Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Jesus dömd till döden. Upphängd på ett kors, som en rövare och därtill, mitt emellan två rövare. Det hade kunnat slutat där, men det är bara en början. En eklut – en prövning, en initiation till något nytt och redan innan detta sker har han lovat oss att vara nära oss hela vägen: ”Ni tillhör inte längre världen ni tillhör mig”. Han den milde, den trosvisse, han som går i döden med ögonen öppna och vet att han gör det, för oss. Här och nu. För mig, dig, ja alla i hela världen. Men just där och då detta hat, dessa sarkasmer, detta bröl och lärjungarna irrar runt, alla irrar runt och den ene rövarens hånfullhet är ett uttryck för den anda som just då rådde. Även de romerska soldaternas hån, törnekronan, konungamanteln, svärdet i sidan.

Men Mariorna är där och Johannes och en rik man har ombesörjt att där finns en grav och Jesus han utbrister på korset att Herre förlåt dem för de vet inte vad de gör. Vi vet inte, mänskligheten, vad vi gör. Och på den vägen är det. Vi tappar så lätt fokus och hela vår tillvaro skulle varit annorlunda utan Jesu undervisning och undervisningens fulländning är nu rum, på korset.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Vi skulle inte vetat om nådens perspektiv, vända andra kindens perspektiv, medmänsklighetens perspektiv alls i den grad vi gör idag utan Jesus. Det hade funnit filosofer före honom, profeter och lärare men ingen som hade denna otroliga färdighet att leva budskapet, vara budskapet och är det så konstigt att så inte varit fallet? Nej för Jesus är helt extraordinär – han är Guds son som kommer till Jorden i kraft av Guds vilja. Inte för inte säger han sen på Galilei berg att ”till mig har getts all makt i himmelen och på jorden …”

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Jesus är en förebild i att hålla fokus. Han är en självständighetens förebild, en bönens förebild, en värderingarnas förebild. Han tvekar aldrig var han har sin håg, sitt hjärta, sitt fokus. ”Jag har inte kommit för de friska utan för de sjuka.” Och han visar på hur långt medmänsklighet faktiskt når. Och hur man kan lyfta ett helt sammanhang bara genom att inta en annan hållning. Att vägra underordna sig en rädsla och en hackordning, given, presenterad och inpräntad med härskarmetoder.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Paulus skriver: ”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

Och det är nu detta som utmärker den mildhet vi alla har att söka vara apostlar för – det är inte världens larm och gloria vi kommer med – det är något i botten skört och ömtåligt som bara måste ut i kraft av sin sanning, sin längtan att bygga broar, att vara. Guds kraft är ett fluidum, ett mycel, rottrådar som knyter an till och i oss och vi är beroende av varandra, vi försmäktar utan varandra.

Herre, hjälp oss att vara lika trosvissa och trosstarka som du är då vi, som en följd av vår tro på dig, riskerar att hamna i situationer att tro föder ensamhet, en känsla av utanförskap.

Du gick in i skapelsen och visade oss den enda rimliga vägen av alla vägar, kärlekens väg.

Åh Gud, ge oss mod att vandra den, att inte stå vid vägkanten och förbanna utan att ansluta oss och gå vid din sida, mot det nya som bär i evinnerlig tid.
Amen

När Jesus sedan instiftar nattvarden, den sista måltiden tillsammans, vet han vad som väntar. Lärjungarna förstår inte men Jesus vet. Och han betonar som vi nyss hörde att han visste vem av dem som skulle förråda honom. Judas Iskariot.

Många tolkningar kring Judas handlar om att Judas verkligen tror att bara stora rådet får höra Jesus, så skulle de ändra sig, byta åsikt. Men Jesus vet att så inte är fallet, han är redan dömd, av den anledningen anstränger han sig inte då han väl står där senare – han vet vad som väntar alltmedan Judas hoppas och tror på en dramatisk vändning. En vändning beroende av att han vek av, berättade var deras gömställe skulle vara i Getsemane och även visa soldaterna vem som var Jesus med en hälsningskyss.

