Hosianna David son, de sjöng där vid vägkanten, la palmblad och de… hoppades.

Jesus red in och alla var så… förväntansfulla.

Då händelsen äger rum vi nyss tog del av var det påsktid och vi befinner oss i slutet av Jesus aktiva tid på jorden – han vet vad som väntar, om än inte folket. De tror på en kung, han vet att det kungarike han ska manifestera går genom döden på korset. Ett mysterium, ett offer, som då rakt ingen begriper här denna dag. Inte ens lärjungarna.

Tänk vilken ensamhet för Jesus, att se och inte kunna dela verkligheten med någon. Inte undra på att han hade behov att ofta gå undan i ensamhet, be och vila. Kontemplera. Alltmedan hans samtidsmänniskor ville att han ikläder sig hjälteglorian, kungaglorian, befriarglorian.

En sådan där befrielse på gängse vis – med makt och våld.

Men… han har kommer med ett annat budskap, Jesus på åsneryggen, sanningen, att inget annat än sanningen kan befria oss och att himmelriket inom var och en av oss – endast det ”tillståndet” kan ge verklig befrielse.

Paulus skriver i Romarbrevet 13:

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära.

Paulus, som vid tiden för dessa ord, är verksam i den då förföljda urkyrkan inte så långt efter Jesu död på korset, han pläderar nu för en hoppfull inställning. Mitt under förföljelsen.

Att de i hans samtid ska våga hoppas, ska våga tro på en genuin förändring.

Det ligger nu i vår natur, att vilja hoppas. Vi vill tro gott. Filmer ska ha ett lyckligt slut och vi älskar berättelser där den gode vinner över den onde.

Hopp och förändring…

I vår närtid finns händelser fyllda av stort hopp och förtröstan: som när Berlinmuren föll den 9 november 1989 och Öst och Väst förenades eller apartheidregimens; rasåtskillnadspolitikens fall i Sydafrika. Många minns även hoppet och framtidstron, att något nytt och enastående var på gång att hända, åren innan John F Kennedy mördades 1963.

En annan period i vår närtid då många erfor hopp var under reformen Glasnost under mitten av åttiotalet. Glasnost betyder öppenhet och reformen genomfördes av dåvarande Sovjetunionens sista statschef Michaels Gorbatjov. Sovjetunionen föll ihop. Det kalla kriget föreföll vara slut. USA och Ryssland pratade äntligen med varann igen. De pratade med varandra – och skrattade.

Jag själv minns hur jag som 17 åring, då jag nyss flyttat till Stockholm från Västergötland 1982 tillsammans med 30 000 personer befann mig i en stor fredsdemonstration där vi tog varandras händerna och byggde ”en bro för fred” mellan USA:s och Sovjetunionens Sverige-ambassadörer, på respektive ambassad.

Alltmedan vi sjöng: I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut.

Och vi kände ett litet spirande hopp. Hade det inte börjat mjukna något? Sen när Glasnost var ett faktum tre år senare, ja tänk det hade det. Äntligen.

Vi som varit med om sådana här perioder av liknande hopp och framtidstro kan kanske ana lite av den glädje som människorna kände då Jesus red in i Jerusalem.

Nu äntligen skulle det bli en förändring, ja som vi hoppats. Som vi längtat.

På så vis påminner den tiden lite om vår tid i Världen, just nu.

Covid-oron göra att många blir modfällda och har svårt att våga tro på en reell förändring. När ska allt bli som vanligt igen? Och vårt hopp idag, att allt ska bli som vanligt igen, det hoppet sätter fingret på att många av oss nog inte saknat kon förrän båset visade sig vara tomt – det var så mycket vi tog för givet. Först nu kan vi till fullo inse vad mycket alla möten betyder i livets villervalla.

Nu kan ingen leverera något enkelt hopp i covid-frågan annat än att, ja det vill jag mena, uppskatta den nyktra saklighet vår Folkhälsomyndighet präglas av. De säger inte enbart att vi får leva med covid-frågan länge – de säger också att vi kommer klara av att göra det. De representerar ett lugn och en saklighet och ett mod. Och väger in en helhet. Och se vårt samhälle fungerar.

Vi har all anledning att känna hopp – men ett nyktert och ett stadigt hopp.

