Igår förrättade jag en vigsel i Vitsands kyrka, bröllopsparet träffades på ett konfirmationsläger för några år sedan, det var så vackert allt.

Det är så stort att få vara delaktig i sådana här stunder i människors liv. Högtid, liv och allvar blandat med glädje. I mina vigseltal brukar jag ofta beröra vikten att alltid ha medspelarperspektivet levande. Det är så lätt i relationer att börja övertrumfa varandra vem som har mest rätt respektive fel. Ofta är den vägen dömd att misslyckas.

Jesus visar oss en annan väg. Nåd. Även då vi baxat in oss i en återvändsgränd av falsk prestige och hög falsk svansföring finns en väg ut ur detta dilemma – att erkänna att vi haft fel, att be om ursäkt.

På vägen från Vitsands kyrka igår eftermiddag på väg till Fryksände kyrka och ett dop, så lyssnade jag på bilradion. Det var en återutsändning av programmet På minuten från 1980. Detta program som gått i radion alltsedan 1969. Det var nu Lennart Swahn som var moderator, med sig hade han Moltas Eriksson, Catrin Westerlund, Margareta Krook och Stig Järrel – saliga de alla vara i minne.  Och så slog det mig där i bilen hur jag njöt av programmet. Jag skrattade och levde mig in i varenda vändning, åh, så bra.

Men så började jag fundera på varför jag nuförtiden, då detta program nu alltjämt sänds på lördagar alltsedan 1969, alltid stänger av radion efter en ganska kort stund. Hur kom nu det sig? Så igår kväll började jag jämföra de tidigare programmen i radions arkiv med de som sänts nu i närtid.

Och här kommer nu några lösa tankar som är högst subjektiva och naturligtvis mycket flyktiga och ogenomtänkta och absolut kan ifrågasättas men det första som slog mig det var tempot. Det är så mycket högre idag, tempot i programmet. Och så avbryter deltagarna varandra mycket oftare idag, tycks det mig. Men utan att, ånyo mycket subjektivt, ha så mycket att komma med. Utöver detta så upplever jag programmen av idag som så oändligt mycket mer pretentiösa. Som om så många inlägg i sig är något av en ”en- mans-show”. Typ ”titta på mig, så duktigt jag kan tala och tänka minsann! Verserad jag är…”

Och i detta fokus på den egna prestationen, inbillar jag mig, glömmer man lätt av att glädjas åt den andres inlägg och eventuella träffsäkerhet. Alla tycks så otroligt ivriga att få prata själva men nu mer för att få höra sin egna röst än att ha något riktigt bra att säga. Än mindre ta in och glädjas åt den andres tanke- och uttrycksförmåga.

Men jag kan ha fel.

Det här är bara lördagskvällstankar efter en lång arbetsdag …

En kvasianalys som sagt.

Men om jag ändå fortsätter min kvasianalys:

I programmen som Lennart Swahn ledde och som jag som sagt lyssnade på igår med en sådan glädje – och inte alls stängde av som jag numer gör efter en kort stund då jag hör nämnda program – så fanns en helt annan kvalité. Berodde den på att var och en i programmet från 1980 talade utifrån en större grad av genuin lust och glädje?  Och inte minst subjektivitet?  Kan det vara så att personerna 1980 var alla liksom mer rotade i sina respektive karaktärer, ja personligheter. Att där fanns nu en, som jag uppfattar det, mindre grad av ängslighet? En större grad av frimodighet?

Varpå jag kommer att tänka på en intervju med komikern Peter Dalle som menade på att det idag är så oändligt mycket svårare att vara komiker jämfört med förr. Att det idag finns så många ämnen och företeelser som man inte kan skämta om. Ja, om man inte vill riskera att bli uthängd som någon som medvetet kränker och vill andra illa. Och det vill man ju inte. Förstås. Varpå det fötts en slags ängslighet.

I Lukasevangeliet 15:1-7 ger Jesus oss en bild av att vår Gud aktivt söker efter oss och inget hellre vill inlemma oss i flocken, i ett medspelarskap, de gånger vi riskerat att gå vilse, hamnat i en position där vi inte lever enligt det mottot.

