Vad gör Jesus i öknen, i hela fyrtio dagar – jo frivilligt går han undan och han lyssnar inåt. Det här inträffar efter dopet. Efter att Jesus och Johannes hört inom sig Gud säga att här är min älskade son varpå Johannes uttrycker spontant  att jag döper med vatten men du med eld.

Eld är i detta sammanhang en symbol för den helige ande. Och vid dopet i Jordan syntes en vit duva kretsa över dem – den vita duvan är sen dess en symbol för den helige anden. Medan elden, den röda färgen är en annan, pingstens färg.

Så förd av den helige anden går Jesus efter dopet ut i öknen för att frestas av den onde – om man nu ska sammanfatta vår bild av dessa 40 dagar. Och den onde är listig och talar till Jesus på det vi att han erkänner att Jesus visserligen är Guds son men att i den rollen så borde han ju kunna befalla stenen där framför honom att bli till bröd, vore det inte enkelt så säg nu när han är så hungrig? Och i anden – Jesus är utmattad av brist på mat och vatten och är i ett tillstånd där dröm och verklighet vävs samman – och i anden står han plötsligt på tempelmuren, nå kasta dig ut – Gud sänder väl sina änglar? Försåtlig fråga. Jesus svarar lugnt att man inte ska sätta Herren på prov.

Sista frestelsen är det inte många av oss som skulle tacka nej till – inte minst i vår tid där vi så ofta bedömer en människas värde i hur mycket denne äger och hur känd denne är och hur mycket inflytande denne har genom just sin rikedom och kändisskap. Den onde säger;

”Allt detta [det vill säga alla riken i världen] ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig”

Vad svarar Jesus, jo Gå bort, Satan!” Och man kan höra den lite bitska tonen i Jesu röst, nu räcker det med dessa dumheter!

Och så framgår det i texten kom  änglar fram och betjänade honom, ja änglarna har legat i startgroparna tills det skulle bli deras tur att träda in på scenen. Och nu var det dags för dem. Den himmelska lovsången – den som djävulen hatar – ska aldrig någonsin tystna.

Jesus gjorde ingenting av en slump – hans liv och hans val och hans mission och undervisning skulle förändra världen. Och så blev det. Den triad av Den helige ande, Kristus och Gud vi som kristna har att förhålla oss till är en unik källa till ett liv där vi vågar tro på att vi är beskyddade och sedda av dessa Herrens änglar – dem vi hört talas om idag i texterna.

Det beskydd Jesus undervisat oss om – att Gud vet alla våra tankar innan vi ens formulerat dem till en bön, Gud känner minsta hårstrå på våra huvuden, vi är ett i Gud och Gud i oss är ett unikt erbjudande, ja faktum. Och änglarna är Guds redskap, bland flera, för just detta.

Vad är då vår kanske största frestelse i den ökenvandring vi nu gör – jag tänker på denna pandemi – jag tänker att det är att vi tvivlar på Guds omsorg om oss. Att vi skulle vara övergivna av Gud. Att Guds omsorg sviktar.

Tänkte Jesus så i öknen, det vet vi inget om men det är ju inte så långsökt att Jesus även tvivlade – ändå landar han i detta bestämda att Nej gå bort satan.

Och änglarna kom och betjänade honom…

På samma vis är det när vi gör kloka och omsorgsfulla val i tillvaron, de där vi väljer helheten och enheten och kärleken – att Herrens änglar kommer och betjänar oss. Ofta i det tysta.

Vi måste våga tro på det.

Att ärlighet vara längst, plikt och redbarhet.

Vad vore ett samhälle utan den inställningen?

Och vi måste våga tro på det beskydd, Guds närvaro, Jesus lovar oss – att vi verkligen är sedda och söka vila i det och leva våra liv efter den insikten.

Då kan vi med högburet huvud möta de rädslo-stormar som sveper omkring, alla hårda ord om den och det och rätt och fel och fördöm och uteslut.

