(Med utgångspunkt från bibeltexterna i Evangelieboken 13 söndagen efter trefaldighet årgång 3)

Först, varför hamnade Jeremia i brunnen?

Jo därför att han gav ett råd som inte föll i god jord.

Furstarna var taggade att gå till strid, uppjagade och heta alltmedan Jeremia pläderade en annan lösning. Han rådde alla att i denna stund skulle söka en fredlig lösning för att undvika ett blodbad, en förlust. Furstarna ansåg att Jeremias ord ”tog musten ur dem” och slängde honom i brunnen – eller snarare man firade ned honom i ett rep och brunnen var torrlagd men dyig. Och där stor så Jeremia till dess han räddades och i enslighet fick träffa kung Sidkia och argumentera för sin antivåldslinje – som när den senare följdes räddade livet på många.

I dagens episteltext skrev Paulus:
Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Två bibelställen som pläderar för att välja en alternativ strategi än krigets och konfrontationens strategi. 

Alla krig som äger rum – då som nu – har offer och det första offret i varje krig är sanningen. Alla krig är informationskrig. Och den informationen som ges ut till krigförande parter tjänar bara ett enda syfte – att demonisera den andra parten i den pågående konflikten. Bara genom detta kan krig pågå – att vi avhumaniserat den andre. Här är förstås Jesus tankar och undervisning en stor utmaning för oss. Han var också verksam i en tid av konflikter, tes och antites och starka uppfattningar om andra, folkslag stod mot folkslag, rike mot rike. Judarna var ju till exempel ockuperade av romarna.

Och vad säger Jesus – att vi ska älska våra fiender, att vi ska be för våra fiender. Inte för inte säger Jesus i Bergspredikan att
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.

Och Jesus fortsätter i samma bergspredikan med orden att
Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Men hur ska jag då som människa kunna sätta mig över instinkten att ge igen och istället välja att vilja dialog och möte.

Ja vi såg i veckan hur det gick med Nobelstiftelsen som tydligt först sa att det är emot stiftelsens principer att utesluta människor och att man tror på dialog och möten inte minst som nu i en så polariserad tid och därför bjöd in de som i fjol inte fick någon inbjudan av politiska skäl. Och man bjöd in inte för att legitimera utan för att söka dialog och möte. Att vi alla är människor. Om än på olika sidor i olika konflikter.

Men dagen efter fick Nobelstiftelsen göra avbön – och ändra sig. Och nu kräver vissa tongivande personer att hela Nobelstiftelsen bums ska avgå för att de dristade sig att uttrycka en tanke som vi just hört härstammar från såväl Jeremia, Paulus som Jesus.

Men är det ett medlöperi Jesus och Paulus pläderar. Att byta åsikt. Göra våld på sig, bli en annan?

Nej Jesus pratar om en inre hållning. Att överraska med kärlek. Att något händer med oss då. Att då förflyttar oss i det så kallade projektionsfältet plötsligt kan få syn på nya aspekter hos varandra, få en större förståelse, rent av börja gilla varandra. Det är fredens inre motor – att vi ser varandra. Jesus sa, var fredliga som duvor men listiga som ormar. Och vad händer då vi ser vår mänsklighet, vårt universella syster och broderskap, vill vi kriga då? Nej vi vill nu inte det.

När Mette Frederiksen och Volodymyr Zelensky nyligen mötte pressen i en cockpit på ett F16 plan på Skydstrups flottilj i Danmark yppade filmaren Lars von Trier kort att även ryssar är människor. Underförstått det är vad vapen gör. Dödar människor. Men det skulle han inte gjort, för det fick han löpa gatlopp. Alltmedan Lars von Trier ordkargt svarade att han bara pläderat en hållning som fram till nyligen varit helt in legio: Pacifismens grundhållning.

Men såväl Danmark som Sverige är nu en del i ett krig och då är det påbjudet att vi ska demonisera krigets motpart. Inte med mindre kan ju krig äga rum. Men vad skulle Jesus sagt och gjort, Paulus och Jeremia. Skulle de så enkelt fallit i farstun för denna svart-vita demagogi. Jag är inte så säker på det.

