Vi lever i en tid då Gud, Jesus och det kristna budskapet trängs tillbaka av ett stort brus av åsikter, tankar, förhoppningar och rädslor.

Det är influensers och ”poddare” och en myckenhet av tankar och ideologier inte minst på olika sociala medier.

Inte sällan även andliga tankar. Inte sällan tankar som inkluderar en tro på något större, en visshet att vi lever i en tillvaro som har många dimensioner men Gud, som vi känner Honom i och genom bibeln för att inte tala om Jesus blir allt mer sällan uttalat. Så är det bara.

På vissa håll i världen, i Afrika, i Asien så växer kristendomen men i vår del av världen är det inte så. Ett vanligt sätt att försöka nå samtidsmänniskan, kanske även i vår Svenska kyrka, kan då bli att betona Jesus allt mindre. Jesus förfaller ibland liksom bli för orimlig.

För den dövstumme mannen, som ser upp och som leds till avskildhet av Jesus, och som där, i helandets stund, får bli fri från sitt funktionshinder, var nu inte Jesus orimlig. Tvärtom, Jesus var för honom oerhört närvarande. Och väldigt verklig. Och han kunde nu både höra och tala. Tänk vilken befrielse.

Låt oss tänka tanken att Jesus är lika närvarande idag.
Hur orimligt det än låter
Här och nu.
För var och en av oss.
Man behöver bara som individ säga ”ja”. ”Ja jag vill öppna mig.”
Då genljuder ett svar från den högste, ”Effata, öppna dig”.

Men det är som om att det här erbjudandet drunknar bland alla andra erbjudanden. Ja som om de där dagarna då man går till postlådan och det är en sådan dag då det kommer en massa reklam. Och mitt i den högen ligger ett litet blad med detta erbjudande. Vill du ha en relation med mig, så finns jag här.

Att öppna sig. Effata. Vad innebär då det?

Är det riskfritt att öppna sig?

Är det smärtfritt att öppna sig?

Kan jag göra det och ändå vara den jag är? Där jag är? Kan jag erfara att Jesus erbjudande gäller även mig och ändå förbli opåverkad?

Det varierar. Jesus liknande sig med en såningsman som sådde hej vilt, ja på hälleberget, i klippskrevor, på ofruktbar jord och på jord rik med näring.

Och han förutspådde med det att vi alla reagerar olika på hans budskap. Fröet på hälleberget blir sannolikt bara liggande där. Det i den lilla klippskrevan kanske inte kunde växa så mycket alltmedan det frö som föll på rik jordmån kunde växa sig desto starkare.

Kanske är liknelsen också en uppmaning för oss att fundera på valet av jordmån i oss. Och kanske handlar det valet om en vilja – att prioritera. Att ge mig tid att fundera på och öppna mig för det erbjudande som sträcks mot mig?

Jesus och inte minst Paulus pratade om motkraften i tillvaron, att denna världens furste vill att vi ska tvivla på den här möjligheten.
Och i någon mån så har ju den här fursten övertaget så länge som en individ inte vågar pröva det erbjudande Jesus ger oss.

Så länge som minuterna, timmarna, dagarna, åren går och man inte viker tid i sig, i jordmånen i oss att pröva Jesu erbjudande, då ler nog ändå fursten i njugg.

Men detta furstens leende fastnar också lätt i en grimas. Det sker varenda gång någon på Jorden säger, tyst för sig själv, eller i gemenskap med andra att Gud, finns du så är jag här och mitt hjärta är öppet för dig. Vägled mig. Beskydda mig. Var nära mig, i Jesu Kristi namn.

Säger man någonting sådant.  Då händer någonting.
Och vad som händer det varierar mellan olika människor men i den stunden så börjar Gud att dra i mig. Vi har ju i namn av vår fria vilja sagt att vi vill ha med Jesus Kristus att görat. Ha med Gud att göra.

I den fasen är den inre bönen av stor vikt. Att jag vågar följa min längtan i mig.
Att jag söker kontakt med Gud.
Och det kan vara detta enkla inre tilltal att Gud, i Jesu namn, vägled mig, beskydda mig, var mig när. Det räcker. Då har vi vårt beskydd. Och i det beskyddet kommer också en inre drivkraft att verka i Jesu anda. Det blir allt svårare att se bort. Att blunda. Att gå förbi. Men framför allt så får vi i mötet med det heliga en antidot mot rädsla.

Under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget fick nazistledaren Herman Göring frågan hur de lyckats att få med sig nästan hela det tyska folket i den nazistiska idén.

Och Göring svarade att det var enkelt – det gällde bara att få människor rädda. Så fort människor i grupp grips av fruktan då går de med på vad som helst, var Görings svar.

Att erfara i sitt inre att det finns något större och än mer att erfara i sitt hjärta att jag är sedd och buren av en kärlek så stor att den inte går att förklara – och att bygga en relation med den kärlekens bärare, Jesus Kristus – innebär att jag får och har en antidot i mig mot fruktan och rädsla.

