Bekymra er inte, uttrycker sig Jesus i midsommardagens evangelietext och tar liljan som ett exempel att denne kunde leva i nuet.

Men Jesus, tänker jag då, någon måste ju sköta om liljan också understundom, rensa kring den, ge den bättre jord då och då, vattna om där är torka. Och Jesus vi som lever i norden. På bara ett par månader ska vi, åtminstone i det gamla jordbrukssamhällets perspektiv, ordna ved för vintern, säd och potatis och bönor och annan gröda för vintern, kläder för vintern, skor för vintern, boende för vintern. Det kan faktiskt Jesus bli över trettio grader kallt här i norden.

Får man antyda det, att Jesus verkar ha varit lite världsfrånvänd vad gäller det praktiska?

Daniel Defoe, han som skrev boken om Robinson Kruse sa att hjälp dig själv så hjälper dig Gud. Alltså att sök leva i gudsförtröstan och avse med dit liv att leva bra och rikt och hederligt så hjälper dig Gud då hinder uppstår på din väg. Med andra ord: Går plogen sönder finner du på råd och hjälp att laga den, traktorn och bilen likaså. Det finns en väg framåt. Hopp. Men du måste vandra vägen själv, vara initiativrik, leva, ta för dig, inte leva på latsidan.

Personligen är det ett förhållningssätt jag mer söker leva efter än Jesu uppmaning att ta dagen som den kommer och inte oroa mig.

Men är det nu det Jesus uppmanar till? Ja om det vet vi ju inte men han var nu uppvuxen i ett arbetarhem i Nazareth, visste allt om snickarens hårda vardag, han hade delat vanliga människor vardag fullt ut så nej sannolikt är det ingen dagdrönartillvaro han förespråkar utan just detta att våga leva utan oro, att våga leva i tillit.

Att leva i tillit är ett inre ställningstagande vi är förmögna till.

Vissa har det i sig, de har det lättare för den hållningen, andra verkar nästan vara födda pessimister, de har det svårare.

Lille Skutt i sagan Bamse har svårt för en positiv livshållning, likaså Filifjonkan i Mumintrollet och Krösamaja i berättelsen om Emil i Lönneberga alltmedan Skalman, Muminmamma och Emil själv är mer av tilliten förkroppsligad.

Ibland när jag legat och högläst bamsesagorna för barnen så har jag kommit på mig själv att längta efter att ha Skalman som en vän i ens liv. Tänk vad skönt det vore, han löser då ändå allt. Och hur mycket lugn sprider inte Muminmamma och hur mycket jädrar anamma har inte Emil med sin stora tillit och förtröstan att våga sig på det ena projektet efter det andra, inte sällan med stor framgång brådmogen han är.

Och jag tänker vi har alla en potential till Skalman, Muminmamma och Emil i oss – lika väl som vi har en Lille Skutt i oss och en Filifjonka och en Krösamaja.

Allt det här vet de som har pengar och inflytande om. Och de vet att är det något som får oss att hänga över sociala medier och annat så är det, ja vad? Jo dåliga nyheter. Och hänger vi väl där och ger av vår tid och energi och konsumerar dåliga nyheter så blir vi inte bara räddare och räddare utan de som äger dessa olika plattformar de kan nu stoltsera till sina annonsörer att se så mycket tittartid vi har och så säljs det ännu mer annonser och vi går – i de luckor vi har då vi inte konsumerar nyheter om allt hemskt – ut och konsumerar – för att sedan snart sitta där igen med vår laptop, padda och mobil.

Tyfus skrek Krösamaja då Anton fått blodpaltsmeten i ansiktet – det går tyfus på Lönneberga och så sprang hon omkring i gårdarna.

Men det var nu inte tyfus. Det var blodpaltssmet.

Tänk om vi skulle stänga av våra teveapparater, våra sociala medier och börja umgås med varandra istället.

