I psalmen 113, Det är en ros utsprungen, lyder en strof:

”Sann Gud och mänska sann, oss arma människor frälsa från synd och död han kan.”

Jesus. Vars födelse vi firar denna natt. Och där en annan strof i samma psalm lyder: ”Om denna ros allena ljöd förr Jesajas ord (…) han frälsa skall vår Jord.”

Jesus som det är så lätt att väja för.

”Sann Gud och mänska sann, oss arma människor frälsa från synd och död han kan.”

Det är nu lätt att ropa ”Pass!” inför sådana här påståenden. Instinktivt titta bort. Det är ju ett minst sagt anspråksfulla påståenden det handlar om.

Ja, hör bara på orden sen i den dopbefallning som den återuppståndne Jesus kom att ge lärjungarna där på Galilei berg: ”Åt mig har gett all makt i himmelen och på Jorden”. Eller meningen till Thomas, lärjungen som så ofta tvivlade – trots att han levde i Jesu närhet:
”Jag är vägen, sanningen och livet – ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Stannar vi upp och tar in de här sentenserna in i oss då går det inte bara att skaka av sig de här fraserna – meningarna – hur som helst. Bemöter vi dem, införlivar vi dem i oss så måste vi förr eller senare ta ställning och säger vi ja, så vet vi alla innerst inne att vi då riskerar att förändras, inifrån och ut. Hur ogärna eller gärna vi nu vill, eller ville, det. Ljuset Jesus sträcker oss, Livets vatten vi ges att dricka gör att det som förr ansågs viktigt blir mindre viktigt och det blir annat som blev viktigare. Gud kallar oss genom sin son att älska. Älska mänskligheten, älska vår Jord, älska allt levande. Inifrån och ut.

Så därför blir det enklare att säga ”pass!” och istället titta bort. Inte liksom låtsas höra. Inte ta ställning.

För tar vi på allvar in Jesus ord i våra system så blir du och jag berörda. Eller som Einstein lär ha sagt : ”Att det inser väl vem som helst som läser Nya testamentet att Jesus är på riktigt – den undervisningen går under huden. Det går inte att fabricera sådant.”

Jesu undervisning går under huden.

Därför vill sannolikt så många av oss skrika ”pass”. Kanske för att vi vill ha det som det är. Den här omvandlingen. Transformationen. Förvandlingen. Nja, det verkar kusligt. Ungefär som att stå på den där bryggan ovanför vattnet och kompisarna ropar men hoppa då. Uh, kusligt värre. I vart fall för oss med de erfarenheterna av att det är inte helt självklart att slänga sig i vatten från hög höjd.

Gud kommer oss aldrig så nära som i de där ögonen där i krubban eller på åsneryggen vid inridningen i Jerusalem – ”Bereden väg för Herran” – eller på korset – ”Förlåt dem Gud de vet inte vad de gör – kvinna där är din son och Johannes, där är din mor”.

Är jag för eller är jag emot? Det här skeendet. Den här impulsen. Den här boosten av möjlig inre transformation. Vill jag bli förändrad?

Vi vet det innerst inne alla att öppnar vi på förlåten, sänker garden, låter Jesu undervisning greppa tag i oss, då är risken stor att något händer. Därför säger vi ofta ”pass” samtidigt som vi ivrigt bejakar, med nickande huvud och gillande gester, de värden Jesus indirekt manifesterade. För första gången i världshistorien därtill; ja, idéer och tankar som ligger bakom vår samhällsvision om allas lika värde. Det var nya tankar på den tiden. Även Jesu kvinnosyn var helt ny och i urkyrkan såväl predikade som döpte de, kvinnorna, de var ledare.

Men även om vi nu bejakar de värden och de idéer Jesus kommer med – ”ja, absolut!” – så finns det nu för många av oss ett dröjsmål, ett undvikande att vilja svara på frågan om Jesus betydelse i det egna livet. Det blir lätt ett:

”Pass! Nästa fråga tack. Nu pratar vi om något annat.”

Och det är mänskligt. Inte minst utifrån att vi anar att vi lätt blir associerad med ”de där” – de ”fanatiska” – ja, ”sektmänniskor” om vi öppet säger ”ja, jag gillar Jesus skarpt, det ljus han kom in med i Jorden vill jag vara en del i, ja!”

Och även vi präster frestas faktiskt att säga pass i någon mån, ja, att bluddra till det, att frenetiskt leta efter gemensamma nämnaren, söka det som förenar och inte alls vilja benämna det som nu skiljer. Ja, ibland kan denna ”goda vilja” gå så långt att vi riskerar att bli lite som Werner und Werner i Tv programmet Nöjesmassakern, som sändes på bästa sändningstid under andra halvan av åttiotalet, och där standardrepliken då dessa mästerkockar saknade för maträtten en helt avgörande ingrediens: ”Åh, det går nog lika bra med selleri!”

