Att Jesus skulle ha återuppstått är ett orimligt påstående, såsom vi känner alla lagar som styr vår tillvaro.
Därför är det mer och mer vanligt att teologer och även somliga präster nuförtiden pratar om att Jesus återuppstått i våra hjärtan. Inte minst i Sverige är det allt vanligare tycker jag att man talar om Jesu symboliska uppståndelse. Och mer eller mindre öppet tar avstånd från att uppståndelsen är något som skulle ha skett här i sinnevärlden.
Han har inte alla hästar hemma, brukar man säga om personer vars omdömen av olika skäl är fördunklade. ”Lita inte på honom, ta det han säger med en nypa salt.”
Att Jesus skulle ha återuppstått är ett orimligt påstående, såsom vi känner alla lagar som styr vår tillvaro.
Därför är det mer och mer vanligt att teologer och även somliga präster nuförtiden pratar om att Jesus återuppstått i våra hjärtan. Inte minst i Sverige är det allt vanligare tycker jag att man talar om Jesu symboliska uppståndelse. Och mer eller mindre öppet tar avstånd från att uppståndelsen är något som skulle ha skett här i sinnevärlden.
I min egna kallelseprocess till att bli präst, som för övrigt varit lång och från min sida motsträvig, så var en av mina huvudinvändningar under lång tid att Gud, ja Gud kunde jag bejaka men Jesus, varför skulle det vara så mycket fokus på Jesus. Och jag sa till Gud att så länge jag inte begriper det så länge kan jag inte bli präst. Samtidigt lämnade jag dörren öppen och sa till Gud – i min bön –
”men jag är öppen för undervisning i frågan, jag är beredd att ta emot nya argument och perspektiv.”
Såhär kan man för övrigt prata med Gud – i avskild tyst bön.
Ingen människa behöver ta någon omväg genom någon annan för att få kontakt med Gud – Gud finns nära var och en av oss och vill inget hellre än att hjälpa oss med grubblerier av det slag jag och så många med mig har.
Och nu är jag präst.
Och jag tillhör den grupp präster som är helt övertygade om att Jesus verkligen återuppstod. I sinnevärlden. Alltså på riktigt. Att jag kommit till denna insikt tycker jag är viktigt att berätta.
Och vidare att ja, det är fullt rimligt att tvivla.
Ja man får säga nej, nej det här är ju orimligt.
Det är ju ofta vår spontana reaktion inför en sådan sak som uppståndelsen och den måste få ha sin plats.
Inte minst är sådana spontana reaktioner vanliga hos de som under sin barndom inte mött berättelsen om Jesus särskilt ofta. Och så är det ju inte minst för många konfirmander idag. När då jag som präst säger att ja, jag tror på nya testamentet vittnesbörd om Jesus inklusive knorren på det hela, Jesu återuppståndelse. Då möter jag ofta stora ögon och ibland någon som säger att men, det där ju helt orimligt.
Och ja, man måste kunna få se det så.
För det är orimligt, för oss människor det är det.
Det viktiga är att inte stanna där!
Det viktiga är att samtidigt ha att ha en dörr öppen till omprövning;
att man tillåter Gud – så som man nu uppfattar Gud – att man tillåter att Gud får finnas med i det egna inre livet. Och att man får säga till Gud att jag Gud kommer in i det längsta stå fast vid mitt tvivel men jag är beredd att pröva mina argument.
Öppnar man som människa dörren till Gud och säger till Gud att Gud, här är jag och mycket av det jag förväntas tro på, det kan jag bara inte. Men jag är öppen för dialog.
Inte sällan får man då vara med om en inre process. Och den processen ser olika ut för var och en av oss.
För min del blev jag ledd till Jesus.
Och slutligen även till Maria som står vid graven, där Jesus inte längre finns, bara hans klädnad. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden.
Varför blir man ledd till Jesus, av Gud?
Varför vill Gud öppna våra ögon rörande Jesus unika roll – och närvaro – i världen?
Därför att Gud sände Jesus in i vår värld med ett unikt uppdrag.
Och det uppdraget angår oss här och nu.
Vad är då det för uppdrag?
Jesus beskriver det själv som herden och att han vill samla ihop alla fåren – även det hundrade som gått vilse – och att han vill vakta fåren från alla vargarna.
För att Jesus ska lyckas med det uppdraget så behöver han människor som är villiga att bli hans hjälpherdar.
Människor som finner glädjen i att hjälpa andra, att sprida goda tankar och handlingar kring sig så mycket mer tillfredsställande än att bara tänka på sig och sitt.
Vi människor är med andra ord Guds händer i skapelsen.
Och Gud vill att dessa händer ska vara så starka och mjuka som möjligt.
I och med Jesu inkarnation, död och återuppståndelse byggdes en ny kanal mellan vår värld och den himmelska världen.
I den kanalen pulserar den helige ande helt fritt.
Den helige ande har förmågan att stärka oss människor, vägleda oss människor och genom den helige ande kan var och bli undervisad av Gud, på just det personliga vis var och en av oss är i behov av.
Den helige ande ger oss indirekt dessa lena och starka händer.
Just sådana händer Gud behöver i sin skapelse.
Den helige ande var vid tiden för Jesu inkarnation något helt nytt på Jorden.
Inga offer behövdes längre.
Inga fariséer, sadducéer och den nitiska laglydnad de förespråkade.
Vi alla står nu var och en nakna framför Gud och det enda vi behöver säga det är att Gud, här är jag, vägled mig, beskydda mig, var mig när.
För att möjliggöra Den helige andes ingripande i vår värld krävdes det att Jesus dog för att sedan återuppstå.
Det här är ett mysterium men genom Kristi återuppståndelse så vann ljuset över mörkret. Jesus älskade mänskligheten hela vägen till hans död. Fader, förlåt dem de vet inte vad de gör. Det är fullbordat.
Och Den helige ande utgöts över mänskligheten.
Vi kan tycka att vi inte ser så mycket av den idag, den här ljusets seger, då det nu är så mycket som är mörkt på vår Jord men om vi föreställer oss, ja hur mycket mörkare hade det inte kunnat vara utan Jesus?
Vikingasamhället var inte ett nådens samhälle.
Och de flesta institutioner som sjukvård, rättsväsendet, sociala trygghetssystem med mera har sin idémässiga bakgrund i Jesu undervisning.
Och den undervisningen skulle förstås ha varit glömd för länge sedan om det inte varit för den heliga ande som levandegör undervisningen – i människors hjärtan – och gång på gång levandegör Kristus, i varje tid. Och som sporrar människor att skapa nytt och riva ner barriärer som hindrar ljuset.
Men varför är det ändå så mycket mörker på vår Jord om nu allt detta skett? Varför inte fred och endräkt.
Här är såväl Gud och Jesus entydiga: Det kommer en tid då skapelsen åter blir en plats för fred och endräkt men nu – nu är den en tummelplats, en skola och det var till en brusten värld Den helige ande kom. Inte för att allt skulle bli perfekt utan för att vi människor på ett nytt vis skulle ges en möjlighet att söka och nå Gud.
Tillbaka till påståendet att Kristus är återuppstånden. Kan man alltså ha sina hästar hemma och samtidigt tro på Jesu återuppståndelse?
Ja jag hävdar det.
Det är fullt möjligt.
Men kanske inte på människors vis, utan på Guds.
Och det är ju nu Gud som skapat oss – inte människan som skapat Gud.