I första Mosebok, i Genesis står att Guds ande som svävar över vattnet. I begynnelsen.

Och i första strofen i Johannesevangeliet står:

”I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud – i Ordet var liv och livet var människornas ljus.”

Gud finns utanför våra ramar och anden och Jesus Kristus är delar av Gud, som är en.

Atle Burman beskriver Den helige anden som en fri agent utanför systemet, sanningen ande och i sången När vår herre klär sommaren så finns där samma suveränitet – inte frågar sig Herren om det är lönt att klä sommaren.

Sommaren är Herrens påfund, den ligger i hans hand.

Vi har svårt att ta till oss Guds allsmäktighet, Guds suveränitet – men det är inte för inte som Jesus säger till Marta, Jag är uppståndelse och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör.

Jesus undervisar oss gång på gång att döden är en chimär, en illusion, precis som tiden, ja våra rums tre dimensioner; hela vår fysiska existens, ja vårt åldrande, våra begränsande tankar – allt sker inom de ramar som egentligen inte finns – utanför och genom oss finns dimensionerna som är större.

Vi är alla en del av det större systemet men mycket i vår tid, inte minst de kommersiella krafterna vill göra oss till en ät- och konsumtionsfabrik, söker eftersträva att vi innesluts i en glömskans och avtrubbningens ande varpå vi tappar bort vårt språk, vårt kritiska tänkande, våra förmågor att skapa och vara och gå utanför denna box, detta förminskande.

Som om att vi skulle bortse ifrån att vi alla är skapade till Guds avbild.

Så vad göra?

Jo vi måste resa oss upp, skaka av oss dammet och inse att vi är kallade, in i den frihet och in i det djup och den omsorg Gud gett oss – från begynnelsen.

Vi måste lyssna på Guds lockrop att kom människa, kom mitt barn, allt mitt är ditt men du måste förvalta det med ditt gudomliga arv, med din inre sanning och känsla, så träd fram, kom ut, visa dig, jag bereder dig väg, du är myndig och fri, kom för jag älskar dig, kom, ja res på dig, ta min son i handen, han som är uppståndelse och livet och som du tillhör, jag gett dig till, Jesus Kristus.

Insikten att Gud gjort oss till sin avbild och gett oss redskap och inre redskap har svårt att greppa tag i oss. Det är så mycket som pockar på-

Samtidigt är det så enkelt; vi behöver bara knäppa våra händer i bön så når vi ända in i evigheten med våra väsen och där vet vi finns redskap, möjlighet att bit för bit leva i den frihet och glädje Gud kallar oss ut i. Men då måste vi definiera om vår målbild och ta till oss det enorma löfte Jesus gett oss att den som tror på honom skall leva; bortom dimensionerna, bortom döden hand i hand med treenig Gud.

En psalm som så fantastiskt fångar in den tilliten är en psalm 207, En liten stund med Jesus, här verserna 1-3 och 6:

En liten stund med Jesus, o, vad den jämnar allt
och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus, och allt förändrar sig.

En liten stund med Jesus när synden gör mig ve
och otron vill mig hindra att blott på ordet se:
en liten stund med Jesus, och bördan lyftes av
och faller från min skuldra i Kristi öppna grav.

En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter från jordens små bestyr
till livets verkligheter, de ting som ej förgås
när himlarna och jorden av sin förvandling nås.

Så giv mig käre Herre, ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus i hemmets tysta vrå.
Mitt hjärtas djupa längtan är denna enda blott:
En evighet med Jesus och allt, ja, allt är gott.

Ett vanligt samtalstema är upplevelsen av att allt går så fort. ”Vart tar tiden vägen egentligen?” undrar vi liksom samfällt. Och så ser vi på varandra med stora förvånade ögon och suckar.

