april 2023

Han gjorde det för oss!

Det kan innebära att vi oftare behöver lägga undan våra mobilen, äta vettigt, vara i naturen , lyssna på sådan musik som gör oss lugna, ge tid åt viktiga relationer, hela det som är trasigt, be och ge förlåtelse och söka inse att jag är älskad och leva därefter.


Han var hjälten så sent som i förgår, jubla och triumfera, lägg palmblad framför hans väg: Messias, konungen, Jesus, Bered en väg för Herran.

Han undervisade med en myndighet ingen hört förut. Och undervisningen vände allt upp och ned, ja sannerligen. Ja sannerligen. Lama blev helade, sjuka friska, döda återuppstod, stormar stillades och han gick på vattnet men det största av allt vad som hände i människors hjärtan.
Jesus visste att han skulle gå igenom den här fasen och att han ska återuppstå. Genom det helas bandet mellan Jorden och Gud – mänskligheten och hans skapare. Ett underverk, en handling den största vi sett se Gud skapade oss, sin mänsklighet. Svårt att ta till sig men det är planen. Och genom denna dag, den summariska rättegången, folkets hån, utsattheten, tortyren och slutligen döden försonas vi med Gud, Jesus som ett offerlamm. Men eller och, Jesus gör nu detta fullt medvetet. Han hade fram till hans fängslades i Getsemane kunnat lämna Jerusalem. Men har är kvar, för vår skull. För din och min skull. För att vi ska våga lita på kärleken. Eller som det står i psalm 147:

Upp min tunga, att lovsjunga
Hjälten som på korsets stam
För oss blödde, led och dödde
Som ett skuldlöst offerlamm

Vi läste nyss: Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat.

Vid dödsögonblicket kom en solförmörkelse. Och förlåten som brast i templet. Han måste nog ha varit Guds son trots allt muttrade männen.

Fram till påskdagen berättas det är Jesus i ”underjorden” där han, som Paulus benämner det hela, utmanade denna världens furste. Det onda och från denna stund, denna kraftmätning är ljuset starkare än mörkret.

Vers 2 i psalm 146 lyder:
Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.

Det finns en kurs för exorcister i Romersk- Katolska kyrkan. Där finns ett namn som används för att bringa den hemsökte i ett ljus och i till ett befriat tillstånd: Jesus Kristus. Och korset är ett segervapen tillika dopvattnet.
Tar vi långfredagen på allvar är den här frågan inte ett skämt utan en högst seriös fråga. Precis som detta är en högst seriös fråga för den som inser att kampen mellan ont och gott är en andlig kamp där segern är given men där Jesus utmanas och bästa sättet att utmana Jesus för den onde är nu att sprida myten om att den onde inte finns. I förlängningen behövs då kanske inte Jesus annat än som en rollmodell? När kampen tvärt emot är levande och på riktigt här och nu. Och där den onde vill slå i oss, som bekant, att vi inte duger, inte är något värda.
Jesus gjorde allt detta för oss. En gåva till oss, en utsträckt hand, på riktigt, en andlig kamp.
För att ta tillvara gåvan i våra liv behöver vi ha våra sinnen skärpta. Det kan innebära att vi oftare behöver lägga undan våra mobilen, äta vettigt, vara i naturen , lyssna på sådan musik som gör oss lugna, ge tid åt viktiga relationer, hela det som är trasigt, be och ge förlåtelse och söka inse att jag är älskad och leva därefter.
Himmelriket finns mitt ibland er sa Jesus, som en möjlighet, ett tillstånd vi kan nå tillsammans. Åh Herre hjälp oss att nå dit. Amen.

Ingen blir bortknuffad

Och allt börjar här och nu att jag vill tycka om mig, vill lära mig att älska mig själv.


Torsdagen i stilla veckan är upptakten till den viktigaste helgen i hela kristenheten. Här står vi i och kring en händelse som delar hela världen. Vi som håller det för öppet, ja rent av tror att Jesus genom sin återuppståndelse en gång för alla visade sig vara mörkrets överman och de som vill förringa och förminska det som hänt.