Men gör det det?

Nej, förstås inte, men varenda gång jag i min roll som präst frestas att inta den här låt- gå-mentaliteten så är det som om att det tänds en summer i mig, en röd lampa. För det är ju förstås betydligt enklare och mindre intellektuellt utmanande – då nu kristendomen är en religion som minst sagt är intellektuellt utmanande, ja, rent av totalt ologisk och där mycket ställs på sin spets; ta bara en sådan sak som uppståndelsen! Men varje gång jag nu lockas in i det konformistiska, det slätstrukna, ”att det går lika bra med selleri” så kan jag plötsligt erfara Jesu ögon där på åsneryggen, i jämnhöjd med mina. Och så ställer han lugnt en fråga till mig, utan några som helst hårda nyanser i uttalet, utan tillstymmelse till straff eller krav eller förväntat svar och den frågan lyder: ”Skäms du för mig?”

Jag tänker att det är en fråga vi kanske alla bör ställa oss lite till mans då vi söker att hellre prata om ”mysteriet”, och där Gud riskerar bli så allmän och konturlös att Jesus till slut riskerar bli lite av en hämsko. I mötet med Jesu ögon och den enkla frågan, ”skäms du för mig?” är det inte lika lätt att grymta ”pass!”, titta bort och söka prata om något annat, bluddra på.

Här är nu julevangeliet en bra ingång in i den möjligheten, in i tron för vem av oss kan skämmas inför det barn som ligger där i krubban? Herodes, kungen på Jesu tid, han blev visserligen vettskrämd för vad det sagts om det nyföddas barnets kapacitet men herdarna som just rusat dit och ser in med stora ögon, de är inte skrämda, de förundras och gläds. Ängeln som visat sig för dem och som ledde dem ned till stallet, till härbret, de är alla fyllda av förväntan och glädje. På samma vis är vi i arla morgon, denna juldagsgryning inbjudna att förundras, glädjas, öppna oss för det ljus som vi firar denna juldag; Jesu Kristi födelse in i vår värld. En händelse som för alltid förändrat densamma. Som för alltid förändrat vår uppfattning om nåd, nästankärlek, sanning och som visat oss Gud på ett aldrig tidigare så personligt vis. Och att det enda som krävs av oss är ett ”ja!”. Ett ”ja, ja, jag vill”.

Åh Gud – vaka över oss, var med oss, vägled oss – i stort som smått. I Jesu namn, Amen.

Profeten Jesaja utbrast i dagens GT text att snart, om en liten tid, ska Libanon bli en trädgård och Psalmisten i psaltaren – i dagens psaltarpsalm 146 skriver:

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.

Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,

Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Den stora frågan är hur gör nu Jakobs Gud detta? Hur rätar Gud krökta ryggar? Och svaret är – genom att inspirera sin mänsklighet att visa mänsklighet.

Det är lätt att först avfärda texter som dessa. Fnysa åt begreppet snart. Det var ju ändå 2700 år sen Jesaja var verksam som profet. Snart … Inte minst i skenet av situationen i länderna kring Libanon just nu. Denna vinter 2023.

Även Johannes, döparen, kom till oss med ett löfte. Omvänd er – ropade han vid floden Jordan – och i Markus kapitel 1 vers fem kan vi läsa att Folk kom därför ut, ”bekände sina synder och döptes av honom i Jordan”.

Vi sjöng inledningsvis i psalm 109: O mänsklighet ställ dörren på glänt – det är advent.

Advent betyder ankomst och väntan och är även en period av rannsakan och en tid för bön och meditation över att vad som väntar i och med Jesu Kristi födelse in i vår värld. För vad blev resultatet av den händelsen – vilka är effekterna – jo det är att Jesajas löfte om att Herren rätar krökta ryggar kom att infrias – inte på ett magiskt vis utan att det väcktes en längtan i människosläktet att leva i fred och försoning och i hjälpsamhet. Och under de 2000 år som förflutit sen Jesus Kristus vandrade på vår Jord har vi byggt samhällen och strukturer som utgår från idén om nästankärlek och alla människor lika värde. Och det är ett bygge som är ofullständigt – men vågar vi tänka tanken hur vår värld och vår tillvaro varit utan Jesus Kristus och den impuls och de impulser av kraft till nästankärlek som emanerar från honom? Det är alltid lätt att fokusera på brister i det nuvarande, men tänk själva tanken att Jesus inte kommit till oss med sin undervisning, sitt exempel och framför allt – med det som följde av hans vistelse hos oss och med oss – frisläppandet av den helige anden. Denna hemliga agent som hjälper oss att erfara och tro – be och överbrygga – och ta emot den kraft och det ljus som just har förmågan att göra oss till Guds händer och fötter i skapelsen. Genom sin mänsklighet rätar Herren krökta ryggar, ger svältande bröd. Genom dig och mig. Och för att vi ska erhålla det fokuset behöver vi bli berörda, ianspråkstagna av den helige Ande. Om ej – ja då är bara fokus på det egna livet. Jordelottslivet är det enda. Den evighet – den dimension av fortsättning Johannes tar som given med sitt asketiska liv och med sin undervisning – blir då – för den som inte låtit sig beröras – bara ord. Svärmeri. Overkligt allt. Äsch inget att ta ad notam om alls …