Och vad är det då vi erbjuds när vi hamnat vilse, hamnat utanför vårt medspelarskap? Jo, nåd. Gud erbjuder oss nåd. Ingen av oss behöver vara perfekt. Det om något får vi klart för oss. Jesus söker aktivt efter alla som på olika vis fastnat i sig själva och tappat sitt medspelarskap.

Och han gör gällande att vi alla är välkomna bara vi på allvar vill leva med det mottot för handen att vi vill vara medspelare. Att vi är beredda att förlåta vår nästa och inför Gud och vår nästa själva be om nåd inför det vi gjort och gör som inte blev riktigt så som vi tänkt det. Ett oförhappat ord, en handling utan konsekvenstänkande, en frestelse som kom i vår väg. Ingen är som sagt perfekt, vi missar alla då och då målet – som nu är själva definitionen på synd.

1980 då programmet jag lyssnade på igår sändes så var jag 16 år gammal. Min generation var bland de sista där ämnet Kristendom var en del i skolans läroplan. Och min generation var den sista som inledde varje skoldag med en morgonandakt. Och ja, det var en hel del psalmer att lära sig utantill och kanske inte det var så roligt än mindre frökens trampande på tramporgeln. Men vi tände ett ljus på våra bänkar. Och vi sjöng nödtorftigt med. Men oaktat hur vi nu handskades med hela denna överbyggnad så finns det i psalmerna och i hela bibeln en underton och ett ”grundantagande” att Gud söker oss och vill ha med oss att göra och att vi erbjuds nåd. Vi erbjuds upprättelse. Ett aktivt medspelarskap – i den stund vi är beredda att välja bort de olika former av prestige som hindrar oss att gå in i detsamma.

Är det så – min fråga är genuin och jag har inget svar – men kan det vara så att vi 1980 hade en större gemensam tilltro till denna nåd än idag? Idag behövs inte mycket för att en person ska hängas ut i pressen, vår samtids skampåle. Och många vittnar, i likhet med Peter Dalle, hur lätt det kan vara att bli missförstådd. Och även mer eller mindre kölhalad.

Om det ens ligger ett grand i dessa tankar och lösa påstående jag här för fram, efter att ha grunnat på radioprogrammet På Minuten en lördagskväll, så är frågan om inte det är hög tid att försöka återinföra kunskapen om det erbjudande som nu ändå finns i det kristna. Denna ständiga inbjudan till ett medlevarskap, ett medspelarskap, ett du duger, jag duger vi hör-ihop-skap.

Det har konsekvenser i vårt medspelarskap!  Inte för inte har vi ordstäv som:
”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”
Eller för den delen:
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst.”

I äktenskap som håller tror jag att man på många vis lyckas med denna inställning. Denna ömsesidighet. Att vilja liv tillsammans innebär att man måste ta i beräkningen att ingen är perfekt.

Och orka och vilja leva med det.
Samma strävan att se varandra som medspelare behövs även i andra konflikter, att orka leva med insikten att även jag själv har fel och brister istället för att projicera alla fel på den andre.

Det här är en kunskap som alla sanna diplomater hyser och en kunskap och färdighet som exempelvis Dag Hammarskiöld tillämpade under sin tid som generalsekreterare på FN.

Var det en slump att Dag Hammarskiöld även hade en stark Gudstro? Nej, jag tror inte det. Han lät sig genomsyras av den anda Gud vill fylla oss med. Och som vi behöver så innerligt idag – i en tid då stormakter hotar varandra med kärnvapen. ”Snälla sluta!” – vill många av oss skrika: ”Sluta och sök istället att återskapa ett medspelarskap. Det är på liv och död at ni gör det. NU!”

Jesus vet hur vi är, vi människor.

Han såg igenom oss:
Petrus som lovade trohet, heder och ära men kom att förneka Jesus, kvinnan vid Sykars brunn, Jesus vet ju att hon svävade på målet, lärjungarna som tjafsade om vem som var störst bland dem, kvinnan som hopen vill stena. ”Kasta stenen först den som är utan synd!” genmälde Jesus – ingen kastade.

