Det finns olika skolor inom bibelvetenskapen men jag tar det för troligt att det nu är Johannes, lärjungen, som på sin ålders höst återger vad som hände och sades av och kring Jesus – och han gör det i Johannesevangeliet och i Johannesbreven.

En röd tråd i Johannes speciella fokus på Jesu undervisning är att det finns inte någon annan väg till frihet än genom sanning, sanningen ska göra oss fria.
Jesus ger oss även ett bud: ”Ett nytt bud ger jag till er säger Jesus – att ni ska älska varandra”.

Att älska varandra och att söka sanningen hänger intimt ihop.

Och kärleken och sanningen leder ofta till insikter och kunskap som i förstone är obehagliga. Det är så vetekornets lag fungerar, genom död till liv.
För hur ska vi kunna bli mindre instinkts-fyllda, mindre styrda av det Paulus kallar för köttet om vi inte först blir medvetna om dessa våra bak- och skuggsidor?

Vi kan stötta varandra i denna sanningens process. Söka föregå med gott exempel, i handling visa att jag söker sanningen, inte lögnen. Vidare kan vi hjälpa varandra att ha fördragsamhet med våra skuggsidor så länge vi nu söker erkänna dem, göra någonting åt dem, vill bli mer hela, ärliga, måttfulla eller vad vi nu jobbar med som människa.

Alla relationer tarvar respekt.
Alla våra nära relationer inte minst och även här har man sig själv att utgå ifrån; att söka föregå med gott exempel.
Att våga vara vapenlös, att våga vara naken, att våga släppa på garden och se varandra in i ögonen och liksom säga; ”här är jag och jag står för det, mitt i min sårbarhet och min ömtålighet”.

Det är bland annat det Jesus pratar och undervisar om: Att äkta styrka kommer aldrig om man ljuger för sig själv och andra. Äkthet handlar om att våga vara här och nu och den jag är inför dig, mig och hela världen. Och våga erkänna och ta ansvar för mina brister.

Men hur ska man klara det om man säg trasslat in sig i lögner – i vart fall för sig själv och stått där med alla poser falsk prestige och gestikulerat och låtit?

Ja det blir till att påbörja ett återtåg, ett själens och andens återtagande av individen, på bekostnad av just instinkten och den falska prestigen.
Jesus vet om allt detta.
Det är därför som han i avskedstalet ber om beskydd för lärjungarna och alla andra som kommit och ska komma till tro – för oss här – och han bad:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

I avskedstalet lovar Jesus oss någonting oerhört viktigt; att hjälparen ska komma. Hjälparen och den helige ande är samma sak.

Och hjälparen är vårt stöd i vår strävan efter ett liv baserat mindre på instinkter, rädslor, tyckande och instinktiva rop och skrik – och mot en tillvaro där själen, anden är med mer och mer.
Det är därför han säger i dagens evangelietext att
det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.

Det erbjudande Jesus lämnar i avskedstalet handlar om att finnas med oss i vår strävan – i vår kamp mellan kött och ande, oärligt och ärligt, falskt och sant och Jesu erbjudandet är utan motstycke.
För vi är alla lovade att i den stund vi ber till Gud i Jesu namn så blir vi bönhörda. Punkt. Jesus lovar oss att i skarven mellan det som är sant och falskt, mellan mod och modlöshet, mellan oräddhet och rädsla finnas där som en osynlig men högst påtaglig vän.
Det är därför som Johannes i dagens episteltext skriver:
”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”

Och det här är stort. Det är det största som finns. Och Kristus finns här för alla av oss som vill ta hans tjänster i anspråk.

Men pass på. Ingen av oss har evigheten på oss.
Imorgon kan det vara för sent.
Skjut inte det hela framför dig.
Knäpp regelbundet händerna och be exempelvis Fader vår och vederfars så löftet att för den som bultar på dörren så öppnas dörren.

För så är det. Vill du, är du räddad, bryr du dig inte är det risk att du går vilse. I längden.

Det finns olika sätt att ta Jesus i handen, enklast är förstås att be: Här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra. Hjälp mig.
Och vi ska likt Profeten Hoseas ord våga lita på att
”Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den
som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.”

