Midfastosöndagens tema, Livets bröd, är inte helt enkelt.

Vi möter bröd som begrepp i bibeln, inte minst i den judiska traditionen med påskmåltiden, med sitt bröd och vin till åminnelse av det judiska folkets befrielse från fångenskapen i Egypten. 

Och vi möter också ett märkligt bröd i begreppet manna, denna söta brödliknande substans som täckte marken under den 40 år långa vistelsen i öknen efter uttåget ur Egypten.

I Jesu tid fanns berättelser om att det skulle finnas ett slags himmelskt bröd som himlaväsen åt. Och om vi människor skulle kunna komma i åtnjutande av detta bröd, att vi då skulle få del av det himmelska livet, få evigt liv. De här berättelserna levde i Mellanöstern på Jesu tid. Det är sannolikt den här föreställningen om det himmelska brödet, som Jesus i Johannesevangeliet nu knyter an till då han kallar sig för livets bröd.

Ja, vi kan anta att han nydanar begreppet. Och det på ett liknande vis som Jesus kom att omdana den judiska påskmåltiden till att bli den kristna församlingens samlande rit: Nattvarden.

”Nytt vin kräver nya lädersäckar”, sa Jesus ofta och menade möjligen denna omdaning av innebörder som han genomförde med och i sin undervisning?

I sin undervisning använde Jesus även liknelser, berättelser och bilder som människor kunde knyta an till. Vi känner liknelsen om den barmhärtige samariern, den förlorade sonen, det borttappade fåret, änkans skärv, skatten i åkern. Folket de lyssnade och de hörsammade och vi gör så än idag.

Utöver denna förmåga kunde Jesus hela. ”Ops” sa Jesus, någon tog helande kraft från mig och ur hopen trädde en kvinna fram: Det var jag Herre, jag visste att om jag bara kunde röra vid dig så skulle jag bli helad. Och det blev hon. Även den romerske officeren säger att bara du Jesus säger ett enda ord så kommer min tjänare att bli helad.  

Tro – jag tänker att alla metoder som Jesus använde sig av syftade till en enda sak: Tro. Vi skulle skakas om i våra grundvalar och öppna våra hjärtan för den verklighet, den kärlekens kraft, Jesus är banerförare av.

Den kraft som kan omdana, förvandla och skapa nytt.  

Jesus kunde också skapa synteser. Man sökte att gång på gång nagla fast honom vid Lagens orimligheter – som när den otrogna kvinnan skulle stenas. Nå vad säger du mästare? Jesus ritade i sanden och svarade efter en stund en smula blasé: ”Den som är utan synd kan ju kasta första stenen”. Männen gav vika. På ett liknande vis ville de sen snärja honom i frågan om skatt till romarna. Vems ansikte är det på myntet, gensvarade Jesus. Och fortsatte: Ge åt Världen det som tillhör Världen kräver och det åt Gud som tillhör Gud.  

Inte nog med att Jesus kunde skapa synteser han var dessutom en pragmatiker. Han förstod oss så väl. Vi som så lätt ser grandet i vår nästas öga men inte bjälken i vårt egna.  

Idag har vi, enligt mitt tycke, en kolossal brist på människor som kan skapa synteser och som kan vara pragmatiska.

För inte så länge sedan var det mer gott om dem, i vart fall uppfattar jag det så.

Inte sällan mötte vi dessa nyanserade människor i rollen som diplomater. Och jag kommer att tänka på FN sändebudet Hans Blix, idag 96 år och som bland annat medlade i Irakkriget. Han kunde föra fram olika perspektiv i den konflikten. Inte bara USA: s.

När Hans Blix idag intervjuas på sin ålders höst är han betydligt mer nyanserad om kriget i Ukraina än den svartvita retorik vi idag möter hos våra politiker och i vår media. Han är även uttalat mot att Sverige ska gå med i Nato.

Men människor som Hans Blix kommer inte till tals längre. Tyvärr.