Nej svarar vi då så milt vi förmår, så enkel är nu inte tillvaron. Låt oss be och fundera tillsammans. Gud vägleder oss.

Ja tänk om den allmänna debatten hade mer av den andan just nu, lite mer klokskap och lugn och inte minst tillit – ja föreställ dig ett hetsigt Agendaprogram i SVT där alla pratar i mun och så säger plötsligt programledaren att: så enkel är nu inte tillvaron. Låt oss be och fundera tillsammans. Gud vägleder oss.  

Tillbaka till texten – Jesus hade ju kunnat välja rikedomen. Då hade världen sett annorlunda ut, minst sagt. Då hade han kunnat kliva av och ur historien. Men han gör inte det, han är trogen sin väg vid vid en massa hållpunkter i hans liv och han är därmed oss trogen – hela vägen fram till korset.

En sådan stund då han verkligen är oss trogen är i Getsemane – han vet vad som väntar, han vet att snart kommer de och ångesten fyller honom. I Getsemane. För vår skull – för vår befrielses skull.

Tack Jesus Kristus för allt det du gjorde för oss – och gör för oss – och lär oss Herre att bli dina efterföljare i den kärlek du kom med till Jorden för oss att förvalta och sprida vidare.

Den som studerar ett ämne och gör djupdykningar, om det så är i till exempel medicin, teologi eller filosofi, inser ofta hur lite den vet och förstår. Man inser vidden av möjliga perspektiv och hypoteser. Hur underbart är det inte med dem som lyckas behålla sin nyfikenhet, ställer frågor, söker sanningen och eftersträvar just mångfald?

Dramatikern och polemikern Voltaire myntade begreppet:

Jag delar inte din åsikt men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka den.

Idag finns en fara att Voltaires insikt kan hamna i skymundan. Det är farligt för demokratin måste underhållas, precis som vår fysiska kondition, annars förtvinar den. Och demokratin vilar just på respekten för mångfald, att vi kan och ibland bör vara olika, att vi har olika förmågor och olika perspektiv.

Är inte just olika former av olikhet – som olika perspektiv, olika åsikter, olika nivåer av prestationsförmåga, olika utseende – en del av livet? Jag tänker att så är det. Ibland kan detta vara lite skrämmande.

Men om vi lyckas bevara vår respekt och nyfikenhet för varandras olikheter – i förmågor, åsikter, upplevelser, slutledningar – så lyckas vi i regel att bygga ett samhälle vars mångfald utgör en stabil grund. Ett samhälle där vi uppmuntrar varandra att blomma, springa, lära oss, vara fria, göra olika slutledningar – en anda där vi peppar varandra och uppmuntrar varandras individualitet.

Det är inte genom att undertrycka våra skillnader, förtränga känslan av till exempel avundsjuka som jag växer utan genom att erkänna skillnader och istället erkänna min avundsjuka – men ombesörja att den inte förgiftar mitt liv (vilket kräver att jag är beredd att arbeta en smula med mig själv). Vi är således skapade olika, livet är inte rättvist och vi måste hantera detta faktum.

Hur mycket i bibeln handlar inte om avundsjuka? Kain och Abel, Josef och hans bröder men även Herodes blir livrädd att han ska bli utmanad av någon som sägs ha fötts till kung för att inte tala om alla sadducéer och fariséer som tuggar fradga av avundsjuka inför Jesu förmåga att så enkelt och ledigt beskriva och visa på Guds rike. I mångt är det just deras avundsjuka som korsfäster Jesus. På samma vis korsfäster vi i vår tid gärna sanningssägare och visselblåsare och sådana som sticker av.