När vi människor blir rädda så göder vi vår egna lille Skutt, Filifjonka och Krösamaja och vi hamnar lätt i en nedåtgående spiral där vår empati, vår glädje och vårt intresse för våra medmänniskor följaktligen tar stryk. För så är det med rädsla, det är en empatidödare av rang. Då kopplas reptilhjärnan igång och vi blir lätt svartvita och kategoriserande i vårt tänkande och vi vill ha hårda och tydliga tag och ve den som fått stämpeln ond i det svartvita tänkandet, denne är inte vatten värd.

Motsatsen till detta inre härjade landskap är ett tillstånd där vi känner oss avslappnade, tillfreds och glada – och sträcker oss mot våra medmänniskor med ett leende, dörren är vidöppen och vi ger av varandra och av vår tid.

Vi har levt i sådana tider. Många av oss minns dem. Tider då dörrar varit vidöppna och vi stannat upp och man inte behövde ringa och boka tid utan vi levde mer i nuet, vi bara var.

I sådana tillstånd växer vår inre Emil, vår inre Skalman och Muminmamma till sig.

Vad kan vi då göra som individer inför dessa möjligheter i oss? Dessa två olika sidor i våra psyken – vilken sida göder vi, vilken sida i oss får vår uppmärksamhet och vår håg?

Och här tänker jag att vi måste medvetandegöra oss själva att de som fyller våra medias tablåer och mycket i det sociala medias med eländesnyheter och olika katastrofskildringar de vet precis vad de gör – de vet att då blir vi kvar där framför skärmen och då får man mer annonsintäkter.

Här, just här tänker jag att Jesu ord riktas till oss, att våga välja bort den oron, det perspektivet och våga att öppna upp oss för allt det goda i och kring oss: Öppna er för varandra, ta in att det finns en levande Gud som vakar över er. Våga tro på att det löser sig då livet krånglar och be om det till fader Gud, som inget hellre vill än att skydda dig och vara er när. Ge dig tid att vara, lyssna in, andas och se. Ge dig tid att skratta och busa och ge dig nöjet att våga hoppas, våga vara positiv, våga tro gott. Välj perspektivet att glaset är halvfullt inte halvtomt, tona in din inre paradislängtan och låt himmelriket bli en realitet i dig, här och nu!

Ett sätt för Elisabeth och Sakarias att markera att deras son inte skulle leva det liv man kunnat förvänta sig var att ge honom namnet Johannes, som på hebreiska betyder ”Gud har sig förbarmat”. Och Johannes växer nu upp och kommer att utvecklas till sinnebilden, ja urtypen före en profet vid denna tid. Människor vallfärdade för att lyssna och döpas och bland dem kommer så småningom Jesus, Johannes tremänning. De bådas öde är beseglade och förutsagda. ”Här kommer han som döper med eld” säger Johannes.

Har Gud slutat att sända oss profeter? Inte – men alla lever inte vid en flodstrand och döper människor. Men människor med profetiska uppdrag finns det många av. Det som skiljer vår tid mot tiden för Johannes döparen är att vi vallfärdar inte längre till våra profeter. De ifrågasätts snarare och många efterlyser lite mindre radikalitet, lite mer politisk korrekthet.

Och jag kommer bland annat att tänka på den australienske journalister Julian Assange, som la ut bevis på krigsförbrytelser i kriget i Irak på Wikileaks – hur Julian Assange efter år av påtryckningar sannolikt snart blir utlämnad till Förenta staterna.

Nils Melzer, FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning skrev nyligen i ett offentligt brev:

Under de 20 år jag arbetat med offer för krig, våld och politisk förföljelse har jag aldrig tidigare varit med om att en grupp demokratiska stater gaddat ihop sig i avsikt att isolera, demonisera och skymfa en enskild person under så lång tid och med en sådan brist på hänsyn till mänsklig värdighet och rättssäkerhet.…

Nils Melzer fortsätter i sitt offentliga brev bland annat att uppmana Sverige att upphöra med att sprida, anstifta och tolerera uttalanden eller andra aktiviteter som skadar Assanges mänskliga rättigheter och värdighet, samt att vidta åtgärder för att ge honom lämplig kompensation och rehabilitering för tidigare skada.