Stina Oscarsson, denna begåvade, modiga och skickliga skribent, skrev nyligen en artikel i SVD där hon sökte nyansera begreppen. Hon skildrade hur hon i en intervju problematiserat att till Turkiet sänder vi pengar för att rädda liv men till Ukraina vapen för att släcka liv.

Men alla kunde nu inte förstå andemeningen i Stinas budskap. Hon har efter denna artikel blivit påhoppad och kallas idag för ”putinist”.

Och jag slås av att samhällsklimatet idag påminner så mycket om folkhopen som vill stena den otrogna kvinnan: Arg och fylld av hämnd, lagen måste ju följas. Alltmedan nu Stina just förde fram ett annat perspektiv: Vikten av dialog, förhandling, söka förståelse. Och för det blir hon nu hånad.

På ett liknande vis blev Elin Wägner på sin tid hånad då hon förde fram fredens tankar i sin kamp att hindra, som hon skrev: Militarismens vanvett. 

Elin blev hånad och Stina blir hånad.  

Jesus, vad skulle Jesus säga?

Den frågan är intressant och än mer intressant, så som jag uppfattar det hela, är att den kristna kyrkan i väst, som genom historien ställt sig på Elin och Stinas sida, idag är formligen knäpptyst. Trots att hot staplas på hot och trots att tonhöjden höjs i retoriken så till pass att det nu hotas det med kärnvapen.

Vad skulle Jesus säga? Skulle han säga ja hota på bara eller skulle han ryta till och skrika stopp, det räcker nu, ser ni inte att ni förstör hela livsfundamentet. 

Summa summarum: Vi lever idag i en tid där vi har ett krig i Europa som är fruktansvärt. Och det hotas med kärnvapen på ömse håll. Hela vår livsexistens är akut hotad. De krigssimuleringar som gjorts där kärnvapen används slutar med ond bråd död för minst 500 miljoner människor. Det ena ger det andra. 

Vad är nu angelägnast? 

Är det att göda krigets demoniserande krafter och förenklade världsbilder och skicka in mer soldater, mer vapen, mer och fler hot om kärnvapen? Eller är det att vi unisont stämmer in i ett nej, nu får det vara nog, lägg ned, sluta kriga. Stopp! 

Då jag personligen knäpper mina händer och i bön söker Jesus så kommer följande till mig:  ”Ni måste prata med varandra! Ni måste vi ta ordet fred i er mun, fred som ett krav! Om inte annat för Jordens skull, fåglarnas, bakterierna och vattenmolekylernas skull. Alla ofödda barns skull!” 

Och jag tänker att det är nu detta som är den stora utmaningen, att vi vågar leva i Jesus efterföljd – i syntesen – leva mitt i kärlekens försonande tidevarv som en motpol till det samtida hotet och ondskans vettlösa tidevarv. Vi är nu kallade att säga stopp. Stopp det räcker nu. Sluta.

I bönen Fader vår, översättningen från 1917, återfinns frasen ”och inled oss inte i frestelse utan fräls oss från ondo”. Jesus pratade arameiska då han undervisade, det var hans språk. Sen har det han sagts nedtecknats på grekiska, som var skriftspråket på Jesu tid – samtidigt som man vid tiden läste och reciterade skriften, Gamla testamentet, på hebreiska.

Valet mellan ordet ”frestelse” och ”prövning” är inte självklart. Grundordet peirasmos i grekiskan kan tolkas på flera vis. Men kanske det inte är valet mellan de två orden som ledde fram till ändringen i ordalydelserna mellan Fader vår och Vår fader – där det i den sistnämnda står ”och utsätt oss inte för prövning” utan mer den inledande strofen ”inled oss inte” i frestelse – eller för den delen prövning.
Att Gud skulle locka oss att synda, gå vilse…
Jesus gav oss denna bön i sin bergspredikan. Och inom kristenheten är det otaliga som kan vittna om denna böns alldeles speciella kraft och makt.
Låt oss nu leka med tanken att vi skulle kunna gå ut i öknen där Jesus vistats i snart 40 dygn. Han är där högst frivilligt. Han är där för vår skull. Och han är där och han möter, som det nedtecknats i bibeln, den onde. Eller för den delen denna världens furste, som aposteln Paulus kallar honom.
Den onde, denna världens furste – eller ”baktalaren” som han också kallas i Gamla testamentet – ”denne” vet om Jesu förmågor. Och Jesus upplever där ute i öknen att han står mitt emot honom.