Samtidigt, tar jag fram min almanacka, ja, jag är nu en sådan som har en ” gammaldags almanacka”; en röd dagboksalmanacka och ser jag i den eller för den delen i de senaste tjugo årens röda dagboksalmanackor (jo, jag sparar dem) så kan jag notera en faslig aktivitet.

Och en väldig massa möten.

Jag har nu varit präst i Fryksände pastorat i 18 år och kyrkoherde i 10 år. I genomsnitt, kan jag notera då jag bläddrar i mina almanackor, har jag förrättat 35 begravningar varje år. Det blir 630 begravningar. Vidare nästan 400 dop och jag har under åren haft förmånen att vara konfirmandpräst till närmare 500 ungdomar. Hur många möten och samtal och interaktioner blir inte detta över tid? Så otroligt många meningsfulla möten fulla av liv!

I höst fyller jag sextio år.

Många av mina generationsfränder pratar sedan en tid om pensioneringen och hur mycket de längtar efter den. Jag har svårt att haka på – jag trivs så bra med det jag gör.

Att ”vara präst” innebär att få möta människor i såväl glädje som sorg. Och inte sällan uppstår det spontant samtal som spänner över högt och lågt, jordiskt som himmelskt.

Samtidigt har vi det gemensamma alla vi människor att livet här är ändligt. Det är ett faktum som blir allt mer tydligt och uppenbart ju äldre vi blir. Cornelis sjöng: ”Medborgare om ett hundra år så finns du inte mer!” En devis som är så uppenbart sann. Och än mer uppenbart sann blir den ju äldre vi blir – du och jag.

Många som får bli riktigt gamla beklagar ofta att de som stått dem nära inte längre finns kvar i livet. Även jag har haft oturen att mista flera nära vänner. Det har varit spruckna kroppspulsådror och ”sprängda” hjärtan. Häromdagen ringde en nära vän: ”Tillbaka-kaka” på cancern. Nu såg det riktigt illa ut.

En ung man som jag pratade med häromdagen berättade om en äldre närstående som nyligen dött. Han sörjde henne. Men så en dag så uppfylldes hela rummet han vistades i av hennes doft. Han visste, hon fanns bredvid honom.

Vissheten och hoppet om döden som en parallell dimension kan dock lindra, tänker jag, upplevelsen av att allt går så fort, flimrar förbi. Det finns en evighet också. Som fungerar på ett annat vis. Tiden bara är där. Kanske lite som livet för en hund? Jag lämnar sovrummet från morgontrött hund som sovit hela natten vid mina fötter. Han sover nu räv. Jag går ned. En timme senare kommer hunden rusande, upprörd: ”Men Husse var har du varit??” Och jag går in i samma lek – ”och du då, var har du varit??”

Och så kramar vi varandra hejdlöst. Och de kramarna har vi varje morgon och de fyller mig och min hund med en sådan glädje. Men, tänker jag på dem, kramarna, då jag sitter och ojar mig att tiden går så fort och du och jag rullar med våra ögon och ser ut som levande frågetecken? Nej, inte då.  Är det inte snarare så att vi människor har svårt att förstå och greppa den otroliga rikedom vi lever våra liv mitt uti. Bara en soluppgång, eller nedgång, den första tussilagon, myrorna som vaknar, humlehonan som ska bygga sitt bo och där det i genomsnitt nu föds 500 humlor på en enda sommar, per bo. Och storkarna som flugit ända hit från Extremadura. Och isen som gett sig och efter vårflod och regn ger oss denna underbara sommar – att bara gå ut i – och vara i.

På det viset borde vi nog lite till mans försöka leva mer i nuet – likt en glad, ivrig hund.

Profeten Sakarja ger oss en så underbar bild av en Jord och en tillvaro i harmoni. Han längtade då. Vi längtar nu. Vi har alla den här bilden ilagd i oss, som ett slags Utopia. Var kommer den ifrån? Vi vet svaret inne i oss, vår skapare Gud.