Men så blev det inte och det är sorgligt att konstatera är att Sverige, som i så hög grad tidigare varit ett land som försvarat yttrandefrihet och fri journalistik, inte hörsammat detta påbud från FNs. Rapportör Nils Melzer. Skamligt och sorgligt enligt mitt förmenande.

Varpå vi kan konstatera att Jeremias råd och påbud om rättfärdighet och mod sannolikt inte alltid följdes då och då rakt inte följs nu.  

Vi har med andra ord ofta svårt med samtida profeter. De som varnar och förmanar anses ofta ta i lite för mycket.

Ja vi har i dagens läge en situation där en hel samtid liksom bestämt sig för att vi i vissa frågor hör inte, ser inte, säger ingenting.

Och så här i midsommartid; då skapelsen står i full blomning på våra breddgrader – hur katastrofal är inte denna förnekelse inte minst vad gäller betingelserna för vårt liv på planeten Jorden.

Forskarna uppfyller verkligen sitt profetiska uppdrag, de för i bevis och påvisar hur haven mår, atmosfären, sjöarna, djuren, mänskorna och de visar på vad som behöver göras. Men lyssnar vi? Ja nog lyssnar vi men handlar vi? Ja nog handlar vi men tillräckligt? Inte enligt forskarna.

Och jag tänker på den oro som finns i dagens finansiella situation. Frågan är om den alls uppkommit om vi följt de råd Josef en gång i tiden gav Farao – att i goda tider sparar man i ladorna för att kunna nyttja detta det sparade i sämre tider?

Men den som förespråkat denna form av ekonomisk hushållning har snarare ansetts tråkig och vara något av en livsförnekare; man måste våga chansa lite också. Låna. Leva på kredit. Men bakom det resonemanget finns en förnekelse av de begränsningar som finns i skapelsen. En förnekelse som är livsfarlig. Att leva gränslös är att leva i en lögn. Och förr eller senare kommer sanningen ikapp. Är vi där nu eller får vi vänta ytterligare en tid innan bubblan brister? Hur många profeter har inte de senaste åren just varnat för det som nu sker, med en inflation och kanske rentav en hyperinflation runt hörnet? Ja de har varit många, men har vi lyssnat? Nej inte för åh så tråkiga råd om måttfullhet och konsekvens, bäst att ”brascha på”, låna, låna, låna.

Att leva sitt liv där Gud spelar roll är att nu att ta in Guds undervisning om rätt och rättfärdighet, klokskap och måttfullhet – till sig. Vi har alla uppgiften att bygga ett hus från grunden, på en klippa. ”De står emot svåra tider” menar Jesus; ” husen som byggs på klippor, stock för stock, tålmodigt”.

Och förstås är detta en sinnebild för hur vi ska dana vår karaktär; inget som blir till i brådrasket men en god karaktär är möjlig om vi detta lilla är trovärdiga och sanna – inte bara då spotlightljuset är på. Det är kanske snarare så att det allra mest intressanta är hur vi är och lever våra liv då vi tror att ingen ser vad vi gör eller är?

Johannes ger oss sinnebilden av mod. Han är en förebild. Ångra er, säger Johannes, vänd om.

Och kanske hamnar vi som individer i situationer där måttfullheten, det diplomatiska måste få stå tillbaka för uppenbara sanningar – som för journalisten Julian Assange. Något måste uttalas. Som krigsförbrytelserna i Irak. Och han gjorde det. Ångra er, vänd om.

Då ska vi veta att det är så det kan vara att vara människa. Någon måste vara visselblåsare, någon måste vara den som sätter ned foten i en pågående orättvisa.

Och vi kan alla bli kallade in i den rollen beroende på vad och var vi är i livet, Att vi då måste ta mod till oss att säga nej, nu är det nog. Det ligger i det mänskliga ansvaret. Eller som Jonatan säger i bröderna lejonhjärta annars är man en lort.