Den onde uppmanar nu Jesus att kasta sig ut för tempelmuren och säger att tja är du nu Guds son så räddar dig ju Gud, inte sant? Jesus replikerar att man inte ska pröva Gud på det viset, vik hädan.
Jesus är hungrig där i öknen och den onde säger att om du nu är Guds son befall då att dessa stenar ska bli bröd – Jesus svarar att människan skola inte bara leva utav bröd.
Slutligen lovar den onde till Jesus, ett löfte båda vet han kan infria, att bara Jesus faller på knä inför den onde och underordnar sig honom istället för Gud så skulle Jesus få all världens rikedom och traditionell makt. Han skulle det skrivas om i historieböckerna, hans namn skulle låta tala om sig. Vi vet Jesu val. Att Jesus valde bort den onde och svarade att Gud, endast Gud är jag underordnad.

Låt oss nu leka med tanken att vi gingo ut till Jesus där i öknen för att dryfta översättningsproblemen med Fader vår och då särskilt begreppen frestelse och prövning och inte minst strofen ”inled oss inte”. Inte kan väl Gud inleda oss i frestelse? Och det är ju till Gud vi ber i Herrens bön.

Jag tänker då att Jesus, i detta fiktiva samtal, skulle peka på ordet Ande, att det nu var den helige anden som fört ut honomi öknen. Det innebär, skulle Jesus säga, att jag här och nu prövas enligt Guds vilja. Eller för den delen frestas.
Hur kommer nu detta sig undrar vi då men Jesus gör klart att i Gamla testamentet tecknas den onde, inte minst i Jobs bok, som en åklagare som prövar människor. En syssla denna åklagare har att göra lite med Guds goda minne.

Traditionellt inom kristendom anses den onde vara opportunisten, den destruktive, den som vill riva ned, den som hatar.
Men det finns således minst en ytterligare parallell dimension av den onde – jämte bilden av den onde som en fallen ängel i ett furiöst ständigt pågående uppror mot Gud. Och den bilden är att den onde är underordnad Gud och innehar en roll som ”åklagare”. En som prövar såväl som frestar.

Om vi då återvänder till Jesus där ute i öknen så tänker jag mig – på basis av Jesu undervisning sen i Nya testamentet – att Jesus bakat ihop dessa bilder av den onde. Den onde är såväl den fallne ängeln, opportunisten parallellt som han har en roll eller funktion som åklagare.

Jesus beskriver ofta Guds plan som att Jorden är någon form av skolhus; Vi ska söka den smala vägen, det finns en inbyggt motsättning mellan Mammon och Gud, egenkärleken kontra kärleken till nästan. Och så vidare. Mitt i detta virrvarr av oförenligheter har vi att leva våra liv, där vi ska göra så kloka val vi nu förmår.

Att då be bönen Vår fader med strofen ur översättningen från 1917 ” inled oss inte i frestelse” är, tänker jag, om nu Jesus skulle förklara det hela för oss där ute i öknen, en bön att må du nu Gud förskona oss från åklagarens härjningar med oss. Härjningar kanske likt dem Jesus där ute i öknen just då var utsatt för – där Jesus nota bena var vägledd av den helige ande till just detta möte, detta kraftprov.