Paulus skriver i dagens episteltext:

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

Vidare: Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Sakarja var verksam för 2500 år sedan, Paulus för lite knappt 2000 år sedan. Och som en stafettpinne, kom tankegodset från Israel till oss här i denna trakt för cirka 800 år sedan – dopfunten i Fryksände kyrka – där jag igår döpte Loui och Alfred vittnar om denna kristenhetens ankomst i vår trakt. Samma längtan, samma bilder, samma hopp som Sakarja och sedermera Paulus formulerade så långt före – de orden nådde oss även här.

Jesus i dagens evangelietext bedyrar den helige andens, hjälparens essentiella funktion.

Jesus måste dock först ge sig iväg, lämna ”fri lejd” och så var nu fallet på Kristi Himmelsfärdsdag för att bereda väg för Hjälparen. Men då han sökte att förklara detta för lärjungarna förstod de inte vad han menar.

Förrän, vet vi nu, på pingsten, då andeutgjutelsen väl ägde rum.

Vi lever såhär söndagen före pingst således i ett löfte att detta under skall komma, och vi vet nu i efterhand, att det kom. Men lärjungarna då, kunde inte veta att så verkligen skulle ske, äga rum. Än mindre på vilket sätt Hjälparen, Den heliga ande skulle manifesteras.

Söndagen före pingst som söndagen heter idag är således en löftets och väntans söndag.

Då Jesus samtalar med lärjungarna i just denna söndags evangelium ser han framför sig en förföljelse som skulle drabba lärjungarna, han säger:

De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud.

Och ja, det som väntade var sen förföljelse av de kristna. Har den slutat? Ja, på ytan här men i många andra länder, inte minst i Mellanöstern och i diktaturer som till exempel tillämpar ett socialt digitalt poängsystem är det inte lätt att vara kristen – det står lägst i kurs.

Men här i Sverige är det ju lätt att vara kristen. Idag samlas vi till gudstjänst, solen lyser, äntligen lite värme. Allt är bra. Vi är tillsammans. Men skrapar vi lite på ytan så är tron på Jesus Kristus inte alls oproblematisk ens här.  

Så låt oss stanna upp lite.
Vi reagerar olika inför namnet Jesus.
Vissa blir obekväma, andra likgiltiga, andra får något längtansfullt i blicken. Jag har till och med varit med om människor som reagerat med något som närmast kan beskrivas som hat då de hört namnet Jesus. De har blivit spattiga, motsträviga och hyst ett svårdefinierbart motstånd.

”Jesus…”

– Vad känner du i ditt hjärta när du hört det namnet? Ja, om vi rensar lite bland ord och bilder och försöker se Jesus framför oss samtidigt som vi säger hans namn, vad händer i dig, i oss då? Vill vi sträcka oss mot Jesus? Vill vi ansluta oss till Maria, Petrus, Johannes, Jakob och de andra eller vill vi instinktivt ifrågasätta och ta avstånd?

Det är viktigt att ställa sig den frågan.
Att pröva hjärtat – hjärtats håg.
Och när vi ser in i Jesu ansikte – såsom vi ser honom framför oss – vad känner du då? Vad känner du?

Igår var det Euruvision song context.

Det var bra att det inte blev något terrordåd. Jag tänker vi var många som var oroliga för det. Malmö liksom kokade. Poliser i massor och poliser på taken utrustade med prickskyttegevär. Märkliga tider. Men inget terrordåd hände, skönt.

Men på ett vis skedde det ändå ett terrordåd, ett som få kanske tänkte på men på scen inträffade ett andligt terrordåd och jag tänker på det irländska bidraget som svämmade över av satanistiska symboler.

Mitt framför barn och ungdomar och skrattande aningslösa vuxna.

Personligen hade jag svårt att ta in vad det var som jag såg. Jag blev ordlöst häpen.

Jesus säger i dagens evangelietext att förföljelsen skulle bli möjlig av de kristna för att de som förföljde dem inte skulle känna Fadern.  