Jesus fick sin samtid att inse att vi alla är i beroende av nåd. Åh Gud, ge oss modet att ta emot den nåden, modet att lämna falsk prestige och självförhärligande och att vi börjar lyssna mer på varandra. Amen.

Ibland förekommer det berättelser i media om barn som bjudit in till ett födelsedagskalas – och så kom ingen. Det är alltid så sorgligt. Och jag minns ett par reportage som handlat om den tomhet och förtvivlan som då infunnit sig. Det berättas om inbjudningskort som har gått ut till alla i klassen. Godispåsar och tårta, serpentiner och ballonger, förberedelser i stort som smått. Och tiden närmar sig. Men ingen, ingen kom.

Idag sker ofta mobbing och utfrysning subtilt genom sociala media. Vi i vuxenvärlden upptäcker inte lika lätt när ett barn är utfryst. Och de föräldrar som ordnat de här kalasen tänker säkert att nu bjuder vi till och så blir det bättre, bara alla kan träffas, och ha roligt ihop. Men det fanns nu elaka tungor och ett grupptryck att inte gå på det där kalaset.  

Sådana här historier hör inte till vanligheterna tack och lov men de förekommer. Och visst är de sorgliga så säg.

Och man skulle vilja krama den där flickan eller pojken och riktigt intyga att jo, du är älskad, jag älskar dig, jag vill vara med dig.

Och jag tänker att det är just den kärleksbetygelsen som skildras i Sakarja (Sak 3:1-7) idag – Satan eller åklagaren som han får heta i texten vill misstänkliggöra Jousa; se så smutsig han är, ovärdig, ja se så ovärdig han är. Men Herrens ängel klär Josua i rena kläder och en ren turban och så lovar ängeln Jousa att:

Om du vandrar mina vägar
och håller mina bud
ska jag ge dig tillträde
till den krets som tjänar mig här.

Även i Uppenbarelseboken (19:5-9) finns ett löfte om en lammets bröllopsmåltid. Även här är de inbjudna, de som Herrens ängel just benämnde, ”vandrar mina vägar”.

”Att vandra mina vägar”, vad menar ängeln?

Många av oss har nu en tendens att tänka att de som vandrar Herrens vägar, de är de som det märks att de minsann gör det. Tidigare i frikyrkans historia, som kommit att prägla väldigt mycket av bilden av hur det är att vara kristen, så fanns det till och med syndakataloger. Den som skilde sig – bort. Den som svor – bort. Den som rökte eller drack alkohol – bort. Till slut fanns det inte så många kvar som platsade och det fanns nu en tendens att tänka i ett ”vi och dem”.

Ibland då jag samtalar med människor som jag uppfattar förefalla lite fast i detta ”vi och dem” har det hänt att jag citerat vår reformator Martin Luther, från ett av Luthers så kallade bordssamtal. Jag har då först frågat vad Martin Luther kan tänkas ha gett för för råd till en av sina präststudenter som vid tiden för samtalet var deprimerad. Och det vet man nu i regel inte varpå jag replikerat att rådet var att dricka en öl och se på vackra kvinnor.

Det kan vara värt att ha detta i åminne; Luthers livsaptit och humor. I bjärt kontrast står den livsbejakande andan till de så kallade syndakatalogerna vilka som sagt är ett betydligt senare påfund från slutet av 1800 talet början av 1900 talet. Inte desto mindre har dessa kataloger åsamkat skada och sannolikt fått till följd att många som i sitt hjärta kunnat uppleva en viskning, upplevt sig kallade till tro, inbjudna, kanske erfarit en nyfikenhet på Jesu ord inte gått vidare med den inre kallelsen just med hänsyn till detta ”vi och dem”. Med argumentet att:  ”Jag är ju inte religiös!”