Vi kan se syftet med dessa härjningar. Jesus kall förfinas i öknen. Hans myndighet, hans kraft, hans integritet tränas. Andlighet är på så vis lite som muskler. Jesus är på ett träningsläger. Han fullföljer programmet med bravur och vips som det står i bibeln kom nu änglarna fram och betjänade honom.
Det är nu som Jesu officiella tid tar sin början. Han samlat ihop lärjungarna och resten är historia. Och ökenvistelsen var sannolikt en förutsättning för detta.

På samma vis kanske ökenvistelser i våra egna liv, prövningarna och kanske rentav frestelserna, leda till att vi får fatt i tankar, egenskaper, planer och val vi annars inte skulle kommit i närheten av?
Emmy Gut, en klok psykoanalytiker och skribent skrev i sin bok ”Den sunda depressionen” att depression och smärtan i själva nedstämdheten har ett syfte och det är att bromsa den enskildes yttre aktivitet, att uppmana den som drabbats att söka ensamhet och ge sig själv tid till introspektion. Depression som en själens förkylning med andra ord då nu febern, hostan, andnöden nu har samma syfte. Få oss att vila. Och i stillheten och i lugnet ska vi nu låta de livsfrågor komma i kapp som orsakade bristen på livskraft, bristen på glädje. Vi ska våga fråga oss frågan: Vad är det som felar i mitt liv? Och så när man når den individuella insikten – att jag kanske är på fel plats i livet, borde förverkliga min livsdröm, inte kan låta mig hunsas på det vis jag görs av den och den som står mig nära och allt vad det nu kan vara – att då viker depressionen undan. Från den ena stunden till den andra, som i ett trollslagg. Depressionen hade ett syfte. Att få mig på rätt köl igen.

Sorg efter en närstående är även den en slags ökenvandring som syftar till det vi så hurtigt ofta benämner som ”nyorientering”. Men utan tårarna och utan förtvivlan och saknaden så vore det stört omöjligt att sakta anpassa sig och lära sig att leva i den nya livssituation som är för handen. Och den processen, ökenvistelsen, måste få ta sin tid.

Jesus gjorde som vi vet allt vad som stod i hans makt för att slå hål på det syndabockstänkande som var för handen på hans tid. Han byggde broar mellan folkslag och grupperingar, rik och fattig och till och med den romerska officeren kom till honom och bad om stöd och hjälp.

Utifrån denna livshållning har det alltid i den kristna historien funnits förgrundspersonligheter som lyckats att förkroppsliga detta fokus på ett särskilt bra vis. Vi möter Paulus i urkyrkan. Vi möter Franciskus av Assisi 1200 år senare och vi möter Martin Luther i en tid då den kristna kyrkan verkligen behövde Martin Luthers budskap och vi möter Dietrich Bonhoeffer i bekännelsekyrkan då Nationalsocialismen kuppat kyrkan för Hitlers agenda.
Överallt i den kristna historien återfinns människor som tagit till sig Jesu stafettpinne på särskilt tydligt och nydanande vis, i sin hand.

Idag lever vi i en tid där vi har ett krig i Europa som är fruktansvärt. Och det hotas med kärnvapen på ömse håll – hela vår livsexistens är hotad. Varenda krigssimulering som gjorts där kärnvapen används slutar med ond bråd död för oss alla. Det ena gav det andra.
Vad är angelägnast idag? Är det att göda krigets demoniserande krafter och förenklade världsbilder och skicka in mer soldater, mer vapen, mer och fler hot om kärnvapen? Eller vore det att vi unisont stämde in i ett nej, nu får det vara nog – lägg ned, sluta kriga. Stopp. Börja för Guds skull att prata med varandra! När ska vi som kristenhet ropa ”stopp, det räcker”? När ska vi ta ordet fred i vår mun, fred som ett krav? Om inte annat för Jordens skull, fåglarnas, bakterierna och vattenmolekylernas skull. Alla ofödda barns skull.
Åh Herre – utsätt oss inte för frestelse. Hjälp oss att se vårt ansvar att rädda och vårda din skapelse. Ge oss diplomater med kraft och myndighet. Samtal som inte värjer för sanning och reda. Sänd in vuxna i rummet!