Föreställ dig en sen sommarkväll, det är varmt ute och du går och lägger dig. Då du ligger där sängen ser du tillbaka på den gångna dagen, du ler belåtet: Först var ni på en stor konsert, så lyckat det blev och tänk så många vänner och bekanta du träffade, många igenkänningskramar blev det. Efter konserten gick du och ert sällskap på restaurang, ja där var det verkligen knökfullt och ni fick tränga er fram, till slut fick ni plats vid ett extrabord de ställde fram åt er och ni hade så roligt, så mycket umgänge och sköna skratt. Nu är det som sagt kväll och snart sover du, full av planer vad du ska göra den närmaste tiden. Precis innan du somnade så tänkte du på den utlandsresa ni tidigare ikväll bestämt att ni skulle göra, åh en charter till Kreta om en månad, vad kul vi kommer att få…

Nästa morgon då du vaknar upp så befinner du dig i en radikalt annorlunda situation. Konserter förekommer inte längre, på restaurang går nästan ingen och gör man det serveras ingen alkohol efter 20.00 och man får högst sitta högst fyra vid varje bord, som är utplacerade med stort mellanrum. Det mesta i idrottsväg ligger nere, gymnasier och universitet idkar hemundervisning, i affären tittar alla skrämt på varandra och man backar undan från varandra, misstänksamt. Gudstjänster firas i princip bara digitalt. Du förstår att de åtgärder som är i Sverige de är också är globala, ja visst än mer omfattande i andra länder.  

Föreställ dig som sagt att allt detta kom helt plötsligt, som över en natt…

Du och jag och alla andra skulle, ja det lovar jag, vi skulle få en smärre chock och inte bara det, vi skulle bli förvirrade, få ångest, kanske gråta.

Nu har vi alla varit med om denna omställning, men den kom så gradvis att vi har hunnit vänja oss. Ja vänja oss så till pass att många av oss rent av kan fråga sig varför livet känns så tungt, varför jag har så svårt att vara glad – tänk jag som alltid brukar vara så positiv… Men inget är mer naturligt än att vara ledsen. Ja vi har baske oss rätt och kanske också skyldighet att vara såväl sorgsna som ledsna för hur livet idag ter sig. Vi är människor skapade till umgänge och liv – ihop. Inte till ett liv i denna konstlade distans.

Om man skulle översätta denna nya situations stressnivå till en jämförbar händelse på ett individuellt plan så tänker jag att den är i paritet med att man själv eller någon närstående drabbas av en allvarlig sjukdom, med osäker utgång. Tänk då går ju all tankekraft till detta. Vi vill veta så mycket som möjligt, välja bland olika behandlingar, vara en aktiv patient, kort sagt ta kommandot över våra och våra närståendes liv.

Vid en allvarlig sjukdom, som till exempel cancer, kan bristen på svar, att inte riktigt veta, att sväva i ovisshet, vara oerhört frustrerande.  Och det blir nu svårt att tänka på något annat. Tankarna kretsar och surrar. Man liksom står och stampar – det handlar ju om livet! Mitt liv, den jag älskar, dennes liv. Det är nu så uppenbart att jag är i en kris. Men den kris vi som mänsklighet just nu befinner oss i är jämförbar, utifrån ett inre stresspåslag. Det är svårt för oss alla att planera, svårt att veta, vi står tillsammans och stampar.

Leif GW Persson sa i en intervju nyligen att han drabbats av skrivkramp, denne i övrigt så produktive författare. Han menade att all hans energi idag gick åt till den situation som är för handen, covid-situationen. Och jag tänker att så har det blivit för många av oss. Och under all oro finns förstås en väldig sorg. Jag tror det är viktigt att vi vågar närma oss den, sorgen. För fjärmar vi oss från den är det lätt att vi istället hamnar i olika tvärsäkra och polariserande hållningar där vi liksom tävlar i vad som är bäst och effektivast strategi.

En sådan hållning kan leda till att de strategival som vid första anblicken kan verka såväl ”tuffa” som ”handlingskraftiga” i längden riskerar göra mer skada än nytta. Vår förmåga att problematisera och ta in nyanser kan således hämmas av en sorg som vi inte riktigt känns vid, kanske vill fly från. 

Poeten Leonard Cohen skrev en sång, ”Everybody knows”. Den har en strof som lyder: ”Alla bär på en känsla av brustenhet, som om deras pappa eller hund just dött”.

Jag tror det är viktigt att vi idag delar denna känsla av sorg vi alla erfar i denna tid. För gör vi det kan vi också försöka att uppmuntra varandra, se varandra och vara ställföreträdande hopp för varandra.

En sådan hållning kan också fungera lite som en antidot mot fruktan och oro. Rädsla tenderar alltid att förminska våra perspektiv, dra igång reptilhjärnan i oss. Då ökar risken att vi vill ha enkla och tydliga svar, ”tuffa åtgärder” och vi glömmer så bredden och vidden i att vara människa. Och hur komplex tillvaron faktisk är.

Det kommer en ny sommar, konserter, restaurangbesök, igenkänningskramar – vi vet bara inte exakt när och hur.

Öppenhet och transparens, att kunna problematisera förutsätter en tillgång till våra inre liv, med andra ord vår rätt och kanske rentav skyldighet att sörja.