                                                    *

I dagens episteltext från Apostlagärningarna påvisar Paulus för israeliterna hur Jesus var den naturliga fortsättningen på Guds omsorg om det judiska folket.

Men Paulus hade lika gärna kunnat tala till oss här och nu då nu Jesu uppdrag och liv var och kom att bli riktat till alla på Jorden som vill bejaka den anda Jesu liv öppnade upp för. Den helige anden. Den kraft som förmår förändra inte bara oss utan även de sammanhang vi är en del utav – inifrån och ut.

Och för att kunna leva i den andan, den helige andens anda, måste vi våga leva i tro; i bön – och att öppet uppmana varandra att leva så.

Gud är här, lyssnande, redo och öppen.

Ja det handlar om vikten att våga sträcka ut en hand i det okända och våga tro på att jag blir mottagen trots att allt jag gjort och gör som inte är bra.

Ångra er predikade Johannes, vänd om.

Och vad svarar Gud som finns vid vår sida då?

Det vet vi genom Jesus i mötet med kvinnan som skulle stenas att domen är inte det centrala – ”inte heller jag dömer dig” löd Jesu ord och vi har fått påbudet att snarare sluta att göra orätt, ändra oss. Ta ut ny kurs. Leva fullödigt och rättvist. Åh Herre hjälp oss att leva så, amen.

Kristendomens signum är att kunna förnyas.

Men för att den processen ska kunna äga rum måste vi likt Moses då och då vara beredda att ta av oss skorna inför det heliga. Det mötet inträffar ofta i vår vardag på ett oväntat vis. Oftast är det som bekant inte fullt så dramatiskt så att vi möter Gud i en brinnande eld men vi kan möta Gud i en medmänniska. Inte sällan då vi omdefinierar en människa, ser nya aspekter, skådar det gudomliga, det vackra, det Gud lagt in i var och en av oss av möjligheter, förmågor, empati och kärlek.

Den här empatin och blicken för vår nästa försvåras av medias ständiga rapportering av olika faror och kriser. Då väcks krösamajorna upp i oss och vi kryper gärna längs husväggarna, rädda och förskrämda. Det är mänskligt men inte vår mening, inte vår bestämmelse.

Moses blir kallad till ett omöjligt uppdrag, men jag kan ju inte tala inför folk svarade Moses. Din bror Aron kan svarade Gud, han är med dig. Och så blir Mose stav en levande stav fylld av Guds kraft vilken nu Mose kom att använda på de mest oväntade vis. Han fick vatten att komma fram ur en klippa med hjälp av staven och han fick hela Röda havet att dela på sig då de kom där, det utkorade folket på flykt jagade av faraos härdar .

Hur lyckas vi få ut vatten i sammanhang som är uttorkade och riskerar att döda allt genom brist på detsamma? Hur gör vi då vi har ett mål vi är fokuserade på men ett oöverskådligt hinder ligger framför oss?

Budskapet är att vi måste lita på vår förmåga att ta oss igenom svårigheterna och för att kunna uppnå den tilliten, det modet, den kraften behöver vi koppla upp oss mot vår Skapare och införliva detta treeniga kraftpaket som en realitet i våra liv.

Vi behöver den helige ande för att hitta de okända vägarna och höra de för oss ännu så länge inte uttalade sanningarna som kan leda oss framåt. Och vi behöver Kristus vars makt att förnya och bära, trösta och vägleda och inte minst skydda oss, undsätta oss och öppna helt nya portar och vägar. Jesus Kristus är Guds eminens för oss på Jorden och är en aktiv beskyddare och vägledare och han ser och ger oss kraft och har ett oändligt antal änglar kring sig, i hans tjänst. Men vi måste leva uppkopplade. Och att leva uppkopplad innebär att vi kopplar ned det som står i vägen – som vår grälsjuka, som vår avundsjuka, som vår kitslighet och kritiklust och småsinthet. Sådant drar ned oss – skickar oss in i ett mörker. Kristus kallar oss att leva i ljuset, fria och vara hans händer och fötter i skapelsen. Vi tänker ofta inte på vad det innebär med vikten av ett leende. Vikten av att stanna upp och bry sig om, vikten av att efterhöra och vilja väl. Men den som lever i en fas i sitt liv där sorg kommit in, ensamhet, det ledsna kan vittna om vikten av att bli sedd och lyssnad på.

