Föreställ dig en sen sommarkväll, det är varmt ute och du går och lägger dig. Då du ligger där sängen ser du tillbaka på den gångna dagen, du ler belåtet: Först var ni på en stor konsert, så lyckat det blev och tänk så många vänner och bekanta du träffade, många igenkänningskramar blev det. Efter konserten gick du och ert sällskap på restaurang, ja där var det verkligen knökfullt och ni fick tränga er fram, till slut fick ni plats vid ett extrabord de ställde fram åt er och ni hade så roligt, så mycket umgänge och sköna skratt. Nu är det som sagt kväll och snart sover du, full av planer vad du ska göra den närmaste tiden. Precis innan du somnade så tänkte du på den utlandsresa ni tidigare ikväll bestämt att ni skulle göra, åh en charter till Kreta om en månad, vad kul vi kommer att få…

Nästa morgon då du vaknar upp så befinner du dig i en radikalt annorlunda situation. Konserter förekommer inte längre, på restaurang går nästan ingen och gör man det serveras ingen alkohol efter 20.00 och man får högst sitta högst fyra vid varje bord, som är utplacerade med stort mellanrum. Det mesta i idrottsväg ligger nere, gymnasier och universitet idkar hemundervisning, i affären tittar alla skrämt på varandra och man backar undan från varandra, misstänksamt. Gudstjänster firas i princip bara digitalt. Du förstår att de åtgärder som är i Sverige de är också är globala, ja visst än mer omfattande i andra länder.  

Föreställ dig som sagt att allt detta kom helt plötsligt, som över en natt…

Du och jag och alla andra skulle, ja det lovar jag, vi skulle få en smärre chock och inte bara det, vi skulle bli förvirrade, få ångest, kanske gråta.

Nu har vi alla varit med om denna omställning, men den kom så gradvis att vi har hunnit vänja oss. Ja vänja oss så till pass att många av oss rent av kan fråga sig varför livet känns så tungt, varför jag har så svårt att vara glad – tänk jag som alltid brukar vara så positiv… Men inget är mer naturligt än att vara ledsen. Ja vi har baske oss rätt och kanske också skyldighet att vara såväl sorgsna som ledsna för hur livet idag ter sig. Vi är människor skapade till umgänge och liv – ihop. Inte till ett liv i denna konstlade distans.

Om man skulle översätta denna nya situations stressnivå till en jämförbar händelse på ett individuellt plan så tänker jag att den är i paritet med att man själv eller någon närstående drabbas av en allvarlig sjukdom, med osäker utgång. Tänk då går ju all tankekraft till detta. Vi vill veta så mycket som möjligt, välja bland olika behandlingar, vara en aktiv patient, kort sagt ta kommandot över våra och våra närståendes liv.

Vid en allvarlig sjukdom, som till exempel cancer, kan bristen på svar, att inte riktigt veta, att sväva i ovisshet, vara oerhört frustrerande.  Och det blir nu svårt att tänka på något annat. Tankarna kretsar och surrar. Man liksom står och stampar – det handlar ju om livet! Mitt liv, den jag älskar, dennes liv. Det är nu så uppenbart att jag är i en kris. Men den kris vi som mänsklighet just nu befinner oss i är jämförbar, utifrån ett inre stresspåslag. Det är svårt för oss alla att planera, svårt att veta, vi står tillsammans och stampar.

Leif GW Persson sa i en intervju nyligen att han drabbats av skrivkramp, denne i övrigt så produktive författare. Han menade att all hans energi idag gick åt till den situation som är för handen, covid-situationen. Och jag tänker att så har det blivit för många av oss. Och under all oro finns förstås en väldig sorg. Jag tror det är viktigt att vi vågar närma oss den, sorgen. För fjärmar vi oss från den är det lätt att vi istället hamnar i olika tvärsäkra och polariserande hållningar där vi liksom tävlar i vad som är bäst och effektivast strategi.

En sådan hållning kan leda till att de strategival som vid första anblicken kan verka såväl ”tuffa” som ”handlingskraftiga” i längden riskerar göra mer skada än nytta. Vår förmåga att problematisera och ta in nyanser kan således hämmas av en sorg som vi inte riktigt känns vid, kanske vill fly från. 

Poeten Leonard Cohen skrev en sång, ”Everybody knows”. Den har en strof som lyder: ”Alla bär på en känsla av brustenhet, som om deras pappa eller hund just dött”.

Jag tror det är viktigt att vi idag delar denna känsla av sorg vi alla erfar i denna tid. För gör vi det kan vi också försöka att uppmuntra varandra, se varandra och vara ställföreträdande hopp för varandra.