Den upprymda glädje människorna erfor då Jesus red in var en annan och mer konkret glädje – den närde ett omedelbart hopp att här, här kommer befriaren och nu ja nu ändras allt.

Men Jesus gick inte in i den projektionen utan sa nyktert, ja faktiskt lite i samma stil som Johan Carlson på Folkhälsomyndigheten, att nej, det finns ingen quick fix, ingen enkel lösning men vaken och bedjen, välj den smala vägen istället för den breda allfartsvägen, var listig som en orm och fredlig som en duva och bevara ditt ljus brinnande och ditt salt sin sälta – då – i det att du är uthållig, klok och seg – då kan du komma gå i land med din värdighet i behåll – och lysa som en stad ovanpå ett berg. Då är himmelriket mitt ibland er.

Men naturligtvis längtar vi efter att allt ska bli normalt igen.

Och vi längtar efter att få erfara den förändringen lika påtagligt som när ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder.

Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans.

Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit låg, förtrycket från romarna var en tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kom Jesus in på scenen med sin kraft och sin myndighet och visade på ett alternativ. Och han gjorde det så kraftfullt och i de utsattas, de fattigas och sjukas närhet så att ryktet om befrielse, om nåd spred sig likt när högsommarvärmen kommer in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen skulle allt vända.

Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa.

Vi har en bild i oss av en annan möjlig verklighet, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det hoppet en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det rentav vara vår Skapare? Han som sänt alla profeter, däribland profeten Sakarja, att komma med löftes- och förmaningsord till oss. Sakarja som med sin bild, fömedlad i Sakarja kapitel 9, skriver:

Han ska skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände

Ett löfte som nu till slut landat i Jesus trösterika blick där på åsneryggen:

Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.

Det Jesus gör, då han ser oss i ögonen, är att visa oss Guds väsen. Han ser dig och mig med kärlek och empati, vi är medspelare, och den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där.

Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den?

Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Just nu.

Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss?

För så är det – advent är såväl ankomst som väntans tid som ett löfte om ett nådens år. Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Och kanske handlar detta sinnelag idag om uthållighet, att vi ska bevara det mänskliga och sanna, tänka självständigt och våga tro på att vi är beskyddade, vad som än händer, så vilar vi i Guds händer…

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd, gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Ja bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp…

Det är inte första gången i världshistorien vi lever i en utsatt tid.

Inte minst tiden vid Jesu aktiva tid här på jorden var svår och fylld med spänningar och ändå smög han in till de utsatta, de leprasjuka, de baktalade, de misstänkliggjorda, de utanför all yttre redbarhet. Han bodde med dem, levde med dem, satt vid deras lägereldar och fick dem, en efter en, att räta på ryggen. 

Här är Jesus ett föredöme, att trots spänningar och konflikter – vid den tiden var till exempel Palestina ockuperat av romarna och klasskillnaderna enorma – våga vara empatisk, våga se sin nästa, vilja se sin nästa, lyssna in och välja kärlek.

Här har vi alla ett uppdrag, var och en av oss, att välja empati och kärlek trots att tiden vi lever i just för närvarande fört med sig så mycket ångest och oro.

För att jag som individ ska kunna välja det perspektivet och inte drunkna i oro finns en kungsväg: Att jag intresserar mig för min nästa. Att jag bryr mig om min nästa. Att jag väljer att att ge av mig själv. Och där inträder den omvända ekonomins lag – att ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka. Men då måste jag ge utan baktanke och inte för att det ska synas, omtalas, vara tjusigt – utan av mitt hjärta. Spontant. Obemärkt.

Då tankas våra hjärtan fullt.

Då öppnas en flik av himmelen och vi får del av den frid som likt solen alltid lyser, trots moln och rusk. Eller att det till och med halva dygnet förefaller vara natt.

Solen lyser ändå, allt är i sin ordning. Allt blir bra.

Snurra min jord – Gud är.  

Många av oss minns ”Nöjesmassakern” i Sveriges television för 25 år sedan.
Det var fyra ”humorgubbar” som sågs av uppemot fem miljoner tittare varje lördagskväll.

Programidén var enkel, det var korta sketcher, snabba klipp och så en gästartist som var i ropet. Genomslagskraften var stor, som det ofta var med TV på den tiden när ett program slog an. De komiska figurerna som gestaltades var till allmän kännedom.

De ”figurer” som nog blev mest kända var Sven Melanders och Åke Catos: ”Werner und Werner”. Två tyskbrytande kockar. 