En del av oss minns 1985 då Björn Gillberg påpekade att den då uppburne Refaat el Sayed faktiskt inte hade en doktorsgrad i mikrobiologi, som Refaat själv hävdade. Refaat var vid den tiden en extremt hyllad företagsmogul och kändis med sitt företag Fermenta och skulle nu till att göra storaffär med Volvo. Vad hände? Jo istället för att bli besvikna på Refaat som farit med osanning blev Björn Gillberg mordhotad för att han påtalat att Refaat ljugit. Snacka om att skjuta budbäraren då denne kommer med ett obehagligt budskap istället för att bearbeta budskapet i sig.

I en valrörelse förekom en slogan att Alla ska med. En fin tanke. Men den innebär inte att den som är duktig på att springa ska springa långsammare och den som är språkbegåvad och kan många ord ska sänka sin förmåga till en nivå så att alla omedelbart förstår. Om det sistnämnda, ovanliga ord, varför inte istället uppmuntra varandra att lära oss fler ord? Ett bra ordförråd är redskap, inre redskap – är det vi tänker med, formulerar oss med – och livet är då rakt inte enkelt och att förklara och förstå. Att ta sig igenom en sådan sak som en panikångestattack, en rädsla eller för den delen en pandemi kräver inre redskap, alltså ord, begrepp och insikter. Ju fler, bättre och mer skarpslipade, desto enklare att beskriva ett komplicerat skeende för sig själv och andra.

Jesus uppmanar oss att inte sätta vårt ljus under skäppa utan våga vara frimodiga och öppna. Jag tänker att inget kanske är viktigare i denna lite skrämda tid att våga vara just det: Nyfikna, öppna, beredda att problematisera och där vi uppmuntrar varandra till mångfald och att vara genuina – även om det innebär att vi kanske landar i olika slutledningar och hypoteser. Det är i sig en rikedom, inte ett hot. Alla måste inte tycka likadant. Tvärtom.

Septuagesima är latin och betyder ’den sjuttionde’ och markerar att det är den första söndagen i förfastan och talet relaterar till tiden fram till påsk – att vi närmar oss den och därför ska börja blicka inåt. I en förberedelse. Temat är nåd och tjänst.

Profeten Jeremia är sannerligen i tjänst men samtidigt är han förtvivlad över den rådande situationen. I hans samtid råder en skriande brist på tro.  Han konstaterar att välsignad är den som har insikt att endast Herren, genom sin nåd, skänker den slags rättfärdighet som räcker och varar i längden.

Samma sak med Paulus som vill att församlingen i Korint – som är splittrad på grund av arrogans från sina mer dominerande medlemmar – ska arbeta tillsammans för att främja evangeliet. Han vill att man ska fokusera på att bygga upp tron hos dem som är svaga och berätta för dem som saknar kunskap om Jesus .

Paulus uppmanar till tjänst för att bättre kunna förkunna nåd.

Även liknelsen av Jesus om vingårdsförmannen som tillämpar en oortodox lönepolitik går att kategorisera i de två orden – tjäna i vingården – och att alla får samma lön – nåd.

Men vad menar då Jesus med denna liknelse? Varför denna brist på ordning. Varför får inte den som slitit längst mest betalt? Det vore ju rimligt kan man tycka. Vilken orättvis vingårdsägare. Men nu är ju Jesus just Jesus och i liknelserna han ger sin samtid finns alltid flera lager. Det översta lagret handlar, som jag ser det som, att komma till tro – att det är aldrig försent och inte för inte kallas den omvändelse den ene rövaren gör på korset jämte Jesus – när sen Jesus lovar rövaren att de tillsammans skulle träda in i himmelriket – för Rövarfrälsningen.

Här hade rövaren levt rövare i större delen av sitt liv och lyckas ändå slinka in i paradiset sådär i sista minuten bara genom att avgöra sig i just sista minuten. Och många är nu som vittnar om denna frälsningens dynamik att så snart där ur hjärtat steg en längtan efter Gud och en vilja att erkänna allt som gått fel och få vila i, ja just det, nåden – så kallar Gud oss att bli hans tjänare, hans medvandrare – vi blir kallade till tjänst.