Här och nu i texterna är vi i den situation där Jesus inte bara vet utan också genom sitt agerande bäddat för att kommer att bli fängslad. Och Jesus vet att det som väntar kommer bli en summarisk rättegång där han kommer att bli utlämnad för att dömas till döden, blodtörsten är grym hos hans belackare. Han har utmanat dem med en hållning och en tro som gått på tvärs och som rivit av hans motståndares all fisförnämhet och tro på sin egna viktighet. De vill återerövra positionen som de sanna uttolkarna av Guds vilja. Som består av lag och god ordning. Och de inser inte att genom att ta livet av Jesus kommer de att uppnå precis det motsatta. Martyriets död har ofta den följden men för Jesus så mycket mer än martyriets död – det som väntar kommer skaka grundfundamentet i hur vi ser på Gud, varann, skapelsen. Jesu har kommit till oss med ett nytt bud, att vi ska älska varandra och han lyckas att implementera den hållningen hos oss här och nu: ”Himmelriket finns mitt ibland er”, ja bland oss, vi måste bara älska varandra. Och det är ju inte det enklaste men det går, ja det går.

Fötter. Jesus tvättar lärjungarnas fötter och Petrus vägrar och Jesus säger nej jag vill, ska du följa mig är det jag som ska tvätta dina fötter. I och med detta implementerar Jesus en ny syn på ledarskap. En ledare är gruppens tjänare, dess herde, dess möjliggörare, i samspel med de andra. Först nu 2000 år senare har den synen på ledarskap kommit att uppfattas rent organisatoriskt som den bästa. Jesus var en förelöpare, en föregångare som visade mänskligheten vägen till ett nytt sätt att vara med varandra.

Och det var hotfullt för alla dem som ville att det skulle vara som det alltid varit.

Under kvällen instiftar Jesus även den måltidsgemenskap som idag är vårt nattvardsfirande – brödet och vinet till åminnelse av Jesus. Vi samlas och Jesus är extra närvarande för att hjälpa oss att älska varandra – men för det – krävs som bekant att vi först ska kunna älska oss själva. Och det är inte det lättaste. Men det viktigaste vi har att lära oss. Utan den förmågan haltar hela livet.

Hur ska jag lära mig att älska mig själv? Jo genom att vi tillåter oss själva att vi inte är perfekta, vi gör och säger saker som inte blev bra. Det som är så underbart med den kristna tron är att jag i ensamhet då kan komma till Gud och be om vägledning och förlåtelse. INGEN som knäpper sina händer i ensamhet och ber till Gud om förlåtelse blir bortknuffad, vad han eller hon nu gjort.

ALLA – var och en av oss– som med uppriktigt hjärta ber till Gud om förlåtelse blir förlåten. Men det är en förlåtelse som ska genomsyra det egna livet. ”Förlåt oss våra skulder såsom vi förlåter dem som är skyldiga oss”.

Jag får förlåtelse men jag måste ge den vidare. Den hållningen förändrar oss inifrån och ut, gör oss mer mjuka, mer intresserade av varandra och för livets värden. Allt blir liksom mer värdefullt. Och allt börjar här och nu att jag vill tycka om mig, vill lära mig att älska mig själv. Till det är vi kallade. Att våga älska oss själva. Trots alla våra komplex, allt vi inte fattar eller förmår. Du är värd att älskas, du är i Guds ögon det underbaraste som finns, det finaste som finns och Gud är beredd att ge dig allt – bara du öppnar ditt hjärta för Gud.