I nattvarden finns samma löfte om närhet – om själslig och andlig spis. Samma kväll Jesus höll stora delar av sitt avskedstal så instiftade han nattvardens sakrament.
Ordet kommer oss till mötes genom brödet och vinet och i Jesu försäkran om att där två eller fler samlas i mitt namn är jag mitt ibland er.

Det är stort. Och just du är inbjuden. Glöm inte det. Och han känner oss, var och en, bättre än någon annan.
Gud, vägled oss, skydda oss, i din som Jesu Kristi namn – amen.

Hesekiel använder sig av bilden av Gud som den gode herden – Gud som, en samlande kraft: Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land

Och jag tänker att natten nyheter (detta skrevs morgonen den 14/3 2024) – jag citerar ur DN: Iran har avfyrat hundratals drönare, ballistiska robotar och kryssningsrobotar mot Israel. Enligt den israeliska militären attackeras landet även från Libanon och Jemen – väcker oro.

Och jag tänker att vi vill inte ha mer krig. Vi vill inte att allt ska eskalera. Vi vill att saker och ting lugnar ned sig – tänker jag – i vart fall vill jag personligen detta och jag tror inte jag är ensam om det.

Men i vår tid tycks nu bristen på dialog och ömsesidig förståelse och vilja till försoning vara minimal. På så många fronter. Det är ett käbbel utan like. Och det pekas och hyttes med fingrar och det är ”du är och du sa” hela tiden.

Trots att Petrus i dagens episteltext adresserar oss följande:

Genom hans sår har vi blivit botade. Vi var som vilsegångna får, men nu har vi vänt tillbaka till våra själars herde och vårdare.

Ja, Jesus kommer med en alldeles särskild gåva.

En gåva som sticker ut.

Ett budskap som hotar och förenar – på en och samma gång.

Dagens evangelietext (Joh 10:1-10) utmanar oss. Vad menar Jesus? Och jag tänker att en tolkning kan just vara det att de ledare som kommit före har levererat ett antingen eller perspektiv. Översatt till vår tid: Antingen har Israel helt rätt och Hamas helt fel – eller tvärtom – Israel har allt fel och Hamas allt rätt.

Vi vet att så fungerar inte tillvaron men ändå är det just så all krigsretorik byggs upp: Polarisera, misstänkliggöra, fjärma sig från samtalets och möjlighetens potential.

Vad gjorde då Jesus som den gode herde som hade förmånen att öppna grinden eftersom grindvakten känner igen honom? Jo, han kommer med ett nytt budskap. Att vi ska älska varandra. Mitt i alla olikheter och disparata uppfattningar om verkligheten så ska vi söka att älska varandra.

Och mina tankar vandrar till Mikael och hans familj, inte minst hans 12-årige son, i Skärholmen. Mikael som blev brutalt avrättad i en tunnel i Skärholmen på väg till simbassängen med sin 12-årige son för tre dagar sen (den 11/4 2024). Avrättad efter, såvitt jag förstått, visat civilkurage mot ett ungdomsgäng som betett sig gränslöst och ohyfsat.

Den omedelbara reaktionen i oss är vrede, i vart fall i mig. Jag blir så berörd av denna händelse och uppenbarligen många med mig. Och även jag ropar spontant efter straff och repressalier och tuffa åtgärder. Samtidigt som jag inser att just sådana åtgärder riskerar att fördjupa den negativa spiralen som just lett till händelsen ifråga.

Jag kan inte påstå att jag sitter inne med någon universallösning men om det är något vi saknar så grymt – både geopolitiskt i de på gående krigen och i vårt samhälle så är det Jesu helt unika undervisning.

”Himmelriket finns mitt ibland er” – alltså som ett tillstånd som är möjligt för oss att nå till.

Hur finner vi då ett liv där tro, relationer, drömmar och förhoppningar lever och frodas? Hur finner vi ett liv i harmoni?
Här visar Jesus oss en unik hållning:

Vi ska leva för helheten. Lämna hjorden om ett får gått vilse och föra det till oss.

Det är inte alltid det perspektiv som uppmuntras idag.

Istället är det den starkes lag som idag sätts i högsäte, rikast, snyggast, mest vältalig vinner.