Inte så att jag aldrig mer är oroad och rädd men jag har nu stort något att hålla mig i som gör att de grupprocesser som drivs av rädsla, att jag inte självklart blir en del av dem.

I Tyskland bildades de så kallade bekännelsekristna, en motståndsrörelse, och de var drivna av detta naturliga motstånd att bli en del av den nazistiska idén en inre förvissning om kärlek ger.

I dagens GT text fick Mose i uppdrag att frita det judiska folket från fångenskapen i Egypten, ett gigantiskt och omöjligt uppdrag. Men Gud svarar Mose då han ber Gud att hitta någon annan att:

Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen.

Och vi vet historien, hur Moses och Aron lyckades med det omöjliga – mycket för att de vågade lita på Gud. Litade på tilltalet att Gud är med dem.

Vi har samma tilltal och budskapet är att vi ska öppna våra hjärtan för Ordet, för Jesus Kristus, Effata. Våga lita på att Gud vägleder oss och våga lita på kärlekens löfte –

samma erbjudande och samma uppmaning att våga lita på Gud riktas mot oss idag så då den dövstumme mötte Jesus.

Åh Herre, hjälp oss att öppna oss för din nåd och din kärlek. Amen.

(Betraktelsen på basis av texterna 12 eft tref 1 årgången)

(Betraktelse utifrån texterna i 10 söndagen efter trefaldighet, årgång 1)

Paulus undervisar i dagens episteltext om kroppen, Kristi kropp, att allt hör ihop, benen med fötterna, fötterna med händerna, händerna med munnen och munnen med huvudet.

Kristi kropp vad är då den – ja dels manifesterar den sig tydligt i vår kyrka och den världsvida kristenheten. Men Kristi kropp går utöver den definitionen. Många har en öppenhet för det kristna. I sig. Utan att för den saken definiera det på det viset. ”Jag tror på Gud men jag är inte religiös” är ett vanligt uttalande, inte sällan handlar detta om att jag säger ja till Gud och Jesus och det positiva budskap jag nås av i min trosupplevelse. Kanske i i skogen, i eftertanken, då jag knäppte händerna och fokusera på något för mig centralt.

Att inte säga sig vara religiös är ofta att ta avstånd från den slags organiserade religiositet det finns ett ganska färskt minne i våra trakter – samfund där man tillsammans fördömde de otrogna, hade olika former av syndakataloger, fokuserade på helvetet, de förtappade kontra de rättrogna.

Det är inte konstigt att man kan hamna i sådana slutsatser. Dagens evangelietext inbjuder ju till det, om man läser den bokstavligt. Gud skär bort de odugliga grenarna och kastar bort dem – endast de som ger frukt får vara kvar, bara de ges omsorg, är liksom värda något.

Men vi vet också genom Jesu undervisning att han använder sig av tydliga bilder, teser och antiteser alltmedan då det kommer till enskilda människan och dennes övertramp är budskapet alltid att gå och synda inte mer, inte heller jag dömer dig.

Det är intressant att de så kallade religiösa ofta hade och kanske har så svårt att stanna upp vid det budskapet, att nåd oftast går före rätt, det är som om nåden och det inkluderade stänger dörren till den suggestiva och lite lockande kraft som finns det svart-vita. I det förenklade tänkande som kan uttryckas i orden: Duger – duger ej.

Eller Godkänd inte godkänd.

Eller om vi förflyttar oss till 1600 talet och häxjakten i vårt land – häxa inte häxa – eller för den delen under judeförföljelsen – jude – icke jude. Det finns en kraft i att vilja fördöma, exkludera, räkna bort som vi inte kan bortse ifrån. Det ger en illusionär trygghet i gruppen, de som är på rätt sida i spelplanen. Och den släpper lätt fram drag och krafter då de ej rättrogna ska fördömas som kan helt gå överstyr. Det här ligger i vårt tänkandes natur, i vårt känsloliv och således har nästan alla världens religioner denna problematik att brottas med. De otrogna kontra de trogna. För att ta ett exempel.

Samma dikotomisering kan vi även se i det politiska där grupp kan ställas mot grupp. Istället för att prata och tänka individer, människor, tänker vi grupp.

Dessa generaliseringar vi människor tenderar att göra, såväl i det religiösa, det politiska som rent allmänt är farliga och de hör egentligen inte hemma i ett levande trosliv.

Det är nu inte min eller din uppgift att döma eller fördöma – däremot kan det vara så att vi måste försvara vårt livsutrymme – men det är en annan sak!

I Jesu avskedstal, i samma evangelium som dagens text kommer ifrån, Johannesevangeliet, pratar Jesus om att tillhöra honom, han säger. Ni är nu en del av mig och tillhör inte världen och därför kommer världen att hata Er.