Förebilden lär ha varit Werner Vögeli, vid den tiden en känd kock och hovtraktör med ursprung i Schweiz.  Werner Vögeli var bland annat verksam på Stockholms slott, han var kökschef på Operakällaren, skrev böcker och hade matlagningsprogram i SVT.

En nyckelreplik i Åke Catos och Sven Melanders sketch, och som sketcherna alltid avslutades med, det var repliken att: ”Det går lika bra med Selleri”.

Vad som åsyftades var att vad som än saknades för ingrediens, kanske den ene Werner till och med glömt att ta med den mest centrala delen till måltiden ifråga, som själva ankan till en sprängd anka, så kunde de tillsammans landa i att ja ja, vi löser det med selleri… för : ”Det går lika bra med Selleri…”

Se framför dig din kyrka. Högaltaret vänt mot öster.

”Som en blixt från öster till väster kommer jag åter” – det är ett citat från Jesus – och det citatet utgör nu själva tanken bakom placeringen av altaret. Tillika hur gravarna är grävda – och hur huvudena i dem är vända – ute på våra kyrkogårdar. Det första den döde ska se är ljuset från Kristus, då han kommer åter.

Och lyssna på nattvardsbönens strof:

”Vi vet att han alltid ber för oss och att han kommer åter för att döma levande och döda, den dag du har bestämt…”

Och se själva kyrkobyggnaden framför dig, din kyrka, med norra och södra porten och så den nedre, åt väster – och altaret som sagt åt öster. Byggnaden är byggd som ett kors. Och ovanför altaret, se på altarmålningen, korset.

Och under många av våra kläder, mot bröstet, inte sällan i silver, ett smycke: Samma kors.

Häromdagen stod jag vid en dopfunt från 1300 talet och jag fick döpa lille Frans. Och i dopet sa jag: ”Vi döper eftersom Jesus sa åt mig har getts all makt i himlen och på Jorden.”

Denna strof i vår dopritual är som bekant, en del av Jesu dopbefallning:

Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden…

Det här är ett uttalande som förpliktigar, som är svårt att runda. Ord som var och en av oss måste ta ställning till. Tillika strofen i nattvardsbönen att Jesus ”ska döma levande och döda”.

Dessa dogmer, det går inte att bortse från dem – och de får nu konsekvenser.

Det går förvisso att försöka att avfärda dem med att vi har att göra med en individ som har drabbats av megalomani, alltså storhetsvansinne.

Och det finns det ju de som gör…

Men om jag nu är en av alla dem som inte vill avfärda Jesus, utan räkna med Jesus i mitt liv, så är det här något jag har att ta ställning till. Jesus gör anspråk på att vara en kraft att räkna med. För hur ska jag annars relatera till Den ”som givits all makt i himmelen och på Jorden”? Och som samtidigt sträcker mig handen och säger, kom, kom vandra med mig, bli min lärjunge älskade barn, jag är beredd att ge dig allt av mig till dig.

Går det lika bra med Selleri?

Är Jesus utbytbar och rent av försumbar då det går att ersätta honom med något annat?

Eller är Jesus något helt unikt – och är erbjudandet om att vandra i och med det ljus Jesus benämner i till exempel Johannesevangeliets tolfte kapitel – unikt?

De flesta flyr möjligen undan det ställningstagandet.

Det är inte så konstigt.

För en tro som inkluderar en levande relation med Jesus Kristus är inte vilken tro och vilken relation som helst. Den berikar, ger beskydd, en inre frid, när ett hopp, tröstar dig när du är ensam och nere, lyfter dig när du fallit, bär dig när du behöver bli buren – men den kräver i gengäld att du är trogen i ditt hjärta.

Vad innebär att vara trogen i sitt hjärta?

Går vi hundra år tillbaka, till väckelsen i mångaav våra bygder så handlade trohet ofta om att avstå – att avstå från alkohol, tobak, svordomar, dans och ge av sina medel till fattiga och regelbundet gå i kyrkan. Men allt det där är ju på ytan. Du kan göra allt det där men ändå vara, som man säger, ”innanful”.

Att vara trogen i sitt hjärta innebär något mer. Det innebär att jag är beredd att avstå från, försöka avstå ifrån, det vi kallar för falsk prestige.