Dagens evangelietext är en av årets kortaste men kanske också mest innehållsmättade:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är bara att göra detta då?

Nja, vi har ju våra instinkter som sagt. Och utöver dem blir vi lätt offer i det pågående informationskriget. Se på Nobelstiftelsen, Lars von Trier, och även en skribent som Stina Oscarson som söker nyanser i denna pågående konflikt – ja alla som bara yppar en hållning som inte är fördömande – hur de själva fördöms. Bara för att de inte per automatik vill slå på en krigstrumma – bara för att de söker ett vidare perspektiv.

Hur ska vi då i en tid av krig och där det dagligen proklameras att vi ska avsky och utesluta för att i förlängningen göda de krafter som vill bruka våld – hur ska vi i en tid som vår ändå kunna hävda Jesu ord: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För att kunna nå den hållningen i oss behöver vi i idag i någon mening få hjälp. Av vår skapare.

Vi behöver väckas till liv i anden och i vårt inre uppleva att vi i grunden hör ihop. Att vi alla har ett och samma mål, samma ursprung men att livet placerat oss i olika roller och på olika platser.

Det perspektivet är svårt för att inte säga omöjligt att ta fram i oss på ren skär vilja, inte minst idag då det som sagt så tydligt proklameras att en enda åsikt, en enda hållning är det som gäller – så det behövs idag något mer, vi behöver hjälp av de som gått före, de som ber för oss, de som berett vägen till vår Skapare och som visar på och visade på under sin levnad här på jorden att det nu ändå går att välja annorlunda. Att det går att välja kärlek.

Följer vi Jesus och ger vår skjorta och inte bara vår mantel, vänder den andra kinden till, går två mil istället för en – och ser vår antagonist i ögonen och i denne ser något mer än ytan så inser vi att där finns också en människa, en bror och syster i Kristus – ja då händer något med oss. Det är den kristna kyrkans budskap – och egentliga syfte – denna inre transformation.

Inte för inte kallas denna söndag för diakonins söndag, ett av kyrkans viktigaste uppdrag – tjänst för nästan.

Vi är kallade till detta, att söka se varandra, uppmana varandra, uppskatta varandra, förstå varandra – komma över de murar som står emellan oss och som Anders Frostensson skrev i sin psalm 289.

Och det är nu möjligt om vi söker den gemensamma nämnare Gud lagt i oss – den som finns i mig, i dig i alla och där vi ser varandra och vår inre skönhet – för vi har den – alla – en inre skönhet för vi är nu alla skapade till Guds avbild.

Ja tänka sig – vi är Guds avbild: svenskar, norrmän, belarusier, iranier, afghaner, ryssar, moderater, centerpartister, sverigedemokrater, socialdemokrater, amerikanare – ja vi är alla del av en och samma mänsklighet.

Denna universella tanke är förstås lättare att omfamna när jag tänker på någon jag har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men är en tanke som är så mycket svårare då det handlar om någon som står långt ifrån mig själv, har åsikter och sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg. Och nästan omöjligt om vi är på olika sidor i en pågående väpnad konflikt.

Den stridbare biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, det berättas om då han ville hälsa på alla i ett fängelse för grova brottslingar. När det var gjort frågade han direktören om han nu fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, en fånge som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.

Det återberättas nu att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, såg fången rakt in i ögonen och sa:

– Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.

Vad menade Dom Hélder Câmara?

Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.

Krigets psykologi. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats då kopplas reptilhjärnan in. Och vi gör saker – på ömse håll – vi annars inte skulle ha gjort.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta som den sydamerikanske biskopen gjorde. Där finns, tänker jag, empatins källa.

Någon som levde den andan, gav ut den andan, sträcker oss den andan som ett erbjudande var och är som bekant Jesus.

Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där, i de mötena, byggde han det som blev urkyrkans församling. Han byggde inte grunden för den kristna kyrkan i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma. Där vilar den kristna kyrkans grund – i diakonin.

Vad har vi att lära av det?

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Vi behöver den här riktningen i våra liv. Inte med mindre kan vi bli fredens och medmänsklighetens apostlar, det uppdrag – det medmänsklighetens uppdrag Jesus kallar oss till med och i sin kyrka.