Och detta allt kanske nu inte är en Maserati eller en Ferrari utan en känsla inifrån och ut att ”tänk jag duger, tänk jag vet att jag är älskad, tänk jag har en instans jag alltid kan vända mig till som aldrig sviker mig”. Och den är nu Gud såsom Jesus visat mig på Guds väsen. Gud skaparen och livgivaren. Den kraften är vår allra bästa vän och om vi blundar i vår ensamhet, lyssnar in, sträcker ut våra händer kan vi erfara den mjuka smekning som viskar i ett tilltal: ”Jag vill ha med dig att göra mitt älskade barn, jag beskyddar dig är nära dig och jag ska göra det hela ditt liv – lita på det, lita! ”

Alla hästar hemma?

Att Jesus skulle ha återuppstått är ett orimligt påstående, såsom vi känner alla lagar som styr vår tillvaro.

Därför är det mer och mer vanligt att teologer och även somliga präster nuförtiden pratar om att Jesus återuppstått i våra hjärtan. Inte minst i Sverige är det allt vanligare tycker jag att man talar om Jesu symboliska uppståndelse. Och mer eller mindre öppet tar avstånd från att uppståndelsen är något som skulle ha skett här i sinnevärlden.


Han har inte alla hästar hemma, brukar man säga om personer vars omdömen av olika skäl är fördunklade. ”Lita inte på honom, ta det han säger med en nypa salt.”

Att Jesus skulle ha återuppstått är ett orimligt påstående, såsom vi känner alla lagar som styr vår tillvaro.
Därför är det mer och mer vanligt att teologer och även somliga präster nuförtiden pratar om att Jesus återuppstått i våra hjärtan. Inte minst i Sverige är det allt vanligare tycker jag att man talar om Jesu symboliska uppståndelse. Och mer eller mindre öppet tar avstånd från att uppståndelsen är något som skulle ha skett här i sinnevärlden.

I min egna kallelseprocess till att bli präst, som för övrigt varit lång och från min sida motsträvig, så var en av mina huvudinvändningar under lång tid att Gud, ja Gud kunde jag bejaka men Jesus, varför skulle det vara så mycket fokus på Jesus. Och jag sa till Gud att så länge jag inte begriper det så länge kan jag inte bli präst. Samtidigt lämnade jag dörren öppen och sa till Gud – i min bön –
”men jag är öppen för undervisning i frågan, jag är beredd att ta emot nya argument och perspektiv.”

Såhär kan man för övrigt prata med Gud – i avskild tyst bön.
Ingen människa behöver ta någon omväg genom någon annan för att få kontakt med Gud – Gud finns nära var och en av oss och vill inget hellre än att hjälpa oss med grubblerier av det slag jag och så många med mig har.

Och nu är jag präst.
Och jag tillhör den grupp präster som är helt övertygade om att Jesus verkligen återuppstod. I sinnevärlden. Alltså på riktigt. Att jag kommit till denna insikt tycker jag är viktigt att berätta.

Och vidare att ja, det är fullt rimligt att tvivla.
Ja man får säga nej, nej det här är ju orimligt.
Det är ju ofta vår spontana reaktion inför en sådan sak som uppståndelsen och den måste få ha sin plats.
Inte minst är sådana spontana reaktioner vanliga hos de som under sin barndom inte mött berättelsen om Jesus särskilt ofta. Och så är det ju inte minst för många konfirmander idag. När då jag som präst säger att ja, jag tror på nya testamentet vittnesbörd om Jesus inklusive knorren på det hela, Jesu återuppståndelse. Då möter jag ofta stora ögon och ibland någon som säger att men, det där ju helt orimligt.
Och ja, man måste kunna få se det så.
För det är orimligt, för oss människor det är det.
Det viktiga är att inte stanna där!

Det viktiga är att samtidigt ha att ha en dörr öppen till omprövning;
att man tillåter Gud – så som man nu uppfattar Gud – att man tillåter att Gud får finnas med i det egna inre livet. Och att man får säga till Gud att jag Gud kommer in i det längsta stå fast vid mitt tvivel men jag är beredd att pröva mina argument.
Öppnar man som människa dörren till Gud och säger till Gud att Gud, här är jag och mycket av det jag förväntas tro på, det kan jag bara inte. Men jag är öppen för dialog.
Inte sällan får man då vara med om en inre process. Och den processen ser olika ut för var och en av oss.
För min del blev jag ledd till Jesus.
Och slutligen även till Maria som står vid graven, där Jesus inte längre finns, bara hans klädnad. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden.