Det irländska bidraget skulle det ha gjorts om hen kände Fadern?

Jag vet inte. Jag sitter inte inne med kunskap om det men ett vet jag och det var att jag blev psykiskt och fysiskt illa berörd av att se inslaget ifråga. Och inte minst sen av alla tjoande applåder.

Men kanske lekte artisten Bambie Thug just med symboler ungefär som när ett barn klär ut sig till häxa eller troll – ja låt oss säga det – om inte annat för vår sinnesfrids skull. Det vore enklast om det var så – en troskyldig lek.

Men ondskan rent generellt – vi pratar alldeles för lite om ondskan som en andlig realitet i våra kristna sammanhang.

Paulus ord om ondskans makter i himlarymderna och den här världens furste glider vi lätt undan. Vi sviker därmed vårt uppdrag. Vi väljer ofta en förkunnelse som är mjuk och svepande men där de svåra frågorna inte ställs – ty vad kan hända då? Vi kan ju bli kritiserade.

Men är det vårt uppdrag som kristna att producera en slags predikans musak, alltså en ordets hissmusik? Att vara så oanstötliga som möjligt?

Nej, förstås inte.

Vad är det mest anstötliga vi då kan göra idag? Vad är det Jesus vill med sin undervisning – ytterst ute så att säga – vad vill han att vi ska uppnå?

Ja, det är att peka på det faktum att himmelriket finns inom oss och bland oss som en realitet, ett löfte, en möjlighet.

Vad innebär det i praktiken? I en polariserad tid där vi uppmanas att fördöma den ena företeelsen efter den andra, vad innebär det?  Det innebär att våga stå upp för en hållning där vi vågar tro på dialogen, mötet, vill lyssna, förstå, ta in, lära nytt och lära om.

Vad är det som ger oss förutsättningarna för den hågen, den inställningen, den andan? Jo, det är den Helige anden, Hjälparen – vars influens påverkar oss inifrån och ut. Bibeln beskriver Guds ande som ”vishetens och uppenbarelsens ande” som ger ”en rätt kunskap om honom [dvs. Gud]” (Ef 1:17), ”sanningens Ande” (Joh 16:13) som ”utforskar allt” (1 Kor 2:10), ”kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (2 Tim 1:7).

Samtidigt, anno 2024, är Jesus inte i topp på samtidens innelistor.  

Detta är en del i en strategi den onde, den här världens furste, haft i 2000 års tid.
Den onde som själv vill ha mänsklighetens håg och uppmärksamhet och hatar Jesus. Och den onde gör allt för att vi inte ska få kunskap om Fadern – för får vi väl det är det uppenbart var vi hör hemma.  

Samtidigt – gör vi nedslag då och då i närhistorien så kan vi se att öppenheten för Jesus kommer och går. Och det har funnits många perioder då människor likt lärjungarna i dagens evangelietext inget annat vill än att lita på Guds nåd och förlåtelse och upprättelse.

Sådana tider kommer att komma igen, längtan kommer att slå upp och ut, likt en blomma.
Men vad gör vi i en tid som vår då mänskligheten anser sig kunna leva gott utan Gud? Då inslag som det irländska igår på teven bara ses som kul och häftigt?

Ja, vi som tror får bida vår tid och vara trogna våra uppgifter.

Och vi får be och fira gudstjänst som och våga lita på löftet om Guds närhet – precis på samma vis som lärjungarna sitter där i våningen en vecka före pingst och väntar. De har detta löfte. Precis som vi. Och precis som de fick sitt löfte infriat kommer vi att få vårt. Ordet sviker aldrig. Ordet är Kristus och det bär oss, fyller oss, genom hela skapelsen.

Åh Herre, ge oss mod, att vi, som vet ditt löfte vågar förkunna och sprida det vidare – amen

(Ovanstående utgår från Söndagen före pingst, 1:a årgången)