Vi vet ju alla hur svårt ett svek tar. Hur ont det gör. Hur lögnen kan sätta sig i oss som en hämsko, vi ältar och känner oss skamfyllda. Inte för att vi förtjänar att vara skamfyllda utan för att den som ljög inte kunde härbärgera sin skam och skuld och gjort det till sin livsuppgift att skylla ifrån sig och skapa en anda av ”någon annans fel inte mitt”.

Det är inte in i en sådan hållning vi är kallade till för i en sådan hållning når sällan oss ljuset från Kristus, en sådan hållning tjänar mer som en vägg, ett värn en bubbla som vi är instängda i. Utan att ens veta om det i regel. Men stora delar av vår potential är nu avstängd bakom en yta av självtillräcklighet och brist på, utan at vi vet om det, genuin glädje.

Gud då, vem är Gud? Ja Gud är vår skapare, ja hela universums skapare, den som lagt så mycket livskraft i oss och runt om oss.

Jag tänker på en björk vid en å, Metbäcken, som flyter jämte Röjdälven där jag bor och vars björk jag passerar flera gånger i veckan. Björken drabbades av ett blixtnedslag förra sommaren. Ett stort blixtnedslag och nästan all näver brändes bort från stora delar av stammen, som nu står bar utan skydd. En björks näring transporteras ju bakom nävern och således är björken dömd att dö men denna sommar så kom löven ändå, de är färre, de är mindre och inte lika täta men björken har gjort det omöjliga, genom små små kanaler i den nästan obefintliga näver som är kvar har den transporterat upp så mycket vatten och näring att den är grön. ”Jag lever, jag finns, jag vill” är det som om björken utropar, mitt i sin kamp för livet.

Jag tänker att den envisheten, den livskraften, den viljan, den kärleken till livet är given oss alla som en plattform, en given utgångspunkt i våra liv och som vi möter i det lilla barnets skrattande livshållning, i händerna som söker oss, i tilliten i amningsögonblicket, i de öppna ögonen som söker våra ögon och vill möte och relation, vill kärlek och samhörighet, utan att särskilja och dissekera och chikanera utan bara vara – nära och nu – i glädje.

Det är skaparen och så har skaparen skapat oss för vi är skaparens avbild, Gud har skapat oss till sin avbild och detta är en grundkraft vi har att söka leva i och av och vara en förmedlare av och till vår hjälp har vi nu Den helige ande som leder oss i det okända och Jesus Kristus Guds eminens beskyddare och verkmästare här på jorden, den vi går till för at säga att nu är det här jobbet klart vad väntar härnäst, här säger Jesus, här har du din nästa arbetsorder och den arbetsordern kan till synes vara betydelsefull eller till synes betydelselös men allt som göras i Guds namn, i Jesu namn i kärleken namn är aldrig betydelselöst. Det är inte pengarna det kommer an på, rikedomen, ryktet, glamouren utan att jag lever mitt liv vapenlös, öppen och älskande – att jag i mitt hjärta vill vara Guds händer och fötter i skapelsen här och nu och att jag säger ja, ja jag vill vara en del av dig min skapare Gud och här är jag, bruka mig. Lär mig att älska såsom du älskar och gör mig till ett käril i din hand, en lerkruka du formar med dina händer åh Herre, bruka mig.

Så Gud, hjälp oss att våga vila i Dig, vilja vara en del av ditt skaparunder och hjälp oss att ta till vara på våra potentialer. Att leva helt och förutsättningslöst och älska såsom du älskar – Amen.