En sådan hållning kan också fungera lite som en antidot mot fruktan och oro. Rädsla tenderar alltid att förminska våra perspektiv, dra igång reptilhjärnan i oss. Då ökar risken att vi vill ha enkla och tydliga svar, ”tuffa åtgärder” och vi glömmer så bredden och vidden i att vara människa. Och hur komplex tillvaron faktisk är.

Det kommer en ny sommar, konserter, restaurangbesök, igenkänningskramar – vi vet bara inte exakt när och hur.

Öppenhet och transparens, att kunna problematisera förutsätter en tillgång till våra inre liv, med andra ord vår rätt och kanske rentav skyldighet att sörja.

Sedan en bit in på nittonhundratalet är det många inom kristenheten som har svårt för tanken på Guds allmakt. Allsmäktig Gud fader…

Vi vet genom Jesus sätt att förhålla sig till Gud, att för honom var detta allmakts-perspektiv ett självklart grundperspektiv.

Vår bibel består av Gamla och Nya testamentet. Det Gamla testamentet är drygt två tredjedelar av textmassan.

I det Gamla testamentet är allmakts-kriteriet självklart, men uttolkat på otaliga vis och många är de profeter och poeter som i bibeln presenterar olika tolkningar och betydelser.

Elia erfar till exempel Gud som en vindpust då han först väntat sig åska och tordön. David liknar Gud vid en herde.

Den allsmäktige gäckar inte sällan våra förväntningar och uppenbarar sig på ett vis som vi inte riktigt föreställt oss.

Och så är ju ofta livet, det är i skarven, i pausen, i det oförutsägbara vi drabbas av insikter och föreställningar som visar sig bli helt livsavgörande för oss.

I andra Mosebok 33 kap möter Mose Gud i öknen. Ingen kan se Gud i ansiktet och överleva erfar Moses – och det strålar så om honom, Gud – men en flik av ryggen gick an att se. Ett heligt möte.

Moses tvivlade i den stunden inte det minsta på Guds allsmäktighet och själva mötet ledde till överlämnandet av 10 Guds bud, stentavlorna.

Judarna som förbundsfolk, det utkorade folket, en grupp som Gud på olika vi vill verka igenom… Även detta är för en idé och tanke som många idag väjer undan för. Inte stannar upp vid.  Ja det är överlag mycket i Gamla testamentet som städas undan och vips så är risken stor att självaste barnet åkte ut med badvattnet.

Men backar vi för Guds allmakt så blir resten av bibeln och den kristna förkunnelsen snudd på obegriplig. Ta exempelvis Paulus ord i Efesierbrevet:

— så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.

Det är alltså Gud som fattar beslutet om Kristus.

Det är Gud, som Jesus Kristus, nyss återuppstånden på Galileiberg relaterar till då han, Jesus, säger att det är till honom, den återuppståndne Jesus, Gud, gett all makt i himmelen och på jorden.

Och vi vet fortsättningen på denna strof som vi läser vid varje dop – Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Allsmäktig Gud fader delar med sig av sin allsmäktighet, delegerar delar av den till Jesus Kristus och vi förstår genom Jesu Kristi undervisning om den Helige ande, att delar av denna allsmäktighet, om än i formen av en hemlig agent, en sanningsiver, ett fluidum som kan stöpa om oss inifrån – också delegerats till den helige Ande.

Fader, Son och helig Ande.

Kristendomen med dess dogmer och sin historik och hela sitt fundament är på så vis unik och en verklig väg att beträda för den som söker och vill närma sig det heliga.

Det finns många vägar att närma sig livets heliga. Många vägar nuförtiden utgår ifrån individen – att vi som är skapade till Guds avbild också bär på en storhet, ett mysterium i oss. Det är visserligen helt korrekt men om vi samtidigt flyttar vårt fokus från Guds allmakt tappar vi något väsentligt.

Att i mitt inre inkludera tanken att Gud är allsmäktig leder till att jag som individ, på ett självklart vis, vill underordna mig. Här står jag Gud och du är universums skapare, tack för att du skapat mig – vad vill du att jag gör med mitt liv, kanske frågan nu lyder. Och här är oss svaret nu tydligt: ”Lyssna på de profeter som jag sänt er, lyssna på deras undervisning och eftersträva att leva som det lär. Och inte minst, lyssna på min Son. ”

Vad kan då Johannesevangeliets skildring av bröllopet i Kanaan ge oss?