Vad är då falsk prestige – ja det är att jag vidhåller en sanning, ett perspektiv, en tolkning som är till min fördel trots att jag innerst inne vet att jag är ute på tunn is. Att jag, åtminstone till en del, har eller har haft fel.

Vi är omgivna av falsk prestige. Nästan varenda politisk debatt och diskussion saknar ett äkta och ödmjukt förhållningssätt till de sakfrågor det gäller. Det är ismer och tes- och antites och sällan möts man. Vill man ens mötas? Skyttegravarna grävs djupare och djupare.

Men även inom oss har vi lätt att gräva skyttegravar, vi vidhåller vår syn på saken. Som vid en skilsmässa, det är långt ifrån alltid separationen äger rum på så vis att man sörjer gemensamt det som gått fel, som lett till att man nu går skilda vägar utan det är ju så mycket lättare att skylla på den andre. Om inte han eller hon varit sådan, gjort så och så – så skulle minsann….

I oss har vi alla ett barn. Vi har alla varit ett barn. Barnet i oss har klara ögon och kom in i världen med ögon öppna för ljuset, i den värld, det nyss kom ifrån.

Det är inte för inte en ettårings skratt är så medryckande, barnet skrattar så det kiknar och vi likaså. För skrattet är så utan baktanke, så utan dold agenda, så äkta och enkelt och det vill så väl.

Det är den känslan – det tillståndet Jesus uppmanar oss att försöka vara i. Och han erbjuder oss en relation, med honom, som gör en sådan livshållning möjlig.

Men den livshållningen har ett pris. Varenda gång jag sätter mig till ro tillsammans med falsk prestige så kommer någon att knacka på dörren och säga att hm, är det verkligen så enkelt? Vad är din del i det hela? Var finns ditt ljus nu?

Och det ljus Jesus lagt i var och en av oss i egenskap av att vi vill vandra med honom det vill lysa. Inte för inte pratar Jesus om vikten av att lärjungarna lyser och han säger att de ska vara som en stad på ett berg, det ska skina om dem och sätt inte ert ljus under skäppa utan var levande såsom jag är levande – för er.

Petrus använder i andra Petrusbrevet ett ord som vi kanske lätt ryggar inför, men som ändå är något att fundera på: Gudsfruktan. Betydelsen av det ordet kan vara rädd för Gud men det är inte det Petrus åsyftar. Han vill snarare att vi ska eftersträva en hållning i oss, som emanerar ur den insikt vi kan få då vi anar vidden av Jesu engagemang i och med oss: En respekt för Gud. Gudsrespekt. Att det ljus Guds son Jesus visar oss, att detta ljus finns runt och med oss hela tiden och kan vi bara inse ett litet grand av den kärlek och det engagemang det ljuset har, i och med oss. Då drabbas vi av en insikt där vi inte annat kan än att symboliskt som ibland faktiskt falla ned på knä och tyst viska ”Abba Fader, Abba”:

Abba är arameiska och är ett uttryck som handlar om den glädje och den trygghet ett barn erfar inför upplevelsen att ”Åh vad jag är älskad, sedd och buren”.

Och det är ju just det ljuset det nu handlar om i Johannesevangeliet, ljuset som ett erbjudande om att vi, du och jag, ska bli genomlysta, Men som alltid då det sker, precis som när vårljuset bryter in i april, så syns plötsligt dammet och de smutsiga rutorna så väl. På samma vis är det med all falsk prestige om vi vågar låta Jesu lysa igenom i våra liv: Åh så mycket vi har att jobba med, åh så mycket vi drattar på ända hit och dit. Men om vi erkänner detta för oss själva och tar Jesu hand i våra händer så har vi en medvandrare som inget annat vill än att vandra med oss på vår väg mot ett allt sannare liv. Den sanning som befriar. Den sanning som enligt Jesajas ord i kapitel 2 vill göra om våra inre svärd till plogbillar, spjuten till vingårdsknivar.

Bara vi vågar släppa på det pansar som stänger ute ljuset och hindrar oss att ta del av det skrattande och förlåtande barnet inom oss.

Den som hjälper oss att göra det, är ingen annan än Jesus Kristus.

Och mig veterligt är ha den ende som valt att vandra med oss, mänskligheten, i just detta syfte.

Så nej. Det går inte lika bra med Selleri.

Det går bara med Jesus!