Inte minst i olika sociala medier. Influenser och bloggare tjänar stora pengar på att få livet att likna ett dagdrönarliv där man bara konsumerar. Konsumerar de varor som sponsrar influensern ifråga. Och det är inte alla som ser igenom denna oheliga dyad, denna kommersiella allians. Vilket leder till att många unga undrar, då de kommer ut i arbetslivet, vad i hela fridens namn. Att slita en hel månad inom exempelvis vården och få så lite kvar efter att boende och bil och mat betalats, det var ju inte det som den där bloggaren lärde ut direkt… Och en del har svårt att acceptera detta faktum och sätter man på programmet Lyxfällan så är där en skrälldus med människor som gått på denna lögn.

En bra motfråga att ställa sig i livet är kanske ibland att vad kan jag ta med till andra sidan. Vad kan jag ha med mig genom döden?
Ja, det är vad livet gjort med mig, hur har min inre essens påverkats av alla mina val och möten? Den kärnan har jag med mig, tänker jag mig, genom döden. Och då är de värden Jesus predikar om; den gode herdens blick och omsorg något att verkligen försöka införliva i det egna livet.

Detta införlivande sker ofta i det lilla. I det lågmälda och anspråkslösa. Vi vet innerst inne vad som gäller – vi vet när en människa är att lita på, när en människa vill oss genuint väl.

På ett liknande vis har vi alla ett ansvar att vara en god herde inte minst inför oss själva. I oss har vi en massa impulser, farhågor och tankar och går någon av dem vilse och börjar leva sitt egna liv i oss är det risk att helheten påverkas, mitt jag. Ångest kan väckas upp, oro och med dem handlingar som i efterhand kanske inte var så kloka.

Hur håller jag ihop hjorden är också en fråga om hur jag håller ihop mig själv.

Här visar Jesus oss genom sitt liv vikten av att vila, han drog sig ofta bort i ensamhet, vikten av bön, Jesus bad regelbundet till Gud, vikten av att som ledare samla människor kring sig som är olika.

Lärjungarna var som vi vet helt olika profiler.

Här har vi som kyrka något att fundera på.  Vi möter i våra verksamheter ofta Johannes och Andreas – båda trevliga och lugna och lågmälda – men Petrus och Matteus, hur når vi dem? De mer eldfängda, de som ifrågasätter, utmanar oss?

Livet handlar ofta om att uthärda, leva i ovisshet och trots denna ovisshet – välja kärlek, välja omsorg, det goda herdeskapet. Det goda herdeskapet handlar förstås även om mina relationer i mitt liv, att eftersträva ett liv där jag går att lita på, vara en sådan som man kan vända sig till då rovdjuren skönjs i det livsdunkla.

Så Gud, hjälp oss att leva så att vi är herdar i våra egna liv, att vi håller ihop oss och ge oss mod att leva i det ambivalenta, det osäkra, det ovissa utan att hänfalla till det svart-vita, ja hjälp oss att se alla nyanser, att leva i det komplexa. Och vaka över oss, din hjord Herre – och hjälp oss att finna försoning och vilja till varann. Amen

(En påsknattsmeditation som varvades med musik, mörläggning, Kristusrop, ljuständning och Evangelieläsning)

När Jesus på skärtorsdagskvällen instiftade nattvarden visste han vad som väntade.
Med öppna ögon valde han att samma natt gå ut i det för honom okända för att där – genom döden – få vara med om en utlovad metamorfos

Det här är ingenting huvudet kan förstå men hjärtat, hjärtat i oss kan greppa det. Lite.
Att ropar vi Jesus kom – kom till mig – så kommer ljuset, och det bryter igenom natten, nätterna, universat, alla universum i hela skapelsen och på mindre än en bråkdels sekund så har vi en kraft kring oss, ett ljus ett beskydd.

Vet hjärtat.

”I ären här nedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen.

sa Jesus (Joh. 8:23)

som kom med någonting nytt.

Lever vi i en tid då det är extra svårt att ta tag i de händer Jesus sträcker mot oss? Rycker vi instinktivt bort våra fötter när de ska tvättas, har vi svårt att säga tack och tillerkänna Gud all den nåd som han låter strömma så oreserverat mot oss?  

Han kom med ett nytt bud, att vi skulle älska varandra:

”Himmelriket finns mitt ibland er, när ni älskar varandra”.

En ledare är gruppens tjänare, dess herde, dess möjliggörare, i samspel med andra.

Först 2000 år senare har den synen på ledarskap kommit att uppfattas rent organisatoriskt som den bästa.

