Varje människa har rätt till ett värdigt avslut, bli omnämnd, berättad om, sörjd och saknad. Det är att vara människa.
Sorg. För inte så länge sedan visade vi för omvärlden att vi var i sorg. Kvinnor hade ett flor som hängde ned för hatten, män ett litet svart band på kavaj eller rockuppslaget. Och jag tänker att sådana yttre attribut hade både sina för- och nackdelar.
Man brukar prata om sorgeåret. Allt man måste gå igenom utan sin anhörige, första julen, första påsken, midsommar, sommaren, födelsedagar och andra bemärkelsedagar.
Och alla förlöpte och någon fattades oss. Var inte med.
Jag kommer ihåg när min mamma begravdes här i kyrkan för några år sedan. Välkända ansikten kom in från när och fjärran. Så kom tanken snabbt till mig, men mamma, var är hon? Underförstått hon är ju alltid med när släkten samlas. Men det var bara det, att vi samlats för att ta avsked av henne. Säga hejdå.
Under den första tiden efter mammas bortgång så var tanken om ett återseende längre fram, löftet vi präster har i uppdrag att predika om, ja ett återseende längre fram, faktiskt ganska irrelevant. Det var ju här och nu vi skulle ses. I det välkända. Jag brydde mig väl inte om någon evighet. Men så småningom kom den tanken till mig som en tröst och en glädje. Och jag kunde även erfara att mamma fanns och finns med oss. Ibland mer konkret och nära än annars.
Här är vi olika. Erfar och tänker olika. Även över tid, och det måste vi respektera. Jag kommer ihåg då jag läste Rolf Edbergs Årsbarn med Plejaderna – hur han fann tröst i att kroppen kom att ingå i det eviga kretsloppet av atomer och molekyler och hur hans handlingar fortplantat sig i hans nära och kära som ett eko, ett vingslag, en viss påverkan. Rolf var nöjd så – det var hans tolkning av livet. Och kretsloppet liv död liv.
Även sorgen har ett kretslopp. En puls. Lite som en sån där sinuskurva man ser på ett EKG. Det ska gå upp och ned i en rörelse och vara paus mellan upp och nedgången. Det är ett tecken på att vi lever. Jag sörjer därför lever jag. Jag lever därför sörjer jag. Sorg som ett rakt sträck, utan känslor, utan någon rörelse tänker jag vittnar om något annat, något som inte heller levde här på Jorden heller, något som var outtalat, ouppklarat – som de ofta kan vara oss människor emellan. Därför är det så viktigt att reda upp sådana ouppklarade frågor i det mellanmänskliga medans tid är.
När min mamma gick bort så vakade jag och min syster med henne i flera dygn. Vi föds in i världen med smärta och inte sällan lämnar vi den i smärta. Snälla mamma försök att släppa taget viskade jag till henne, och liknade döden som då man gått ned i en sjö med vattnet upp till bröstet och man böjer sig fram och börjar simma. Mamma böjde sig symboliskt ned men så nej, nej hon ville inte, hon ville vara kvar. Och det var hon tills kroppen bara inte fungerade längre. Lilla mamma.
Inte sällan kommer döden plötsligt. Från en stund till en annan och allt är förändrat. Då måste allt få tid att sjunka in. Begravningen och planeringen kring den är då extra viktig.
Igår sent på kvällen vandrade jag här på Östmarks kyrkogård med vår hund. Gatlamporna var släckta, det enda som lyste var alla ljus. Hundratals ljus. Och så alla gravar man omsorgsfullt gjort i ordning med ljung, granris och kanske en krans.
Vi människor behöver dessa riter, gravar och ceremonier. Vi måste vara rädda om dem, de är en del i vår kultur och de har vuxit fram eftersom de fyller ett behov.
Varje människa har rätt till ett värdigt avslut, bli omnämnd, berättad om, sörjd och saknad. Det är att vara människa. Inte för inte gräver soldater gravar och om möjligt tar med sig sina stupade kamrater till en mer planerad begravning.
När den man delat livet med, när en far- och morförälder, mamma eller pappa eller ens barn, syskon, vän, granne, arbetskamrat, släkting inte finns kvar här mer så har vi att vårda den avlidnes minne. Prata om dem, tilltala dem vid namn. Ha en inre dialog. Det är viktigt. Och jag tänker vi har den inre dialogen i oss inte minst då vi tänder gravljus som nu, samlas som nu, tillsammans som nu.
Samtidigt är nu döden ett avsked. Per Lagerkvist skrev:
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.
Den här dikten är sorglig, och representerar en känsla, en sorg att behöva lämna ett sammanhang som är oss givet.
Och hur ofta är det inte vi som människor just erfar detta att snälla Gud frys det här ögonblicket, låt allt stanna upp, låt oss vara kvar här i evighet. Precis som Petrus som ville bygga hyddor för Mose och Elia då de uppenbarade sig för dem på Uppenbarelseberget. Men som alltid då livet är fantastiskt så kommer perioder av vardag och umbäranden och utmaningar. Så är det att leva på Jorden. Tillsammans.
Det är viktigt att prata om dem som gått vidare, lämnat oss, ha dem i våra tankar, omnämna dem. Och det är viktigt inte minst för de som är i sorg att vi gör det med dem. Det blir ett sätt att hedra den som gått bort, att bry sig, på ett vis som märks och känns.
Profeten David liknande Gud vid en herde som vakar över oss, sina får, jag läser ur 1917 års översättning:
Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namn skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.