Hur är det möjligt?

På en japansk ö levde en flock apor. En dag tvättade en ung apa de potatisar som de utfodrades med i en bäck. Snart gjorde hela flocken detsamma. Efter en tid kunde man konstatera att även apor på helt andra öar plötsligt kunde samma sak utan att de haft kontakt med aporna på den första ön. En slags kosmisk inlärningsförmåga som är svår att förklara.

Vi är sammanbundna.

På samma sätt är det med en ny innovation, en uppfinning, ja inte sällan kommer forskare på en helt snarlik lösning på olika sidor av Jordklotet nästan samtidigt.

Och så finns det berättelser om olyckor, som den skogsarbetare som fick en jättetall över sig och klämdes fast, han kunde inte andas, och hur hans kollega rusade dit, lyfte upp tallen och mannen kravlade sig undan. Dagen efter går dom till tallen, den går inte att rubba, den väger 800 kg. Igår var den hur lätt som helst, bara att lyfta upp.

De här dimensionerna pratar vi inte om så mycket för de är fördolda, men inte desto mindre påverkas vi av dem.

Den yttre tillvaron är den verkligen så fast och bestämd som vi tror?

Vi hör ett stycke musik som är lugnt och uppbyggligt och puls och blodtryck går ned och i oss sprids hormonerna oxytocin och serotonin och halterna av adrenalin och kortisol sänks. Någon sätter på ett musikstycke av en helt annan karaktär, det vrålas om död, förakt, hat och kortisolet och adrenalinet stiger och med dessa hormoner vårt blodtryck, puls och inte minst så förändras vår sinnes-stämning. Oxytocin och serotoninet sjunker dramatiskt. Känslan av inre lugn och trygghet är förbytt till en gnagande rastlöshet.

Masaru Emoto är en japansk forskare känd för sina fotografier av vattenkristaller, han har utvecklat en metod att fotografera vatten under djupfrysning. Masaru menar på att kristallerna är välformade och vackra då det uttalas kärleksfulla ord vid infrysningen alltmedan de blir kaosartade och sönderslitna om det sägs hatiska ord. Han visar bild på bild på sin hemsida.

Jesus visste om allt det här. Att tillvaron är så mycket mer än vad vi vanliga människor kan förstå.

Jesus uppmanar oss här att söka, att medvetandegöra oss och han säger att endast sanningen kan göra oss fria. Ibland suckar han och undrar hur länge han måste vara med oss, vi trögfattade, ”åh detta människosläkte” vi som inte kan ta till oss det som han har så lätt för, han som kommer från höjden, en annan dimension.

Kanske är det så nu att det är hög tid för oss att ta ansvar för vår mänskliga konstitution och spänna musklerna en smula, våra andliga muskler och inse med vilken rikedom och kraft vi alla är skapade i och till, vi människor skapade till Guds avbild.

Stig upp, ta din säng och gå sa Jesus och den lame blir helad. Jesus kopplar på och om någontings väsentligt i och kring mannen och han förvandlas inifrån och ut.

I berättelsen är denna på och omkopplare det förlösande ordet att mannen är förlåten. Det vill säga sedd, buren, älskad, ianspråkstagen, värdig – värdig att se sig själv och sin egen potential och formligen resa sig mot den och ta den på allvar. Införlivas i den. Bli en del av den.

Hur många av oss går inte omkring i en slags förlamning. Inte kan väl jag. Uh vad fula fötter jag har tycker nu någon och näsa, kinder, händer. Jag duger inte och inte kan väl jag… Jesus går inte med på den självbilden, han ställer sig i vägen, ifrågasätter och upprättar. Han sätter sig till och med på huk och tvättar dina fötter och ser in i dina ögon och säger till dig att vill du gå i hans fotspår måste du vara din nästas tjänare. Och för att kunna vara det kan vi inte sätta vårt ljus under skäppa, vi ska vara som en lysande stad på en höjd, saltet ska ha kvar sin sälvåra ögon ska i sin klarhet vittna om själens kraft.

Psaltarpsalm 73 är så vacker:

Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen.

Du leder mig efter din vilja,
du för mig på härlighetens väg.

Äger jag dig i himlen
önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Gud har skapat oss till myndiga, fria och vuxna och kapabla människor. Vi har ett ansvar att leva upp till vår potential och sluta att förminska oss.

Det finns krafter i vår tillvaro som vill att vi ska glömma av vårt ursprung. De söker inplantera en känsla av fruktan och isolation, en rädsla.

Är vi människor fyllda av rädsla minskar vår empati. Våra antennspröt in i den sfär som hela tillvaron vilar i blir då skadade och vi börjar uppfatta tillvaron på ett inskränkt och räddhågat vis.

Inte kan väl jag? Jo du kan.

Inte ska väl jag? Jo du ska.

Inte är jag väl värd? Jo du är värd.

Det är nu vars och ens ansvar att fundera på hur olika budskap och så kallade sanningar påverkar oss. Och vars och ens ansvar att söka en så bred och välbalanserad information som möjligt. Sanningen som Jesus säger är den enda vägen att bli fri, den är inte alltid uppenbar. Sanningen kan av ekonomiska och politiska skäl vara satt på undantag. Ja vi vet av historien att sanningen ofta hålls stången av just ekonomiska och politiska skäl. Vad är det idag som är fördolt, förvridet, undanstoppat och censurerat, lyssna på din intuition – och följ den!

Ja det är vårt ansvar som fria och obundna medborgare att informera oss, ta reda på fakta, vilja veta. Söka sanningen och inget annat än sanningen.

Och vi måste vakta vår ömtåliga konstitution människan – den kraft i oss som kan lyfta jättetallar, kravla sig ur en livslång förlamning, vars hormoner ändras utifrån goda och onda ord, intentioner och där vi är sammankopplade inte bara med varandra utan med Gud vår skapare. I detta själsinternetet är vi en del och vi erfar där både det ena och det andra om platser och varandra. Vi måste nu söka leva som psalmisten i psalm 73 nyss skrev: Att äger jag dig i himmelen önskar jag ingenting på jorden.

Då blir mitt liv rent och bär frukt och jag vill och kan se min nästa i ögonen, ja jag vill sjunga, dansa och bära fram budskapet att här är vi – mänskligheten – så vackra och rika och vi ska aldrig aldrig låta rädsla och förtryck förminska oss.

Det finns nu krafter som vill förminska oss.

Inte för inte produceras det oändligt med böcker och filmer med det gemensamma att löften sviks, det dödas, var och varannan uppvisar psykopatiska drag. Detta är nota bena inte en rättvis bild av människan. Faktum är att de flesta av oss älskar våra vänner och vår familj, våra grannar och våra sammanhang och vi vill leva och föröka oss i fred och frihet, i glädje. Det är den mänskliga natur Gud givit oss. De som söker split och vill skapa rädsla genom att ställa grupper och åsikter mot varandra har ofta en agenda att vilja härska och styra och bestämma.

Här måste vi våga vara lika modiga som kvinnan Rachav i Josuas andra kapitel och nu göra en självständig bedömning och i de sammanhang vi har att verka vakta och skydda alla som värnar det sanna. Det kan vara en visselblåsare, en konvertit, någon som flytt en man som slår.

Vänder vi andra kinden till, med ett leende även ger vår mantel, går den extra milen kommer de med onda avsikter av sig. Och glädjen segrar. Genom att tron segrar. Det är tron som försätter berg, lyfter jättetallar, befriar förlamade och gör oss till dem vi innerst inne är – alla – till Guds avbild. I Jesus namn. Amen!