Jesus var en förelöpare, en föregångare – han visade mänskligheten vägen till ett annat sätt att vara med varandra.

Det var hotfullt för alla som ville att det skulle vara som det alltid varit. Som regerat och regerar genom fruktan, hat och så split.

Det är de som kom sen.

Och tog honom till fånga.

Gå sa Jesus till Judas – gå och gör det du ska.

(MUSIK)

Vi vet genom Jesus egna ord – såsom de är nedtecknade i nya testamentet – att Jesus såg på sitt liv som en fullbordan av skriften, han kom, verkade och han såg sig som en såningsman.

Nu var tid för sådd, senare för skörd.

Och han förutsåg sin död – bar tätt nära sig löftet att söka förhålla sig till.

Om den kommande återuppståndelsen. Liv-död-liv.

Även om ingen av lärjungarna begrep vad han menade – inte vi heller. I vart fall inte med huvudet.

Döden och återuppståndelsen – en förutsättning för att fröna ska kunna gro.

De som såningsmannen sått.

Under långfredagen var det så dags.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?”


Varför vill man döda den som kommer med kärlek?

Vad för primitivt väcks upp?

Jesus sa: Nytt vin kräver nya lädersäckar, häller man nytt vin i gamla lädersäckar spricker de.

Och jag ser framför mig barn på en skolgård som i åratal haft en lek med speciella regler och hackordningar. Så börjar en ny elev i skolan och denne introducerar en förut okänd lek som plötsligt alla vill leka, utom just de som mutat in sina roller i den gamla leken. Som fram till nyss varit den gamla lekens högstatuspersoner.

Låter nu de denne nye får göra som han eller hon vill eller kommer de att sabotera den nya leken?

Fariséerna hade haft monopol på läran om Gud.

Jesus kom med en ny lek.

Den andra dimensionen handlar om syndabocksmekanismen. I Israel fanns en årlig tradition att kring påsken så släppte ut en get i öknen som man först projicerat alla tillkortakommande på, allt ofärdigt, allt förfelat – geten blev nu bärare av synden och genom att offra geten kom människorna att känna en oerhörd lättnad – alla blev nu av med sin skuld. Genom att syndabocken gick ut för att dö.

När Jesus dömdes till döden kombinerades dessa två traditionsfåror – de som var vana vid att bestämma ville ha kvar sina roller samtidigt som folket gavs någon att projicera sin frustration på.

Släpp Barabbas fri skrek så hopen, korsfäst Jesus: ”Korsfäst Världens snällaste man och släpp Barabbas fri”. Och så kom de för att spotta och smäda och skrika okvädningsord. Mot syndabocken.

Världens viktigaste fråga vi bör ställa lyder:

 – Vem vill jag vara? Vill jag var den stå vid vägkanten, vid korsets fot och hånskratta och peka finger eller vill jag stå vid vägkanten, vid korset fot, lojalt vid Jesu sida? Eller väljer jag det tredje alternativet, att likt de romerska soldaterna bara vara likgiltig, bara göra mitt jobb, lita blint på auktoriteten; i det här fallet Pontius Pilatus. Han fattade nog rätt beslut han minsann. Och så inte bry mig så värst och istället välja ett liv som snävt fokuserar på mitt egna?

Vem vill jag vara?

Det är inte självklart att vi mäktar med att försvara Jesus, att vi ställer oss vid korsets fot, bredvid Maria och Johannes. Det är så mycket som drar, som lockar. Och vi riskerar att själv bli petade finger åt.

Ha, tror du?

Ja, vi får se upp!

I livets villervalla.

Vara vaksamma – på oss själva. Vi har ju dem i oss båda. Herr feg och fru modig, sanningssägaren som lögnen. Delar i oss som vill och delar av oss som inte vill.  Delar som vill andlighet andra som vill timlighet. Delar som är andligt sökande, delar som inte bryr sig om den dimensionen; ”ah irrationellt, förfelat, förljuget – själv är bäste dräng!”

Är det så i längden?

På den egna dödsbädden?

Då planet är på väg att störta?

Inte ofta.

Stursk kan man vara så länge man inte har något att förlora.

                                                    *

Jesus gav oss uppdraget att odla en karaktär – ett mod – en integritet. Att var och en av oss ska vägra vara den som kastar första stenen – utan vi ska ta kommandot. Över oss själv.