Hata är ett starkt ord men vi kan utgå från att ett levande trosliv, där jag i mitt inte söker relatera till Jesus kärleksbudskap, gör att jag kan hamna lite vid sidan om – kanske i fikarummet då en viss grupp eller kategori människor ska kategoriseras, kanske fördömas. Det finns som sagt en subversiv kraft i den mekaniken och det kan krävas något mer i en – en annan motvikt än världens för att orka stå emot. Kanske är det den förbindelsen Jesus pratar om, att vara en del i hans vinstock, att kunna hämta inspiration och mod från en annan dimension.

Jesus sa att jag kommer inte härifrån, jag kommer från höjden. Paulus skrev i Galaterbrevet att nu lever inte jag utan Kristus lever i mig och en liknande dimension kan man rentav se hos Jesus själv, att ibland är han varse om att han är en kanal för budskapet från ”höjden”. Man kan föreställa sig att Jesus Kristus på något vis kunde erfara när den här extra dimensionen, kraften, detta från höjden kopplades på och av. Vi ser det inte minst då Jesus i hemlighet vidrörs av den blödarsjuka kvinnan – hon tog tag i hans mantel i folkvimlet för att få del av hans helande kraft. Jesus stannar upp: ”Vem rörde vid mig, jag kände att kraft utgick från mig”. Och kvinnan gav sig tillkänna.

Att vara en del av Kristi kropp innebär att vi är inbjudna att frimodigt få ta del av den här kraften, från höjden, den här dimensionen som gör att våra etiska sinnen skärps, där vi ogärna vill fördöma och klanka ned utan istället inbjuds att se nyanser hos varann. Varför?

För bara i ett sådant tillstånd kan kärleken får kraft och stadga. Där man vill varandra väl. Där man lyssnar. Där man ser och vill se. Då flödar kraften från den sanna vinstocken mellan oss och i oss och ut i världen.

Albert Einstein sa en gång att all vetenskap, all äkta vetenskap förutsätter det fria ordet. Teser ska läggas mot teser, ingen får vara förbjudet att tänka. Om det fria ordet inte längre är fritt blir det censur och vetenskapen är då inte längre vetenskap utan propaganda. Albert Einstein var troende jude men lär ha sagt då han pratade om nya testamentet att det förstår väl var och en som tar del av Jesu undervisning att Jesus är på riktigt. Och han menade att tar man väl del av undervisningen så erfar man in sitt inre att den är äkta, att där finns ett tilltal, ett löfte om samhörighet – att vara en del i den sanna vinstocken. Men inget är av tvång, ingen tvångsanslutning, utan kopplingen kommer ur en längtan, en längtan efter den frid, den sällhet, det hopp och den kärlek Jesus lovar.

Och detta tillstånd vill alltid ha mångfald. Och i mångfaldens natur finns även det fria ordet. Det öppna och transparenta. Det finns de som varnar för att det fria ordet är i fara. Att endast vissa åsikter får ges luft i den allmänna debatten och diskursen medan andra perspektiv förtigs. Det är inget nytt fenomen. Då Hitlers Tyskland tog form var det få skribenter här i Sverige som formulerade en reell kritik. De allra flesta ville tolka gott, helt enkelt bortse ifrån vad som faktiskt stod i Hitlers egen agenda, öppen för alla – Mein Kampf. Inte var det så illa att han ville ställa till med ett krig? Och sen senare- inte kunde väl ryktena om koncentrationslägren vara sanna, nej fullständigt osannolikt. I Hitlers Tyskland lärde man sig en teknik att bara man återupprepade en lögn tillräckligt ofta så blev den så småningom betraktad som sann.

Vad är det för lögner som idag räknas till sanning? Vad är det för ämnen och vinklingar som inte inkluderas i det fria ordet? Det är frågor vi bör ställa oss och ska vi orka såväl se klart som att kunna tänka kritiskt är vår förankring i sanningens vinstock helt central. Där kan vi hämta kraften och förmågan att vara självständiga och i vår självständighet värna de värden alla sanna samhällen består av. Respekt för olika synpunkter och åsikter. Respekt för individens fria val. Respekt för yttrandefriheten. Alltså världen som människor före oss har dött för och det gjorde de just för att vi ska kunna ha dem med oss som självklara. Men dessa värden är ingen självklarhet, om vi inte vågar att stå upp för dem.

Profeten Jesaja utbrast i dagens gammaltestamentliga läsning att

Sjung den dagen om den härliga vingården!
Jag, Herren, har vård om den.
Träget vattnar jag den,
jag vårdar den natt och dag,
så att den inte drabbas av något ont.

Att vårda sin vingård, att vårda sin trädgård – är ett symboliskt uttryck för att vilja vårda sitt liv, sina relationer, sina mål, vad man gör för avtryck i världen.

Den processen är avhängig att jag som individ kan relatera till Jesus löfte, att då och då kunna erfara att Åh Herre jag är inte ensam. Du vakar över mig. Åh Herre vaka över mig och allt som sker och vägled. Amen

Låt mig så få avsluta med tredje versen i Lina Sandells psalm En liten stund med Jesus

En liten stund med Jesus
och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.