Varför blir man ledd till Jesus, av Gud?
Varför vill Gud öppna våra ögon rörande Jesus unika roll – och närvaro – i världen?
Därför att Gud sände Jesus in i vår värld med ett unikt uppdrag.
Och det uppdraget angår oss här och nu.
Vad är då det för uppdrag?

Jesus beskriver det själv som herden och att han vill samla ihop alla fåren – även det hundrade som gått vilse – och att han vill vakta fåren från alla vargarna.
För att Jesus ska lyckas med det uppdraget så behöver han människor som är villiga att bli hans hjälpherdar.
Människor som finner glädjen i att hjälpa andra, att sprida goda tankar och handlingar kring sig så mycket mer tillfredsställande än att bara tänka på sig och sitt.

Vi människor är med andra ord Guds händer i skapelsen.
Och Gud vill att dessa händer ska vara så starka och mjuka som möjligt.

I och med Jesu inkarnation, död och återuppståndelse byggdes en ny kanal mellan vår värld och den himmelska världen.
I den kanalen pulserar den helige ande helt fritt.
Den helige ande har förmågan att stärka oss människor, vägleda oss människor och genom den helige ande kan var och bli undervisad av Gud, på just det personliga vis var och en av oss är i behov av.
Den helige ande ger oss indirekt dessa lena och starka händer.
Just sådana händer Gud behöver i sin skapelse.
Den helige ande var vid tiden för Jesu inkarnation något helt nytt på Jorden.
Inga offer behövdes längre.
Inga fariséer, sadducéer och den nitiska laglydnad de förespråkade.
Vi alla står nu var och en nakna framför Gud och det enda vi behöver säga det är att Gud, här är jag, vägled mig, beskydda mig, var mig när.

För att möjliggöra Den helige andes ingripande i vår värld krävdes det att Jesus dog för att sedan återuppstå.
Det här är ett mysterium men genom Kristi återuppståndelse så vann ljuset över mörkret. Jesus älskade mänskligheten hela vägen till hans död. Fader, förlåt dem de vet inte vad de gör. Det är fullbordat.
Och Den helige ande utgöts över mänskligheten.

Vi kan tycka att vi inte ser så mycket av den idag, den här ljusets seger, då det nu är så mycket som är mörkt på vår Jord men om vi föreställer oss, ja hur mycket mörkare hade det inte kunnat vara utan Jesus?
Vikingasamhället var inte ett nådens samhälle.
Och de flesta institutioner som sjukvård, rättsväsendet, sociala trygghetssystem med mera har sin idémässiga bakgrund i Jesu undervisning.
Och den undervisningen skulle förstås ha varit glömd för länge sedan om det inte varit för den heliga ande som levandegör undervisningen – i människors hjärtan – och gång på gång levandegör Kristus, i varje tid. Och som sporrar människor att skapa nytt och riva ner barriärer som hindrar ljuset.

Men varför är det ändå så mycket mörker på vår Jord om nu allt detta skett? Varför inte fred och endräkt.
Här är såväl Gud och Jesus entydiga: Det kommer en tid då skapelsen åter blir en plats för fred och endräkt men nu – nu är den en tummelplats, en skola och det var till en brusten värld Den helige ande kom. Inte för att allt skulle bli perfekt utan för att vi människor på ett nytt vis skulle ges en möjlighet att söka och nå Gud.

Tillbaka till påståendet att Kristus är återuppstånden. Kan man alltså ha sina hästar hemma och samtidigt tro på Jesu återuppståndelse?
Ja jag hävdar det.
Det är fullt möjligt.
Men kanske inte på människors vis, utan på Guds.
Och det är ju nu Gud som skapat oss – inte människan som skapat Gud.