Oaktat hopens påbud. Oaktat vad som är inne eller ute. Oaktat Kejsarens påbud.

Här kan en tro vara till hjälp. Diktatorer skyr Jesus. Motståndskraften mot kejserliga dekret kan bli för hög.

Tro är ett erbjudande, en möjlighet och det finns så många vägar och harsprång på vår Jord. Gud vakar över oss alla.

Gud tror på oss oavsett om vi tror på Gud.

Gud som den gode föräldern.

Och den gode föräldern viskar att om en människa ska hålla i det stora måste hon hålla i det lilla.
Brister vår trovärdighet i det lilla brister den i det stora.
Hur ofta låter vi oss inte tjusas av tomma bedyrande ord, strukna skjortor, strama kostymer, makt och myndighet?

Hur många krig har inte startats av män i sådana utstyrslar?

Män med tvärsäkra och bestämda anletsdrag.

Och det är nu här, i skarvarna i det mellanmänskliga, i alla frågor, i all ovisshet som korsfästelsen äger rum.

Det är här, i skarven i det mellanmänskliga som krigen startar, bombplanen lyfter och den ena bomben efter den andre tar mark.

Livet som en skola?
Ja kanske är det så, att livet är en skola.

Då är det hycklarnas scen och agenda som styr på långfredagen.

Samtidigt; dramat på Golgata pågår runt om oss, i oss, varje dag och varje stund.

Hur ska vi så förhålla oss till det hela?
Vilka är mina, dina, våra val?

Utan offret på Golgata, utan Jesus korsdöd skulle mottagligheten för det sanna, vår nakna längtan efter det sanna, vår vurm för det sanna, vår oräddhet för det förljugna inte finnas i oss på samma sätt.

Jesus visade oss vägen:  Här ska ni gå, kom, följ mig.

Kanske vi också kan säga att han dog för att medvetandegöra oss om våra synder och vägen bort från dem. Att vi har ett val.

Och att vi, i sanningslidelsen per se, fått ett redskap att stå emot dumheten, ja ”köttet”. Vi ges så valet att öppna oss för anden, att låta den fylla oss. Här och nu. I nåd.  Inte för inte säger han i sitt avskedstal till oss: ”Endast sanningen kan göra er fria – ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra”

(MUSIK)

Ur Johannesevangeliets nittonde kapitel:

”Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten — det var en stor sabbat — bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.”

(Kyrkan mörkläggs – MUSIK – Kristusropet – Kyrkan tänds – MUSIK)

Såhär lyder evangeliet i enlighet med Matteus kapitel 28 verserna 1-8:

”Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar.”

Kvinnornas glädje möttes först av ifrågasättanden och fördömanden av lärjungarna.  Han behövde visa sig för dem alla, innan de kunde tro.
Tomas var till och med tvungen att få känna på spikhålen i Mästarens händer för att till sist böja sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring:

Många av oss är i en liknande situation som Tomas.
Vi tvivlar men så kan det hända att vi vidrörs i hjärtat av Guds helige ande och i en bråkdels sekund inser vi att allt är på riktigt.  Det är stort att få uppleva det – inte minst i vår del av världen där den skeptiska hållningen är förhärskande.

Om bibelns berättelser nu stämmer, vad kan de ha för konsekvenser för mig, som person?

Effekterna av återuppståndelsen beskrivs som en omstart, en uppdatering.

Vad består då det nya i?

Kanske det just handlar om att söka ett liv i förlåtelse, en gemenskap som går igenom klass, kön, ras och land?

En utopi säger många och otaliga är de exempel där Jesu undervisning förfelats. legat till grund för ångest och utanförskap. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från människor vars egna liv varit likt i en öken och så i bönen, de knäppta händerna, kom plötsligt vissheten att Jesus – som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare, som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte; att det hela är på riktigt!

Den stora utmaningen idag är kanske att våga hoppas.  Oaktat tro eller inte tro.

Samtidigt: Han valde att stanna hos oss.
Han hade kunnat välja ett annat öde, ingen tvingade honom in i Jerusalem, till det händelseförlopp han klarsynt gick in i men han gjorde det för vår skull.
För att vi skulle kunna förundras.
För att vi skulle få likt Thomas böja våra huvuden och höra:

”Du är Guds ögonsten. Du är älskad. Du är det värdefullaste som finns – åh, mänsklighet.”