Paulus beskriver denna beröring, så igenkännande, i Romarbrevet kapitel 6, han skriver: Genom tron och dopet har vi blivit inlemmade i Kristi mystiska kropp och får därför del av hans livs mysterier. Vi har blivit begravda och uppväckta med Herren Jesus. I och med att vi blivit förenade med Herren genom tron och sakramenten får vi på mystiskt sätt del i hela hans liv och kan leva ett andligt liv i Kristus.

Tron som ett hemligt vapen.

Tron som en särskild kallelse. En kallelse in i uppdraget att söka vara Guds händer och fötter i skapelsen – så gott vi förmår.

Johannes förebådade inte bara allt detta i sin undervisning och i sitt minst sagt asketiska sätt att leva – han hade även ytterligare en dimension i sin undervisning. Han var karg. Han benämnde saker för vad de var. Det är ingen egenskap som alltid vinner gehör. Inte för inte söker vi skydda visselblåsare, vi har våra olika lex Sarah. Men människor som är – som man säger – ”outspoken” – möter ofta på problem. Så även Johannes. I dagens evangelietext är han fängslad, sitter i en cell i kung Herodes palats – detta efter att ha kritiserat Herodes förhållande med dennes brors hustru. En kritik varken Herodes eller broderns hustru gillade och som ledde till att Johannes till slut blir avrättad och hans huvud lades på ett silverfat. En fruktansvärd bild.

Men innan Johannes nu dog så sände han ut frågan som Jesus svarar på i dagens evangelietext – du är väl du – jag har väl inte profeterat och fängslats i onödan? – Berätta för Johannes vad som sker och händer svarade Jesus; att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

Och det är det här arvet – det här uppdraget vi nu har att förvalta och söka leva i. Vara Guds händer och fötter i skapelsen och söka räta krökta ryggar och korsa de ondas planer.

Och att så samlas tillsammans, ta emot ordet – det talade och sjungna – Psalm 109 igen, tredje versen: Han kommer med ett sällsamt bud, från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina. Nattvarden vi firar strax. Allt detta ger oss påfyllning att söka leva i hans efterföljd – han som Johannes var ett förebud om – och vi är lärjungar till. Och vars födelse vi fokuserar på om en vecka – efter sju dagar ytterligare av adventsväntan.

Gud, vi ber om din vägledning och ditt beskydd i stort som smått – Åh Herre vaka över oss – i Jesu Kristi namn och ge oss kraft och mod att verka i din profetiska och sanningsälskande anda. Amen

På den här bloggen finns betraktelser som antingen publicerats eller framförts. Jag ger även ger ut böcker.

Igår publicerades min nya bok: Om jag ändå kunde ringa dig! I sorgens skymningsland.

På baksidan av dess omslag står:

Min mamma dog i gryningen. Jag som i mitt yrke hanterade döden var nu själv sörjande. Utschasad men ledig började jag att skriva: Kan ”sakna” ta sig ett sådant uttryck som ”överkörd av en ångvält”?

Minnena från begravningen, som igår var som etsade på en kopparplåt, är idag nedtecknande på ett papper och i morgon likt en flyktig pinnteckning i sanden.

Kan jag betvinga detta förlopp genom att skriva? Ja, kanske. En tid.

Fram växer en text, mitt i min vardag, fylld med minnen, varseblivningar och hågkomster. Texten vill bli skriven som i ett tilltal, i dialog med dig, mamma. Det blir associationer, röster från förr och olika tidsfragment. Allt blandas med drömmar och erfarenheter där i skymningslandet, mitt i min vardag. Mitt i livet av såväl sorg som glädje, skratt som gråt.

Vi ska inte rädas sorgen. Den helar oss inifrån och ut. Även när saknaden kan upplevas som att bli överkörd av en ångvält.Om jag ändå kunde ringa dig!

Du kan läsa mer om boken på https://obundnas.se/wp-content/uploads/ny-bok.pd

Året 1994 är förevigat som ett magiskt årtal inom svensk fotboll. Sveriges fotbollslandslag grävde guld i USA och lyckades efter en otrolig bragd vinna bronsmedaljen. Det var ett klassiskt ögonblick i svensk sporthistoria som för evigt satt sig i själen hos oss som då var med. Svenska befolkningen badade i fontäner och vi befann oss i fullständig glädjeyra hela den sommaren. Och överallt spelades Glenmark, Orup och Strömstedts schlager – när vi gräver guld i USA.