Jag hoppas och tror dock att den här dikotomin, att vara religiös eller inte religiös, håller på att tappa kraft. För så enkel är nu inte den religiösa kartan. Vi vet till exempel genom många berättelser att bland dem som utgett sig för att vara religiösa, så har det ibland funnits fall av direkta motsatsen. Jag tänker till exempel på sekten i Knutby. Det värmländska uttrycket, att vara ”innanful” trots att man är på ytan fin och rekorderlig är viktigt att ha i åtanke. Jesus predikade som bekant en hel del om just det här fenomen – inte minst framgår det i liknelsen om den barmhärtige samariern och det är inte för inte det är en levit som skyndar förbi en genom ett rån livsfarligt skadad man, liggandes vid vägkanten. Men så plötsligt stannar en samarier och ombesörjer att rånoffret får hjälp, ned till minsta detalj. Nå, frågar så Jesus, vem är den rånades nästa? Och de som lyssnande var tvungna att erkänna att det var samariern. Och alla samarier var vid den här tiden lägst i rang. Kanske som romer betraktades på många håll i vårt land för sjuttio år sedan– ”de bara stjäl och ljuger”.

I dagens liknelse hämtad ur Lukasevangeliet (Luk 14:15-24) åskådliggör Jesus samma dilemma men ur en annan vinkel – tjänaren bjuder in de ”utanfina” – de lyckade, de som verkligen skulle bli utmärkta gäster på festen, ge festen en status och gott renommé. Men ingen har nu tid att komma. Man finner på svepskäl.

Då händer något med inbjudaren – denne byter fokus – och låter nu inbjudan gälla alla. Något hände alltså med inbjudaren – ett perspektivskifte.

Många som har varit med om en svår förlust, hamnat i sorg – kanske förlorat ett barn, en närstående – vittnar inte sällan om att de som de trodde skulle vara som mest tröstande och närvarande inte var det utan istället var det andra människor i bekantskapskretsen som bevisade sig. Gav av sin tid och fanns där. I förlusten.

På samma sätt kan det vara vid skilsmässor, plötsligt är man inte välkommen, efterfrågad, bjuden längre. Och så öppnas ibland dörrar till umgängen man inte tidigare varken känt till så värst eller värdesatt.

Vi kan i Jesu tidigare förkunnelse ana oss till att Jesus explicit vänder sig till judarna med sin förkunnelse. Allt eftersom vidgas perspektivet och så bjuds även hedningen med. Alla som inte var judar, det vill säga född av en judisk mor, på Jesu tid betraktades som hedningar. Att nu Jesu vidgar sin mission, sin undervisning, sitt erbjudande om himmelriket att inkludera alla som hörsammar inbjudan var sannolikt en del i en process där just många i det judiska hade fullt upp med sitt.

Det har vi ”hedningar i norr” all anledning att vara tacksamma över. Men vad innebär det då att hörsamma inbjudan. Jag tänker att det hörsammandet är något som börjar i hjärtat hos var och en av oss. Att man tillåter sig att bli berörd. Att det inre gensvaret på Guds längtan efter oss, kallelsen i vårt hjärta, först besvaras genom att just nicka och tyst för sig själv säga att ja Gud, jag erfar i mig att Du finns och ja, jag vill ha med dig att göra.

Och för de av oss som har svårt att erfara i sitt inre att Gud finns – be förslagsvis just en bön där du säger här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra. Kom, berör mitt hjärta. Jag vill.

Vi är nu samlade i Lekvattnets kyrka. Vi är i ett rum som byggts i namn av denna längtan; människors längtan efter Gud och Guds längtan efter oss. Och här är det heliga rummet, här är ord, musik, psalmskatten och snart den nattvard Jesus skapade – i sin längtan efter oss. Allt är vidöppet, vi är alla inbjudna och avgörelsen att säga ja finns i vars och ens hjärta. I ett ja eller i ett nej.

Herre, hjälp oss att vara modiga att tacka ja till din inbjudan trots att vi vet att din längtan efter oss påverkar oss. Ändrar våra perspektiv. Gör oss mer mottagliga för dig och de värden du vill att vi ska värna – i din skapelse – du skapat oss. Amen