Lärjungarna har hakat på och funnits med och hoppats och trott och velat men har sannolikt inte i denna stund en aning om vad som väntar, hur tillspetsat allt är. Det är väl inte jag undrar Petrus och de andra men nej, det var han som doppade brödet i skålen samtidigt som Jesus, Judas.

Det berättas att då inget går som Judas trott och tänkt rusade han och hängde sig, silvermynten låg nedanför hans kropp dinglande i trädet på blodsåkern.

Skärtorsdagen är dramatisk och samtidigt trosviss – i Jesu avskedstal säger han att nu tillhör ni mig och inte världen och från denna stund kommer världens furste vara vansinnigt uppretad och göra allt han kan för att dämpa Jesus inflytande i Världen.

Kyrkans historia har haft många prövningar och utmaningar genom åren men den vi nu är mitt i – covidpandemin – är sannolikt en av de största …

Vad blir kvar efter tystnaden, vad finns att bygga på?

Men då måste vi komma ihåg att vi är inte ensamma. Vi är ett uttryck för en energi och en vilja som hittat fram efter att diktatorer skövlat hela länder, utestängt allt kristligt firande, en kraft som hittar fram i varje individ som lyssnar inåt och som önskar kontakt med det större, med nåden. Vi är ett uttryck för den kraft som alltid kan förnya och som äger all makt i hela universum men som i just den stund vi befinner oss i vakar med oss i det tysta. Vägleder oss i det tysta. Som en klok förälder i bakgrunden samtidigt som barnet ska lära sig en viktig gåta. Samtidigt är Gud och Jesus densamme genom tiderna – han som med öppna ögon valde oss, valde att gå ut i det för honom okända för att där vara med om en metamorfos vi vet kom att förvandla hela skapelsen. Och skapade ett unikt fluidum av närhet till det Heliga, till Gud.
Mäktigt är påskmysteriet.
Det är ingenting som vi huvudet kan förstå men i hjärtat, hjärtat kan greppa det. Då och då. Tillsammans …
Budskapet denna påsk 2021 liksom alla påskhelger dessförinnan är att mörkret inte har någon makt över ljuset. Den enda synbarliga makt mörkret har är att söka förringa ljuset, söka hålla det borta från människors greppbara medvetande, ja bara genom att så tvivel och split och få mänskligheten sysselsatt med det timliga, det materiella det ytligt mellanmänskliga – just nu oro och rädsla över ett virus – så har döden, det onda sin chans till triumf. Att vi fjärmar oss från varandra.

Men då vi stannar upp och ropar ”Jesus kom till mig” så kommer ljuset, och det bryter igenom natten, nätterna, vårt universum, ja alla 1000 tals universum i hela skapelsen och på mindre än en bråkdels sekund så har vi en kraft kring oss, ett ljus ett beskydd. Jesus Kristus.

Och han säger:

”I ären härnedifrån, jag är ovanifrån ; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen”. (Joh. 8:23)

Varför är det ofta så svårt att ta tag i de händer Jesus sträcker mot oss? Varför rycker vi instinktivt bort våra fötter när han vill tvätta dem, varför har vi så svårt att tillerkänna Gud all den nåd som strömmar mot oss?

Platon den grekiske filosofen pratar ibland om att mänskligheten sitter i en grotta och stirrar in i grottvägg med grottöppningen bakom ryggen – och så tolkar vi och förstår världen allt utifrån skuggorna som rör sig därpå grottväggen.

Tro är kanske lite på samma vis. Tro är att vända sig om och se att den riktiga världen finns alldeles intill och greppar vi den, ser den, vänder vi oss om, då vill vi inte längre sitta och stirra in i grottväggen. Vi vill ut i de fria och vandra där. Vara där.

Eller för att citera Lina Sandell Bergs text i psalm 207:
En liten stund med Jesus o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. När jag är trött av vägen och allt som möter mig en liten stund med Jesus och allt förändrar sig.