Sommaren 1994 var jag på Fårö. På midsommarkvällen det året kom det in ett tropiskt väderomslag som sen stannade kvar hela sommaren. Det är snart 30 år sen. Och jag minns med glädje.

En annan händelse fylld av glädje då jag ser tillbaka var då Gorbatjov och Sjevardnadze äntrade världsscenen som ledare för dåvarande sovjetunionen och mötte president Ronald Reagan och hans stab och båda parter enades om en gigantisk kärnvapennedrustning och med den en period av hopp och samtal. Före den perioden, under större delen av min ungdom, dessa oändliga parader i olika städer med dessa gigantiska kärnvapen.

En del av er här minns sannolikt känslan kring John F Kennedy i början av 60 – talet. Något nytt var på gång – ett reellt hopp spreds. Tills han mördades 1963.

Det är ett liknande hopp – fast ännu starkare – som får folket i Jerusalem att gå ur hus och hem och välkomna Jesus. Jesus är bärare av ett gigantiskt hopp – och som de längtat människorna efter befrielse, efter en reell förändring – här kommer han, denne orädde man som inte räds varken romare eller förtryckande fariséer, han är fri i anden och han gör underverk och allt verkar så lätt och ledigt kring honom, Hosianna här är han.

Det Jesus gör där på åsnan, då han ser oss i ögonen där från åsneryggen, det är att Jesus visar oss Guds väsen. Han ser dig och mig med kärlek och empati, vi är medspelare, och den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där.
Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den?

Jesus gick inte in i den projektionen som riktades mot honom då han red in i Jerusalems utan undervisade nyktert, att nej det finns ingen Quick fix, ingen enkel lösning – men vaken och bedjen, välj den smala vägen istället för den breda allfartsvägen, försök att var listig som en orm och fredlig som en duva och bevara ditt ljus brinnande och ditt salt sin sälta – då – i det att du är uthållig, klok och seg – då kan du komma gå i land med din värdighet i behåll – och lysa som en stad ovanpå ett berg. Då är himmelriket mitt ibland er – för var och en av er som lyckas bevara denna värdighet en inre tro och trygghet i Gud ger. Och inte för inte red han mot templet där han först genomförde Tempelresningen ´- ni har förvandlat min faders hus till en kommershörna – och så undervisade han frankt och provokativt om de styrandes bristande moral och så helade han, gjorde blinda seende, bland annat.

Och icke förty är den dag vi idag firar som en triumfens dag, advent som ankomst, som inledningen på ett nådens år också den dag som inleder stilla veckan men då kallas för Palmsöndagen och just har denna ingång in mot påskdramat.

Traditionellt i kyrkan är dock advent också en tid av fasta, förberedelse och väntan inför firandet av Jesu födelse vid jul.

Det intressanta är att Jesus är beständig. Han är densamme. Oavsett om han är upphaussad eller förtryckt så ligger hans agenda fast. Han är här för att befria oss, för att ge oss ett nådens budskap, en väg till befrielse, till verklig inre befrielse för alla av oss som öppnar vårt hjärta för det ljus, den kärlek Jesus är en sådan förmedlare av: Kom till mig alla ni som törstar och hungrar och ni ska få er törst släckt och er hunger mättad.

Och jag tänker att vi är många som längtar efter att få tro igen. Och vi längtar efter att få erfara den där mentala förändringen i vårt samhälle som likt ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans. Vi tror på en reell förändring, på rättvisa och medmänsklighet.

Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han red in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit så låg, förtrycket från romarna var en så tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kommer Jesus med sin kraft och sin myndighet och visar på ett alternativ. Äntligen. Äntligen skulle allt vända.

Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa. Vi har något ilagt i oss. Vi har en bild av en annan möjlig värld, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det vara vår Skapare?

Han som sänt alla profeter – däribland Sakarja – att komma med löftes- och förmaningsord för att till sist sända sin son, den som är en del av honom själv, nu till oss med samma löfte om befrielse och nåd: Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.

Och det Jesus gör där på åsnan då han ser på oss från åsneryggen – i ögonhöjd där vi alla – mänskligheten – det är att Jesus visar oss Guds väsen. Nämligen att nåd går före rätt. Att sträcker vi ut handen, om än så lite, så greppas handen tillbaka och vi får erfara att nej, du är inte ensam, du är sedd, älskad och buren och så har det varit och så ska det vara även framgent. Du är Guds ögonsten, ja tänka sig!

Och i den erfarenheten kan hopp gro.
Ty den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där. Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den? Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss? För så är det – advent är väntans tid som siar om Julefrid. Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri – inte oberördbarheten. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd och gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Knacka på dörren – tro på ditt löfte – Amen