 Ja i Kanaan är det som Jesus är på besök. Och han är på ett bröllop. Jesus har dessförinnan, i djupet av sitt väsen, funderat på sitt kall – och bland annat varit ensam i öknen i hela 40 dagar. Nu är han på fest och har han lärjungar kring sig. Och hans mamma Maria, nu snart i femtioårsåldern, finns på samma fest. Maria vet vad som väntar sin son, nu ska han ut och missionera. Hon mötte ängeln Gabriel trettio år tidigare och genom honom vet hon sin sons uppdrag och hon har även fått det bekräftat, kanske nu senast då Jesus kom hem efter fastan i öknen och berättade om sina erfarenheter för henne. De står varandra nära. Mor och son.

Och nu är det minsann dags att gå ut i det offentliga, Maria ser och vet men det är uppenbart att Jesus, att han själv tvekar, han skakar på huvudet och mumlar att hans tid inte kommit än. Och jag tänker att kanske säger han det med ett leende på läpparna, ja motvilligt, som när man ber någon äntra scenen som verkligen kan sjunga, men är blyg..

Och så gör Jesus sitt första offentliga under, av vatten görs det godaste och mest utsökta vin. Och människor de häpnade – vem var denne Jesus, vad månde det bliva nu? Eller för att fortsätta på sångarliknelsen: En ny stjärna var född och alla pratade nu om honom. Ville höra mer.

Jesu offentliga period har således börjat – tre år varar den enligt evangelisten Johannes – bara ett år enligt Lukas, Markus och Matteus. Personligen håller jag Johannes och hans utsaga om tre år som den mest trovärdiga.

I samma Johannesevangelium men längre fram, strax före att Jesus ska tas till fånga vid påsken, så finns i Jesu  avskedstal löften om den helige Anden. Lärjungarna kommer få lära känna en kraft berättar Jesus, en sanningens ande, en inre hjälpare som kommer att släppas fri i samband med Jesu uppståndelse och sedermera himmelsfärd.

Och så vid Pingst kom den– och de blev nu förmögna att själva göra under, hela och sprida Jesu undervisning. Utan att Jesus behövde vara nära dem, som en slags kraftstation, de stod på egna ben. Och de benen ledde ut i världen och blev till den världsvida rörelse som omfattar och omfamnar oss idag – om än genom radion i denna konstiga pandemi. Och med ett enda syfte: Att påminna oss om Guds allsmäktighet. Om Guds omsorg om oss. Och om Jesu löfte att Gud, vår skapare, har koll på vartenda hårstrå på våra huvuden, att han känner våra tankar utan och innan och att redan innan vi ber, så vet Gud vad vi önskar och vill…

Men hur kan då denne Gud, allsmäktig och allt, låta allt vara som det är? Varför inte ens omvandla lite vatten till vin, det vore ju i alla fall något. Och så denna pandemi, snälla Gud, gör något.

Och så blir lätt bristen på ett aktivt ingripande i skapelsen, av Gud, som ett tecken på svaghet, att där kan nu inte finns någon allsmäktighet att räkna med. Gud görs om till en lidande, medkännande medvandrare som mer eller mindre tappat kontrollen över sin skapelse.

”Varför låter du dem ta dig tillfånga” undrade lärjungarna och Jesu lät dem förstå att om han bara bad om det så skulle Gud ingripa med sina änglar, men att då skulle ju hela syftet med Kristi inkarnation på Jorden gå förlorad.

Och det finns nu en mening och ett mål med att skapelsen tuffar på och att vi drabbas av den ena ofullkomligheten efter den andra – för det är nu såhär allt är skapat. Vi kan ana somligt varför men i mycket svävar vi i ovisshet, likt Job men som ändå fortsatte tro. Vi vet att det finns vissa heliga principer som Gud sätter högt och en är att den fria vilja vi alla har, att den måste respekteras. I namn och i kraft av denna fria vilja är vi alla uppmanade att böja vårt huvud inför allsmäktig Gud fader, lyssna på Jesu Kristi undervisning och ta emot den helige Anden i våra egna liv – den kraft som kan förvandla vatten till vin.

Du kommer in i ett sammanhang som präglas av vanemässigt gnäll, pust och stånk men visar genom en annan hållning att det går att se på allt med ett mer levande perspektiv.

Du hör någon tala illa om din granne eller din arbetskamrat och du visar indirekt att så vill du inte att man förhåller sig till vederbörande, kanske visar du det genom att komma med ett kompletterande och välgörande perspektiv. Då håller emot, utgör ett alternativ.

Du möter en människa som tappat tro och hopp och du visar på de löften levande Gud lagt in i sin skapelse. Du utgör ett ställföreträdande hopp och något händer i mötet.

Vi kan, som människor omvandla vatten till vin i så många olika sammanhang – och på så många vis – om vi väljer att vara agenter för ljuset, för evigheten, för den kraft som emanerar ur allsmäktig Gud fader. Han som dag som natt kallar oss vid namn.