Finns fler lager i liknelsen? Jag tänker att det gör nog det. Och ett sådant tangerar insikten att Livet inte är rättvist. Vissa har lätt för sig, andra inte alls. Vissa föds vackra andra inte alls så vackra, vissa är mer begåvade andra inte – och så vidare.

I vår tid har vi ibland svårt att hantera skillnader. Många skolor har slutat med friidrottstävlingar för det är så synd om den och dem som kommer sist. Bäst då att inte tävla alls. Det är, tänker jag, att kapitulera för vår samtids rädsla för olikheter, kapitulera och smita ifrån det faktum att tillvaron inte är rättvis – nej livet är inte rättvist och detta är något vi måste hantera, bearbeta och inte minst förhålla oss till.

Det finns elever som kommit hem och berättat att de fått klagomål för att de använt ett för komplicerat språk i en skoluppgift. Och nu pratar vi inte om ett ord som chevaleresk – som för övrigt betyder stilig och var ett ord som författaren Sven Stolpe gärna använde och åtminstone jag själv behövde slå upp nyligen – utan ganska vanliga ord som parallell, ambivalent och mångbottnad. Men nej, alla kunde nu inte de orden så därför så ska ingen använda dem. Prata enklare.

I en valrörelse förekom en slogan att Alla ska med. En fin tanke. Men den betyder väl rimligen inte att den som är duktig på att springa ska springa långsammare och den som är språkbegåvad ska sänka sin förmåga till en nivå så att alla förstår? Varför inte se förekomsten av ett ord som inte alla omedelbart kan som en ”trigger” att lära sig just det ordet? Ett bra ordförråd är redskap, inre redskap – är det vi tänker med, formulerar oss med – livet är då rakt inte enkelt att förklara och förstå. Att ta sig igenom en sådan sak som en panikångestattack, en rädsla eller för den delen en pandemi kräver inre redskap, alltså ord. Ju fler, bättre och mer skarpslipade, desto enklare att för sig själv och därmed andra att beskriva ett komplicerat skeende.

Vi har getts sinne och intelligens och förmågor men vi lever i en tid där vi är dristade att sänka kraven. Polishögskolan får inte tillräckligt många sökande som överstiger en viss angiven miniminivå avseende intelligens i de test som görs. Är kraven onödigt högt ställda? Nej de är nivå för att en individ under stress ska kunna problematisera och abstrahera på en hygglig nivå. Men vad gör man? Jo nu sänks kraven istället för att motivera dem som har huvud att just vilja bli polis. Är det så kul och bra för ett samhälle och en poliskår? Kanske inte.

En fil.kand. examen idag på universitet är långt ifrån vad som krävdes för en fil.kand. för 40 år sen.

Det finns överlag en brist på respekt för kunnande och bildning och i sociala medier breder det ofta ut sig en tyckandets diktatur – den som skriker högst har mest rätt och nyanser och perspektiv drunknar i alla självpåtagna tvärsäkra miner.

Den som studerar ett ämne och rådbråkar sin hjärna att under flera år göra djupdykningar om de så är i medicin, teologi, filosofi inser i bästa fall vad lite man vet och förstår.

Här öppnas en ödmjukhet för vidden av möjliga perspektiv och hypoteser och Gud bevare alla dem som lyckas behålla sin nyfikenhet, ställer frågor, söker sanningen och Gud bevare oss från dem som är tvärsäkra och hytter med sina nävar och kan och vet allt. ”Det är såhär det är vetdu”. Nja….

Men vad gör det då med oss – insikten att någon är mer begåvad än vad jag är. Insikten att någon har mer lätt för sig än jag har. Insikten att någon sjunger bättre än vad jag gör – inte minst om jag själv vill vara en bland de främsta sångarna?  Jo jag blir nu lätt avundsjuk.

Hur mycket i bibeln handlar inte om just avundsjuka? Kain och Abel, Josef och hans bröder men även Herodes blir livrädd att han ska bli utmanad av någon som fötts till kung för att inte tala om alla sadducéer och fariséer som tuggar fradga av avundsjuka inför Jesu förmåga att så enkelt och ledigt tala och visa på Guds rike. I mångt är det just deras avundsjuka som korsfäster Jesus. På samma vis korsfäster vi i vår tid gärna sanningssägare och visselblåsare och sådana som sticker av.

En del av oss minns 1985 då Björn Gillberg påpekade att den då uppburne Refaat el Sayed faktiskt inte hade en doktorsgrad i mikrobiologi, som Refaat hävdade. Refaat var vid den tiden en extremt hyllad företagsmogul och kändis med sitt företag Fermenta och skulle nu till att göra storaffär med Volvo. Vad hände? Jo istället för att bli besvikna på Refaat som farit med osanning blev Björn Gillberg mordhotad för att han påtalat att Refaat ljugit. Snacka om att skjuta budbäraren då denne kommer med ett obehagligt budskap istället för att bearbeta budskapet i sig.

I en tid som vår – mitt i en pandemi och med en tämligen utbredd rädsla – så kommer ibland rop om censur, att släcka ned konton, att banna åsikter i en takt som inte var möjlig för bara för något år sedan. Det är som om vi glömt av vår egen historia, de som gått före och byggt demokratins högborg. Jag tycker inte om din åsikt men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka denna din åsikt, det är en tanke som Voltaire formulerade och som vi omhuldat i över 200 år.

Idag, i den rädsla som breder ut sig, tycks denna insikt och inställning allt oftare komma till korta. Men demokrati är som ett flås, en kondition, den måste underhållas. Och en förutsättning för demokrati är just respekten för mångfald, att vi är olika, att vi har olika förmågor och olika perspektiv.

Vår rädsla för olikheter är farlig. Kan bli farlig. Och här har vi ibland att hålla i oss. Tänka ett varv till och fundera kring egna drivkrafter, farhågor och söka hantera den egna avundsjukan. Då kan tolerans och nyfikenhet gro. Vad är en gemenskap utan de egenskaperna att ha?

Vi har en person som övar och övar och lägger ned sig på en färdighet och så glider det fram en gynnare som bara kan allt det där, hur lätt som helst.

Men hallå, vad orättvist, ska jag inte bli belönad för mitt slit?

Det är inte för inte som Gud i sina tio bud till Mose och vidare till oss ägnar såväl bud 9 som 10 åt att vi inte ska styras av vår avundsjuka.

Lyckas vi bevara vår respekt och nyfikenhet för varandras olikheter – i förmågor, åsikter, upplevelser, slutledningar – så lyckas vi bygga ett samhälle vars mångfald utgör en stabil grund för den äkta tro som kommer inifrån och som profeten Jeremia definierade som en insikt. Samma tro som Paulus menade gav – och ger – såväl nåd som frid av och genom vår Herre – vår skapare och Gud. Och därmed lägger grunden till tjänst.

Ja Gud vill att vi, hans avbild, ska våga blomma, ska våga springa, ska våga lära oss ord, vara fria, komma till olika slutledningar och leva i en anda där vi peppar varandra och inte trycker ned varandra i rädslan att någon annars riskerar att uppleva sig kränkt. Det är inte genom att undertrycka våra skillnader, förtränga känslan av avundsjuka som vi växer utan genom att erkänna dessa skillnader och erkänna vår avundsjuka – men se till att den inte förgiftar mitt liv. Vi är skapade olika. Livet är inte rättvist, vi måste hantera det faktumet, inte stoppa huvudet i sanden. Då kan vi tjäna – vara nådens redskap.

Varpå jag avslutar med några ord ur psaltarpsalm 25:

Herre, lär mig dina vägar,
visa mig dina stigar.

Led mig i din sanning, lär mig,
du som är min Gud, min räddare,
ständigt hoppas jag på dig.

Herre, kom ihåg din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.